Jag lever vid det yttersta mörkret med min mor

Jag lever vid det yttersta mörkret med min mor. Varje natt knackar trädgrenarna på fönstret, fönstret håller inte tätt. Det finns en blåst som vandrar från sovrummet till vardagsrummet. Vi har ingen signal, inget internet. De gröna ljusen har dött. Men det är okej, snart kommer stormen och väcker allt till liv igen.

Transformatorn är övervuxen med klängväxter men konstruktionen fungerar. Isolatorerna står ut som vita små skallben bland grenarna. Månen lyser på Nätets koppartrådar.

I min ålder borde jag vara gift, ha barn och familj. Min mor borde vara död. Jag vet att hon inte gillar att vara med mig. Min kropp äcklar henne, svetten från mina porer, doften av mig. Hon drar sig undan varje morgon när vi lägger oss men jag kan inget åt det. Jag har mina behov och hon har sagt att jag inte får lämna henne och att jag ska lämna henne och att hon ska dö. Men vi tar båda ansvar för våra utsagor och håller hela tiden kontakt för att kolla hur den andra känner, att det inte blir dålig stämning.

Det är dag. Hennes flanker svallar under mina händer. Vi svettas tillsammans tills solnedgången lyser in under gardinerna och det går att stiga upp. Matvarorna väntar utanför ytterdörren, ekologiska grönsaker. Sånt.

Varje natt tar jag pumplampan med mig och går ner till träsket för att fylla våra ämbar med vatten. Generatorn knarrar i plasthandtaget. Grått ljus pulserar över trädstammar och stenrösen. Det är en sluttning, stigen är hal. Kablar går som spindelväv genom lingonriset. Gräset sjunger.

Jag ska få en son. En perfekt liten knodd med fulländade konturer. Tio små fingrar, tio små tår. Min Olle. Jag nynnar Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kinden och solsken i blick. Sånt kan pojken inte få, men månsken kan jag ordna. Min son ska ha ögonen full av månsken. Dessutom är det bättre för synen. Skonsammare. Jag har jobbat mycket på min energi på den här punkten, satsat på min utstrålning.

Kullens amfiteater öppnar upp till rinnande vatten. Skrattet av små bäckar, istappar som smälter. Allt detta är mitt, antydningen av ängar och radiomaster. De blinkar till ibland. Sånt är fint att se.

Hinken sjunker ner i vattnet. Natten är full av söta syrener. Så länge Kristus står vid dörren är döden inget att rädas. Kirkegaard sa så. Förtvivlan finns inte för den som är rädd för det allra värsta. Ingen kan ta himlen ifrån dig.

Plasthandtagen pressas ner i mina händer, jag drar upp den full. Varje hink tar fem liter, jag kan bära två bekvämt. Det är ingen vits att ta fler spannar, det är att slösa bra vatten. Allt rinner bara tillbaks ner för sluttningen. En räv skriker. Gummistövlarna fastnar i leran, suger med ett högljutt ‘schlorp’. Jag tar ett steg och stiger ur den ena stöveln i misstag. Genast är raggsockan kall och smutsig. Jag får lov att ställa ner hinkarna som en drummel, juckandes på ett ben som en annan felknullad trana, med ett ben i luften och flaxande armar.

Till sist har jag den skyldige i min hand. Jag tar av mig sockan och för in foten i den kalla stöveln. Rena skor är ytterst viktiga, fothygien överlag. Hela människan finns i fötterna, en lätt beröring på fotdynan skickar rysningar i skuldrorna. Hjärnan tror jag finns nånstans vid stortån. Vem går omkring med lera i hjärnan? Nej, just det. Där ser man.

Fötterna håller oss förankrade i jorden, om det inte var för dem skulle vi flyta fritt.

Jag går hem. Vatten skvalpar i hinkarna. Med dem i händerna kan jag inte använda pumplampan, men det stör inte. Jag vet vägen. Så länge man går upp kan man inte gå fel. Man vänjer sig. Månen räcker bra. Vi har det vi behöver, som mamma brukar säga.

Vem behöver se varandra, trots allt? Min mor är väl bekant för mig, jag känner igen henne på gångstilen. Hon vaggar nämligen när hon går bland packlådorna. Sopar sig fram. Det är rätt roligt att se, hennes framfart. Förr i tiden var hon riktigt bra på att springa, men nu för tiden blir det inte så mycket sånt. Hon håller sig mest för sig själv. Vi borde kanske ha en bokcirkel med mamma? Hon kanske skulle uppskatta Jane Eyre eller nån annan av Brontësystrarnas hedar. Jag borde fråga.

Månen lyser på lapptäcket av pappbitar på vår dörr. De fladdrar när jag öppnar dörren. ”Jag älskar dig. Mamma?”

Det är viktigt att kommunicera med varandra. I vissa fall är tydlig kommunikation inte det viktigaste, så länge målet är tydligt. Sen finns det den där andra kommunikationen, där man ser hjärtats anlete. Som hälsningar och kärleksförklaringar. All kommunikation är nämligen inte informationsinriktad, vissa utsagor tjänar ett faktiskt syfte.

”Mamma? Jag älskar dig, mamma.” Hon väntar på mig i vardagsrummet med mörka ögon. Som Heathcliff eller Rochester. ”Allt bra?” Jag ställer ner vattnet. ”Fuktigt där ute. Jag höll på att falla flera gånger.” Hon nickar.

Min mor saknar förmågan att förstå sig själv. Det är en generationssak. Hon bara är. Jag avundas henne för det, att kunna vara i stunden. Hennes kraftiga rygg när hon reser sig ur soffan är som Venus. Bogarna rör sig som tektoniska plattor, muskler faller på plats. Vågor av späck och liggsåren avtecknas som grynnor i nattlinnet. Jag avskyr min användning av metaforer, men det finns inga ord som kan fånga hennes skönhet förutom “hon är, alltid”, och vad är värre än pretentiös poesi om inte pretentiös tautologi.

Jag vill ta på hennes hår.

Jag tvättar mina händer med handsprit. Jag har en blåsa på fingret från handtaget. Hinken måste ha skavt på nåt sätt, blåsan ler mot mig. Den säger ”hur har du det? Du har jobbat hårt. Man ser det på dig. Svetten bara rinner. Sitt ner en stund och ta det lugnt.”

”Jag hinner inte. Det finns mycket kvar att göra. Nån måste kolla att Nätet står kvar och att alla sladdar fungerar. Senast glömde jag att sätta in stöpseln i eluttaget. Vi hade inget nät, fast blixten härjade utanför.”

Fingret nickar åt mig. Blåsan instämmer ”inte är det lätt när det är svårt.” Det är fakta det: det som inte är lätt är svårt. Finns inget liminalt där inga. Inga gråzoner. Ingen relativism. Det här är och det här är inte. Så har mamma sagt. Det är skillnaden på hopp och skit det. Du kan ta vilket perspektiv som helst men få väggar blir vindtäta om man lappar dem med hopp.

”Men varför ens bry sig om att lappa väggen? Det måste finnas hopp. Annars skulle ingen orka lappa väggen överhuvudtaget. Hoppet får fröna att blomma ur marken, hoppet är den osynliga gnistan bortom molekylerna som tvingar oss att rota. Att rota i marken. Hah! En dubbelbetydelse där. Att slå rot och att rota. Va? Förstår du?” Min mor frustar. Positiv uppmuntran är viktigt. Det är viktigt att folk känner sig bekväma att utforska sig själv och komma till insikt. Hellre det än tvång. ”Fast utan att sätta hjärtat i bojor. Barn måste få göra uppror. Eller vad? Mamma? Vad säger du?”

Vardagsrummet doftar syrligt, mjöl och salt smyger i luften. Jag har förberett allt. Förberedde det före jag gick ut. Jag är nåt av en duktig flicka. Trolldegen är färdigblandad, jag har satt den i en bunke på kaffebordet. Den drar sig under ett dynvar jag hittade bland lådorna. Min mor grimaserar. ”Vad är det? Vad? Du grimaserar. Vad är det? Du låter trött. Är du trött?” Hon trampar på stället. Hon är irriterad. Det är åskan i luften. ”Borde vi läsa nåt tillsammans?” Jag kavlar ut degen på bordet med handflatorna. Få platser på kroppen är lika frånstötande som handflatorna. De är värre än liktornar eller fotknölar, ingrodda tånaglar, överlag värre än nåt som heter ovårdade fötter. Handflatorna påminner om bleka maneter som inte kommer loss. Handryggen är en annan sak, senorna där, den tydligt artikulerade solidariteten med armar och fingrar pekar på kroppens vackra effektivitet. Men vad är handflatorna i allt detta? Inget mer än dynor. Röven på händerna. Totalt utan agens. Det gör mig ledsen att tänka på. Jag frågar ”varför använder du inte en kavel?” Blåsan på fingret säger ”du kommer inte åt kaveln längre.” Min mor ler. Jag smeker henne över pannan med ett pekfinger. Det blir mjöl och salt kvar där jag rört henne. ”Jag hämtade vatten. Hela tio liter. Jag ställde hinkarna vid ugnen. Såg du?”

Vi har allt på samma plats sen dess att vi bommade igen köket. Förutom vardagsrummet finns det inte så mycket mer. Sovrummet förstås. Men nätsignalen når inte utanför vardagsrummet, när stormen kommer är det där bland soffan och vårt vita piano som wifi:n flackar omkring. Jag får jaga den med telefonen för att få nät.

Trolldegen på mina armhår rör sig som bjällror när jag knådar. Jag formar armar och ben på golvet invid kaffebordet och ungen. Radar ut dem på bakplåten. Månen glider över rynkorna i mattan. ”Du behöver inte vara rädd.” Jag klappar henne på manken. ”Har du allt klart här? Har du ställt in ugnen? Har du ställt in den på hundra grader?” Jag vrider reglaget. Panelen är solkig av matrester och tuschstreck som jag inte kan få nåt vettigt ut av men jag vet hur mycket man måste vrida för att temperaturen ska bli rätt.

Huvudet tar form i mina händer. Det är som med poesi, man måste skala bort bitar. Locka fram öron och hakan och näsan ur degklumpen. Den är trubbig. En potatisnäsa. ”Jag gjorde dig ute i solen under en ek, av lera. Packade din bröstkorg med jord och blåste ut den som en lampblåsare. Jag vet tonen av dina andetag för jag formade instrumentet i din hals. Jag är med dig i öknen. Jag är med dig i början på varje vecka när veckoslutet är åtta dagar ifrån. Vad tycker du? Visst var det vackert. Ett litet poem. Du var min musa. Jag tänkte på dig.”

Hennes kroppsvärme strålar oavbrutet ut mot mig. Mot ärren som trängs på mina armar. Jag sköljer grönsakerna från skymningen i vattenhinken. Vackra långa palsternackor. Små knoppande rädisor. Vi äter dem i tystnad. Min mor tar mig i sitt svarta hår. Jag makar magen åt sidan så jag ska få plats. Min kropp har vuxit trots yogan, men det finns så många som inte kan välja sin kroppsform, om den är en visa eller en symfoni. Jag väljer att vara glad. Det finns mer av den, mer att utforska, att tränga in ansiktet i. Nya dofter. Brösten väller åt varsitt håll mot armvecken. Det är glädje om nåt. Ohämmad. Min mor är som vanligt. Ett ögonblick närmare marken, men annars som vanligt. ”Det är du och jag, mamma.”

Min son väntar på bakplåten. Det finns ögon som ler och knubbiga armar. Inga händer, inga lealösa ting som fördömer honom till ett liv som handfallen. Det är min gåva till honom.

Det doftar regn. Vinden rusar runt i huset och drar tomma flyttlådor med sig. Lågtrycket lägger sig som en tyngd. Jag har ont i huvudet och bröstet. Stormen är här. Min mor jämrar sig. Åskviggar spräcker det yttersta mörkret. Jag ser, upplyst i fönstret, vår bakgård. Det gröna hönsnätet som förlorar mot ogräset, fem meter av igenvuxna stenplattor. Jag ser mina händer. Blåsan är borta men handflatorna är kvar.

Min mor slänger med manen och skriker. Reser sig på bakbenen, hennes mage lyser. Små klövade fötter sticker ur henne som vanligt. Tio små ögon på tio små tår. Hon skriker. Jag skjuter in trolldegsfiguren i ugnen. En dag ska jag få en son.

Blixten slår ner i Nätet, rusar genom isolatorer och transformatorer in i vårt hus, genom reumatiska kablar och snår av skarvsladdar. Ugnen knäpper. Värmen är på, snart blir det varmt nog för att grädda. De gröna lamporna lyser i routern. ”Se! Mamma! Se!” Muskelspasmer löper längs hennes lår. Hon är borta.

Jag håller telefonen över mitt huvud efter wifi. Inga streck. Och jag har ingen tid att jaga nu. Jag ställer mig på huk och tittar in i ugnen.

Den tittar tillbaks.

________

Adrian Perera är poet och författare bosatt i Helsingfors. Hans diktverk ’White Monkey’ förlänades Svenska Yles litteraturpris 2017. Debutromanen ’Mamma’ släpptes 2019 och ’Pappa’ utkommer på Förlaget i september 2020.