Janne Strang: Äkta jämställdhet är växlande orättvisor

Kvinnornas växande dominans inom kultur och bildning, och nu också politik, är resultatet av en långvarig och målmedveten strävan. När jämställdhetspendeln nu slår över till kvinnornas fördel på vissa sektorer, är det en nödvändig förutsättning för att det i fortsättningen ska finnas naturlig plats för alla.

”Inte är hon någon president, hon är en kvinna!” Det är mars år 2000 och vi sitter på det lokala haket i Berghäll, Helsingfors då jag begåvas med denna spontana lektion i statskunskap av en medelålders man som uppenbart muntrat upp sin dystra kväll med en lång rad nordgrenare (stor stark avec brandynubb). Sannolikt hade han supit till ända sedan ”kvinnan” slutligen besegrade ”mannen” Esko Aho i det historiska presidentvalets andra omgång den 6 februari, och sannolikt förblev han lyckligt redlös under Tarja Halonens följande tolv år som Republikens president.

Lite liknande, vulgära sentiment har ventilerats i de mörkare hörnen av den digitala offentligheten sedan Halonens socialdemokratiska partikamrat Sanna Marin, 34, i veckan utsågs till statsminister i en ny regering ledd av fem kvinnor. Att det blivit så är förstås ingen ”feministisk kupp” vilket också antytts av samhällsvetare med examen från Livets hårda skola, utan ett närmast slumpmässigt resultat då också de fyra andra regeringspartierna på sina respektive håll – vissa redan för flera år sedan – valt en kvinna till partiordförande. Att de fem råkar sammanstråla i regeringen hösten 2019 är alltså delvis ren tur, och delvis en naturlig följd av flera decenniers målmedvetna jämställdhetssträvan. Turen brukar som bekant tycka om när man hjälper till genom eget hårt arbete.

Den uppenbart ofrånkomliga misogynin från både manssaksmän och konservativa kvinnogrupper har maskerats i oro för den ”omvända ojämställdhet” som regeringen nu uppvisar. Där man som tumregel siktat på att hålla könsfördelningen i offentliga sammanhang inom en ratio av 60/40, är procentandelen kvinnliga ministrar nu sextiotre. Hemska saker, liksom.

Ivern på den progressiva sidan av det politiska staketet var minst lika stor som harmen bland de reaktionära. Den feministiska mansaktivisten Juho Pylvänäinen tweetade om hur han sitter på bussen och gråter av glädje, och EU-parlamentarikern Ville Niinistö å sin sida att ”maktens ansikte har förändrats – för gott”. Och visst är det så – för kidsen av idag kommer det för alltid att vara självklart att en stats regering också kan ledas av en handfull 30-åriga tjejer.

”The Future Is Female” var ursprungligen en slogan på t-tröjan som designats för den första kvinnliga bokhandeln, Labyris Books i New York, som öppnade sina dörrar 1972 i regi av paret Jane Lurie och Marizel Rios. Och med porträttet på de fem finska ministrarna för ögonen känns det nästan som vi hunnit ikapp den framtiden.

Och nu då?

Där goda herrar och bästa bröder fortsättningsvis ockuperar ekonomins och idrottens sfärer, har kvinnornas växande dominans inom bildning, media, kultur och nu också politikens högsta elit knappast undgått eller överraskat någon. Det känns faktiskt lite som om killarna gett upp, kastat fötterna på bordet och tänkt ”ok, vi låter dem sköta det här nu då”. Det är nästan så man undrar vart männen försvunnit. På mina tre senaste arbetsplatser har majoriteten av de anställda varit kvinnor, jag har ofta arbetsintervjuats av kvinnor, och inom den lilla föreningsverksamhet jag ägnar mig åt, har jag sett initiativtagande och beslutsfattande främst av kvinnor. Kanske var jag ouppmärksam, men också på nya Kritikbyråns grundande möte och efterfest i början av december, var jag en av få män vid bordet.

På de talrika författarkurserna är majoriteten av deltagarna idag kvinnor, och i Förlagets utgivningskatalog för våren 2020 förekommer sexton författarnamn varav fjorton är kvinnor. Det är en ovanligt stor diskrepans – utgivningen hösten 2019 höll förhållandet 11 kvinnor kontra 9 män. Vårkatalogen är ett uttryck för samma ”slump” som att regeringen idag har fem kvinnor i topp: För att göra det möjligt har det gjorts långvarigt och målmedvetet arbete för att öppna den kulturella offentligheten och litteraturen. Det är inte länge sedan alla förlag gav ut en överlägsen majoritet manliga författare.

Äkta jämställdhet kräver att pendeln slår över mot andra sidan, åtminstone för en tid.

I mitten av november intervjuades de två unga, manliga svenska författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén av Kultur-Expressen, där man adresserade precis den här förvandlingen på kultur- och litteraturfältet: ”Era respektive senaste verk, om unga genomskådande män på väg ut i livet eller på glid ner i missbruk, skulle ha förlänat er rockstjärnestatus om ni debuterat för trettio år sedan. Känner ni er omhuldade? 

– Gör vi det? undrar Monterverde Burrau. Vi talade litet innan här om att vi kanske är Sveriges enda två manliga författare, rent utsagt. Det kändes helt naturligt att det var just vi som skulle komma hit… Nämen skämt åsido känner jag mig nog litet, litet bitter. 

– Jo men jag har lekt med den tanken, säger Jack Hildén. Att det hade varit lättare för mig som man att skriva för trettio år sen. Nu måste man ju göra det på nya sätt. Som Elis till exempel gör i sin bok. Och det kanske är svårare för män att göra nytt i och med att vi länge haft en kultur med en stor manlig dominans.” 

Så var gömmer sig männen idag? Varför beskriver inte killar längre sin värld och tillvaro genom litteraturen på samma självklara sätt som förr? Är det faktiskt något i luften och vattnet som är annorlunda? Har svängrummet krympt? Är framgången för oviss? Är kritiken för given? Är du rädd att inte duga, att inte passa in med din torftigt grabbiga berättelse längre? Tror du att du behöver skriva på något tillgjort sätt för att accepteras?

Det är lite långsökt, men det är inte omöjligt att det finns en outtalad, undermedveten och intuitiv motvilja hos unga sköra män att ge sig in på en förmodat allt mer kvinnodominerad estrad, och kanske riskera det allra värsta en man kan råka ut för – att bli kritiserad, kanske till och med hånad, utskrattad och förminskad av en kvinna. Eller har konceptet ”kulturmannen” gjort det så obehagligt att associeras med de manliga, litterära galjonsfigurerna som Horace Engdahl eller Karl Ove Knausgård, deras toxiska narcissism och neolitiska människosyn att man hellre låter bli och går till baren, avverkar en rad nordgrenare och svär över världens obönhörliga gång? 

Svaret på alla de här frågorna är ett rungande ”kanske”. 

Som avslutning ska det sägas att det såklart också idag finns många kompromisslösa, goda manliga förebilder inom litteraturen, inte minst den finlandssvenska. Ska man våga sig på en slutsats, så får den bli att svackan i manliga röster, om den nu faktiskt existerar som mer än en statistisk slump, sannolikt och förhoppningsvis är en nödvändig fas i den pågående, generationer långa dialektiska utvecklingen och övergången mot en naturlig jämställdhet och jämlikhet på allra bredaste front.

Så ta modigt till pennan, både herre och fru.