Anna Järvinen: Jag går på feeling

När mina kusiner kom fram på jullovet -78 var det vitt och stumt i villakvarteret. Eftersom jag var barn, behövdes inte mycket snö för att det skulle räcka till knäna, men just den här vintern var hela världen vit. Vinter innebar rosiga kinder av skridsko- och skidåkning och timmar ägnade åt snölabyrinter stora som hus, med levande ljus i. Fast vi inte fick, hade vi ibland slitna hellyhansen-vantar i läpptrakten. På huvudet föredrog jag min vita fuskpälsmössa med lång hästsvans och uppskattade fortfarande overallen som plagg. 

Men just den här morgonen. Förutom att den var magisk som alltid när finska släkten fyllde vårt hus med högljudda skratt, doft av kaffe och formfranska med prästost och apelsinmarmelad, var den här högtidlig. Min kusin och jag hade fått dagböcker. Vi var lika gamla, men hon var blond och därmed blå, jag brunett och röd, så min dagbok var rosa med äppelblom på omslaget. Hennes var ljusblå, men båda hade lås och nycklar.

I stället för att klä oss för vintern i trädgården eller hänga kvar vid de vuxna, satt vi alltså i pingisrummet med varsin öppnad dagbok och vässad blyertspenna i handen. 

Så började mitt skrivande. Efter några år av allvarliga försök att förstå mig på genren, för att kunna göra rätt, kanske inleda med ”Kära dagbok”, var jag fast. Under större delen av mitt liv har  jag haft penna och papper, numera mobilen, till hands för att i alla sammanhang, inte minst tunnelbanan eller bussen, kunna skriva ner vad som pågår inuti och utanför. Jag både upplever livet i skrift efter att det hänt och är oförmögen att se vad som sker om jag inte kan skriva det ur mig. Det kan låta som samma sak, men är det inte.

Jag har under många år skrivit texter till musik och gör det än, men redan när jag gick igenom Anni Swan och L. M. Montgomerys verk, började jag fantisera om och öva mig på att skriva en text helt utan ljud. Nu har jag avslutat en sådan, men jag har trevat mig dit genom att skriva varje dag sedan den sjunde januari 1978, när mitt första inlägg löd:

“Idag kom Elina, Johanna, Leena och Veijo till oss. (Bild på en glad Silja Line-båt).” 

När vi satt oss ner för att skriva, infann sig en tystnad. Vad förväntades av mig? Min kusin var storasyster och verkade ha koll på läget. Troligen härmade jag henne delvis, men att äntligen ha kommit på ett passande inlägg, gjorde mig nöjd, nästintill övermodig, lite som när Rowan Atkinson lyckas uttala det långa namnet på de blivande äkta makarna i den där 90-talsromkomen. Jag ville avsluta uppdraget, slog igen boken, men råkade skära mig på pappret i den överdrivna gesten. Att sitta bredvid min kusin med prestationsångest hade redan varit nervöst. Nu blev dessutom allt förstört medelst diagonalt streck av blod på sidan. Jag vände mig och ropade upp till övervåningen för att (förtvivlat) rådfråga mamma. Hennes avslappnade inställning förvånade, för att inte säga chockerade, mig. 

Så det tog många år innan jag insåg att jag inte bara i musik eller bilder, utan även i skrift, kan göra exakt vad jag vill. Att skriva är lika svårt nu som då. Det en lika stor tillfredsställelse och fortfarande ett behov om jag ska förstå något av vad som pågår. Skillnaden är att jag numera går på feeling.