Att optimera det ordlösa

Att försöka inta så mycket information som möjligt i vardagen är en omöjlig och ångestfull strävan. Är det dags att börja optimera det ordlösa tillståndet?

Kulturchef Fredrik Sonck återger i sin Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 6.10 en välbekant känsla av överflöd och maktlöshet inför den tsunami av text, ljud och bild som dagligen dränker oss.

Det börjar för mig med morgontidningarna från Finland och Sverige, radions Ykkösaamu och nattens USA-nyheter, inklusive satirmonologerna av Stephen Colbert och Seth Meyers via YouTube. De flesta politiska diskussionsprogram (som går på från morgon till kväll) på NBC, CNN och Fox News kommer numera i nätta, reklamfria 30–40 minuters podcaster, och när de är slut väntar alltid en färsk och välgjord The Daily-podcast från New York Times innan det är dags för Slaget efter tolv och dagens Politiikkaradio på Yle Puhe.

Blir det tid över är det skäl att lyssna igenom dagens Brexitnyheter (och dumheter) plus en update från demonstrationerna i Hong Kong. Och så har jag ju den där 25 timmar långa ljudboken om Röda havet-konspirationen för att mota den tryckande tystnaden vid läggdags.

Och lite romanläsning vore ju kul att hinna med också …

Om Günter Grass (1927–2015) som Sonck citerar, blygsamt önskade sig tre liv – ett för att läsa, ett för att skriva och ett att leva – skulle dagens människa behöva hundrafalt fler för att hinna följa med i allt som skapas.

Varje minut laddas över 300 timmar video upp på Youtube, medan Instagram dagligen berikas med över 100 miljoner bilder. På Facebook laddas det upp 350 miljoner foton dagligen – 4 000 per sekund.

Samtidigt publiceras det enligt olika uppskattningar ca 2,2 miljoner böcker årligen. Nästan en halv miljon ges ut i Kina, drygt 300 000 i USA och 184 000 i Storbritannien. Finlands siffra (för år 2016) var 13 565 och Sverige drygt 30 000. För en riktig bokmal som gett sig fan på att läsa så många band som möjligt under ett år, är hundra en magisk gräns. (Det fanns en 100 Book Challenge 2014 som åtminstone en person klarade av.) Mer realistiskt för en normalt funtad individ med någorlunda socialt liv är kanske ett tiotal, eventuellt tjugo böcker. Så, det räcker och blir över.

Debatten om ljudböckernas inverkan på bokkonsumtionen är en spännande utveckling. Det är svårt att dra paralleller till musik- och tv/film-branscherna, men precis som Netflix och HBO började producera eget material, har till exempel svenska ljudboksjätten Storytel börjat förvärva bokförlag. Vad ljudboksboomen innebär för det klassiska romanformatet och berättandet (såväl som faktaböckerna) återstår att se, men med erfarenhet av digitalisering inom olika branscher är det skäl att varna för en vanlig missuppfattning att det nya kommer att ödelägga allt det gamla.

Då vi ser ljudböcker växa och tryckta böcker tappa något i popularitet, är det lätt – och fel – att dra slutsatsen att ljudberättelserna kommer att konkurrera ut den tryckta boken. Inspelad musik, trodde man, skulle ödelägga konsertverksamheten. Vem skulle gå på konsert om man kunde höra musik hemma, liksom? Men många ville fortfarande gå på konsert. Videobandspelaren skulle ödelägga filmindustrin, för vem skulle gå på bio om man kunde se film hemma? Väldigt många vill. Vem skulle vilja ha en tidning hem på morgonen, då man kan läsa nyheterna i mobilen hela dagen? En ansenlig del prenumererar fortfarande på pappret. Och vem skulle orka läsa en bok då man kan få den uppläst i örat? Största delen, vågar jag påstå.

De nya teknologierna kommer inte (alltid) att ersätta de gamla formaten, utan komplettera dem. Vissa föredrar det nya, andra det traditionella, och de allra flesta gillar båda. Konserter, biobesök, papperstidningar och tryckta böcker har en livskraftig framtid så länge de produceras väl och marknadsförs rätt. Det finns något värdefullt i att avsätta tid för att gå på teater, konsert eller bio, liksom i att läsa en kuraterad och snyggt ombruten nyhetstidning, såväl som i att försjunka i romanläsning på soffan.

Att optimera sitt intag av olika medier, av lärdom och underhållning, är en ändlös och ångestfull strävan. Jag kommer att tänka på den idiotiska Oura-ringen som ska monitorera ens biorytmer och meddela huruvida man är utvilad, trött eller stressad, som om man inte visste det själv. På samma sätt ”vet” vi nog vad och hur mycket information vi behöver inta, vad som får oss att må bra och vad som är för mycket.

Jag vet att jag intar för mycket, inte för att någon ring berättar det, utan för att jag märker att jag ofta inte ens lyssnar trots att hörlurarna är på. Den stillsamma och stadiga berättarrösten – vare sig det är nyheter, poddar eller ljudböcker – bara mal på i öronen medan jag tänker på helt andra saker. Det är alldeles klart dags att skära ner på (o)ljuden i öronen och avsätta mer tid på det som Sonck i sin kolumn kallar det ordlösa, ett tillstånd där det hörda, lästa och sedda får sjunka in och begrundas.

The Fear of Missing Out eller FOMO var ett moderord för inte så länge sedan, men redan i fjol dök motsatsen JOMO – the Joy of Missing Out – upp. Det väntar kanske fortfarande på sitt genombrott, men det kommer när vi inser att det med dagens massiva innehållsöverflöd inte spelar någon roll överhuvudtaget huruvida vi gör vårt yttersta att maximera och optimera vårt intag, eller bara väljer att utsätta oss för intaget när vi verkligen vill.

Skillnaden mellan åtta och två timmars mediekonsumtion är i förhållande till det tillgängliga materialet så försvinnande liten att det vore konstigt om vi inte snart kom till insikt om att det viktiga inte är mängden, utan modet att välja – och glädjen i att välja bort.