Bara tv kan normalisera läsning

Då Yle gett sig in på det skrivna ordets journalistik, kunde de ge också den skrivna konsten sin rättvisa synlighet.

I fredags (29.11) höll riksdagens kulturutskott tillsammans med upphovsrättsförening Sanasto sin årliga kaffestund för ett gäng handplockade, aktuella finska författare. Bland de glada ansiktena på grupporträttet från tillställningen syntes bland andra Förlagets författare Juha Itkonen och Kjell Westö – den senare med sitt patenterade pokerface längst bak i bild. Tankarna gick till det redan nu klassiska Bob Dylan-memet från inspelningen av We Are The World eller Kimi Räikkönens orubbliga posé vid gruppfotograferingen av piloterna under Formel 1-årets avslutningsfest.

Westö hade knappast någon större orsak att låta bli att le på bilden – är man cool så är man – snarast tvärtom. Träffen i riksdagen måste ha gått utmärkt väl, för efter mötet publicerade utskottet en tweet där man utmanade ”alla kolleger i riksdagen och andra” att som årets julklappar köpa och skänka inhemska och inhemska översättares böcker. Det kan man kalla lyckad lobbying.

Sanastos verksamhetsledare Anne Salomaa tog genast emot twitterbollen och passade den på volley vidare till Yles chefredaktör Merja Ylä-Anttila med uppmaningen att ta kulturutskottets utmaning till sig och ”öka samarbetet” för att förmedla betydelsen av läsning till finländarna. Ylä-Antilla reagerade inte på Salomaas tweet, däremot skickade hon under veckoslutet fyra tweets om 80-årsminnesdagen för vinterkriget.

Yle har ofta anklagats för att inte ta litteraturen på tillräckligt allvar. Det verkar finnas tunt med kompetens och intresse hos Yle att behandla böcker och deras skapare som något alldagligt och normalt. Intrycket av litteraturbevakningen blir ofta rätt esoteriskt och onödigt vördnadsfullt, särskilt jämfört med många andra kulturyttringar, särskilt sport eller musik.

Bland annat de här poängerna serverade (dagen före kulturutskottets kaffestund) bokbloggaren Tuija Takala i ett träffsäkert, välskruvat och, för all del, tillspetsat inlägg: ”Jag betalar Yle-skatt: För det får jag en författarintervju på lördag morgon. […] Jag frågar: Var är prime time-programmen om litteratur, där barn- och ungdomsböcker, lättläst och andra genrers böcker behandlas? 

Så gott som varje nyhetssändning har sportnyheter. Man refererar resultat, kör intervjuklipp med idrottare och tränare, noterar NHL- och Formel 1-evenemang. Varför har inte varje nyhetssändning kulturnyheter enligt liknande princip? 

Jag betalar Yle-skatt: Därför förutsätter jag att en av finländarnas allra populäraste hobbyer, läsning, också får synlighet på Yle. Om böcker inte syns i offentligheten eller programutbudet, brister Yle i sina bildningsmål. […] Det handlar om värderingar och val. Om litteraturen förblir i marginell roll i Yles utbud, är signalen att läsning, läskunskap och litteratur inte är värda att satsa på.”

Det är lätt att hålla med Takala om Yles bristande engagemang för litteraturen, särskilt om vi för argumentets skull ställer den mot sport och idrott, som ”hela folket” av någon anledning förväntas följa och intressera sig för. Det sägs ju ofta att Finland är ett idrottstokigt folk, men dels känns det som en kvarleva från tiden då halva befolkningen var analfabeter och nationen ännu måste ”springas in” på den olympiska världskartan. Dels är vi finnar inte idrottstokiga, utan framgångstokiga. Särskilt Yle, men också de kommersiella kanalerna, visar ett vansinnigt intresse för vilken marginell gren som helst, så länge det finns finländare i världstoppen.

Det dagliga bombardemanget av sportresultat gör det normalt att på kafferasten på jobbet diskutera hur det gått för Chicago Bulls i nordamerikanska basketligan och hur många poäng Lauri Markkanen kastade – och inget fel i det nödvändigtvis – men försök till exempel ta Suvi Aholas fina recension av Malin Kiveläs roman Hjärtat på tal med kaffemuggen i hand, och se hurudana blickar du möts av.

Alla kan förstås inte förväntas ha läst Kiveläs prisbelönta roman, men det är inte många som såg Chicago Bulls-matchen igår heller. Men Markkanen har under senare år tutats ut i varje strut och normaliserats till en del av den gemensamma kulturen på ett sätt som författare bara kan drömma om, trots att – och det här är bara min åsikt – deras bidrag är betydligt mer varaktiga och förklarar det mänskliga villkoret på ett mer meningsfullt sätt än en som prickar bollar genom ringen på en korg, visserligen under stor press.

Att jämföra idrott och litteratur är förstås som de berömda äpplen och päronen, men frågan om normaliseringen av det gemensamma och vad vi förväntas känna till är fullt relevant. Tuta ut analyser om Monika Fagerholms unika språkanvändning i samtliga medier varje dag under ett år och kolla om inte mottagandet vid kaffeautomaten också förändras.

Mer rättvist är det kanske att jämföra litteraturen med musiken, som Yle älskar att skriva om och där deras redaktörer känner sig hemma. Låt oss utan anspråk på vetenskaplighet göra ett snabbt ad hoc-test: Av de tjugo senast publicerade kulturartiklarna på finska Yles hemsidor handlar i skrivande stund (tisdag 3.11 kl 18) tretton om musik i olika former, och av dem två var om Samu Haber och Antti Tuisku. Inte en enda artikel handlar om litteratur i någon form alls, och den senaste är Yles intervju med årets vinnare av Finlandiapriset i kategorin skönlitteratur Pajtim Statovci. Den är från 27 november, dagen före Takalas bloggtext och två dagar före kaffestunden i riksdagen.

För insatt och kunnig litteraturbevakning och kritik gäller fortfarande dagstidningarnas kultursidor, men för en ”normalisering” av litteraturen är det uppenbart att det inte räcker. Det är tv och radio som måste ta sitt ansvar om den utopin skall realiseras. Och lite ironiskt är det ju att Yle som tidigare höll sig till radio och tv, nu med sin tryggade skattefinansiering gett sig allt längre in på det skrivna ordets terräng, vilken traditionellt varit de marknadsberoende tidningarnas territorium.

Man kunde argumentera för att Yle i och med intrånget i de skrivna nyheternas sfärer också skulle förstå att ta mer ansvar för att ge den skrivna konsten sin rättvisa synlighet. Här finns kanske också något för Yles ägare och förvaltare, dit riksdagens åtminstone ännu förra veckan så litteraturälskande kulturutskott hör, att fundera på.