Bokhandeln måste aktivera sig för att överleva

Behöver litteraturen fysiska manifestationer och högborgar i marmor och betong, eller räcker det med att vi läser? Kira Schroeder funderade kring bokhandlarnas framtid med utgångspunkt i Alvar Aaltos Bokhuset som i veckan fyllde 50 år.

Min dotters första upplevelse av en bokhandel blev smärtsam. När hon var dryga två år tog jag med henne till Akademiska bokhandeln i Helsingfors för att lyssna på ett författarsamtal med Jörn Donner. Det var jag som ville lyssna på samtalet, dottern var inte tillfrågad. Jag parkerade henne bland bilderböckerna och vände mig mot scenen för att spana in samtalet, och några sekunder senare hördes ett skyhögt vrål bredvid mig.

Barnet hade klättrat upp på en liten hylla för att komma åt en bok hon ville ha, fallit och slagit huvudet i golvet. Lyckligtvis landade hon inte på marmorplattorna, som en stor del av golvet och väggarna i Bokhuset utgörs av, men tillräckligt hårt för att det skulle göra rejält ont – och för att jag skulle få dåligt samvete för att ha lämnat mitt barn obevakat i min törst på litterär underhållning.

Ibland när man lyssnar på debatter kring bokbranschens vara eller inte vara undrar man om ett koncept som fysiska bokhandlar överhuvudtaget kommer att finnas kvar när min dotter är vuxen. Om inte, är det någon stor förlust, om vi ändå fortsätter att läsa, köpa böcker i fysisk eller digital form på nätet och ta till oss också mer komplicerad litteratur i ljud- eller textform? Behöver litteraturen högborgar i marmor och betong, eller räcker det med att vi läser? Jag vill hävda att litteraturen behöver också fysiska manifestationer, och att vi som läsare behöver platser för litterära möten. Och jag tror inte att jag är ensam.

Bokmässan i Helsingfors gjorde i år besöksrekord med nästan 92 000 besökare under fyra dagar. Även om man får räkna med att en del kanske lockades till Mässcentrum mer av löftet om billigt vin under den samtidigt pågående Mat- och vinmässan, så får man ändå tolka siffrorna som ett kvitto på att läsande intresserar en stor publik.

En publik som dessutom tydligen gärna går man ur huse för att genom regn och höstrusk ta sig till en tidvis mycket trång och svettig mässhall för att uppleva något man inte kan få bakom en digital skärm – möten med läsande och skrivande människor, magin i att vandra omkring planlöst, hitta böcker och höra samtal man inte visste att man saknade. Den där berusande känslan när väskan blir allt tyngre av böcker man bara inte kunnat motstå där de ligger lockar, bredvid den bok man egentligen siktat in sig på.

Att köpa för många böcker kan man förstås göra också på nätet, likaså föra diskussioner om vad man läst, men jag vill ändå tro att det är något speciellt i att dela läsupplevelser i ett fysiskt rum.

De här tankarna kom för mig då Bokhuset på Centralgatan – där bland annat Akademiska bokhandeln är inhyst – fyllde 50 år den sista oktober. Den legendariska byggnaden med sina vackra detaljer i marmor och mässing står på paradplats i hjärtat av Helsingfors, bekvämt placerat mellan anrika Stockmanns varuhus och legendariska hotell Kämp, och övervakat av Finlands ledande litterära stormäns minnesstatyer – poeten Eino Leino (1878–1926) och nationalskalden Johan Ludvig Runebergs (1804–1877) i parken vid Norra Esplanaden.

Den arkitektoniska pärlan ritad av Alvar Aalto och färdigställt år 1969 har varit en symbol för den ambition som Akademiska bokhandelns grundare utstakade redan år 1893 – att vara en mötesplats för bokälskare. Eller som författaren Bo Carpelan uttryckte det i början på 1990-talet: ”ett läshungerns doftande centralkök” där ”boken du drömt om att upptäcka väntar överallt”. Den här ambitionen har man lyckats både mer och mindre bra att leva upp till under årens lopp. Under senaste decennium har Akademiska, precis som många andra traditionella bokhandlar, tidvis fått kämpa med sjunkande siffror.

Jag frågade mina kolleger som regelbundet åker runt och träffar bokhandlare i Svenskfinland och Sverige om vilken deras uppfattning är – vilka bokhandlar går det bra för idag och vad är isåfall deras hemlighet – och enligt svaren varierar stämningarna på fältet rätt mycket. Framför allt vissa små, lokala aktörer kan växa, andra går det hyfsat för men överlag är uppfattningen att den fysiska bokhandeln både i Finland och i Sverige är i en ganska klämd situation, medan näthandeln växer rejält.

I Finland oroar sig många bokhandlare också för vad som ska hända ifall initiativet om gratis läromedel för andra stadiets utbildning blir verklighet. I dagsläget är ju själva utbildningen gratis medan undervisningsmaterialet kostar, och då inhandlas en betydande del av gymnasieböckerna av privatkunder från lokala bokhandlar.

Speciellt på mindre orter är det en mycket viktig del av inkomsten för bokhandeln. Ifall upphandlingarna skulle skötas på kommunal nivå (som fallet är med lågstadiets läromedel) skulle många bokhandlar mista ett bärande segment i utbudet och inkomsterna. Det har beräknats bli slutet för upp till en tredjedel av landets fysiska bokhandlar, enligt Bokhandlareföreningen i Finland.

Beskrivande för de bokhandlare som klarat sig bäst är de som lyckats muta in en egen nisch på marknaden, och de som håller affären aktiv och tillgänglig på olika sätt – författaruppträdanden, bokcirklar, samarbeten med lokala föreningar, och i många fall ett sortiment som går utöver böckerna. Bland kollegerna nämndes bland annat svenska Science Fiction-bokhandeln som positivt exempel. Också Lovisa bokhandel har haft nytta av att bredda sitt sortiment bland annat med unika vykort som inte fås någon annanstans.

Nu är det kanske inte alla litteraturvänner som önskar att bokhandlarna flyttar fokus till en massa biprodukter eller börjar dela ut färggranna plastämbaren för att locka nytt klientel (även om det i Finland verkar vara en bombsäker taktik). Men faktum är att det gäller för bokhandlarna att fundera på vilket mervärde de kan erbjuda sina kunder, förutom möjligheten att fingra på fysiska böcker innan de gör sitt köpbeslut.

Det här är också den riktning som ”Akademen” har utstakat, då de ämnar satsa ännu mer på författarsamtal, bokrelaterade evenemang och produkter mm. – kort och gott att vara ett ställe som erbjuder alla de bästa böckerna och samtidigt en orsak att inte köpa dem på nätet.

Författaren Kjell Westö berättade under sitt framträdande på Bokhusets 50-årsfest om hur viktigt byggnaden var för honom under hans formativa år som gymnasist och ung studerande, då han kunde tillbringa timmar där, läsandes hela böcker från pärm till pärm.

”Jag flyttade på mig var tionde minut för att personalen inte skulle komma på mig, men jag tror nog att de anade vad jag höll på med.”

Westö var kanske ingen idealkund med tanke på direkta kassaströmmar, men hans minnen visar också med all önskvärd tydlighet vilka formativa upplevelser en bokhandel kan erbjuda. Och jag är rätt säker på att han i senare livsskeden kompenserat för sin monetärt sett blygsamma konsumtion. I Akademens salar och gångar föddes i stället en livslång kärlek till boken, något som behövs också för att kommande generationer ska vilja köpa och läsa böcker, var än de väljer att göra det.

På bokhusets jubileum uppträdde också Jörn Donner som berättade att han första gången besökt Akademiska bokhandel på 1930-talet, långt innan Aaltos Bokhus ens var påtänkt. Då låg bokhandeln ännu på Alexandersgatan. Det framkom också Donner är den finländska författare som flest gånger uppträtt på Akademens träffpunkt – över 100 gånger – både i egenskap av författare och intervjuare.

Min dotter fick tyvärr inte höra Jörns minnen av bokhandeln, för hon fick stanna hemma denna gång. Jag hoppas ändå att hon kommer att lära sig älska att gå i bokhandlar och bibliotek lika mycket som jag gör. Och det ser lovande ut – hon älskar redan att gå till det andra stora bokhuset i Helsingfors, stadsbiblioteket Ode, som öppnade i fjol och tilldelades utmärkelsen Årets allmänna bibliotek 2019.

Barnet går dit dels för att låna böcker, men också för att få krama den stora mjukismurveln, teckna med kritorna som bibliotekarierna lagt fram och springa omkring i korridorerna. Jag har fortfarande inte stenkoll på var hon eventuellt klättrar varje sekund, och det finns ju så många böcker att spana in …

Hon har inte besökt bokhandeln sedan den där lilla olyckan för några månader sedan, men jag tror det börjar bli dags att skapa nya minnen.