Charlotta Buxton: Musiken som förklarar Brexit

I FRLGT:s serie musik till våra böcker har journalisten och författaren Charlotta Buxton gjort upp en låtlista till sin färska reportagebok ’Landet som äter sig självt’ – en samling klassiska brittiska godbitar som ger en inblick i Brexit-kaoset och varför britterna röstade som de gjorde.

Min kärlek till Storbritannien började med brittisk musik. Band som The Cure, Lamb och Siouxsie and the Banshees lockade mig till Storbritannien. Alla mina tio år i London har ett eget soundtrack. Här har jag plockat fram nio låtar som antingen betyder mycket för mig eller som har kopplingar till Brexit (eller både och). De är låtar som förklarar utträdet, kaoset och varför britterna röstade som de gjorde.

Här kan du lyssna på låtarna via Spotify, och scrolla ner för att läsa mina funderingar om dem och se videorna via Youtube!

***

The Beat – Stand down Margaret (1982)

På ett artigt brittiskt sätt uppmanar ska-bandet The Beat en kontroversiell konservativ premiärminister att avgå. “I said I see no joy / I see only sorry / I see no chance of your bright new tomorrow / So stand down Margaret / Stand down please.” Det är alltså frågan om Margaret Thatcher, som fortfarande får skulden för den ekonomiska katastrof som drabbade industriområdena i Skottland, Wales och i norra England då skeppsrederier, gruvor och fabriker stängdes. Många av väljarna i områdena svor att aldrig någonsin rösta konservativt igen. Ända tills de faktiskt gjorde det i fjol. En ny konservativ premiärminister, Boris Johnson, lovade att han skulle göra allt för att se till att Storbritannien lämnade EU. Och Brexit var viktigare än ilskan mot gamla Maggie.

***

Jarvis – Running the World (2006)

Jag var länge ganska ambivalent inställd till Jarvis Cocker. Ända tills tre saker hände.

1) Vi är på Glastonbury och jag är 25. Vi går för att se överraskningsbandet som spelar på en av scenerna på festivalen. En lång man skymtar i utkanten av scenen. Publiken skriker och tjuter. Min dåvarande pojkvän (och nuvarande man) ropar plötsligt högt och tydligt “I love you Jarvis!”. Jag har aldrig sett honom så ivrig förut. Vem är den här Jarvis egentligen? Spelningen som följer är en av de bästa på festivalen.

2) Min vän Åsa berättar att Jarvis innan framgången med Pulp levde i fattigdom i norra Londons ockuperade hus, hankade sig fram som musiker, gjorde den sortens konst han gillade och struntade i vad andra tyckte och tänkte. Till skillnad från andra på Britpop-scenen hade han levt ett liv före kändisskapet, han var över trettio då Pulp slog igenom. Det gör att han vågar ta risker, de gör honom till en ärlig låtskrivare.

3) Låten Running the World. I fjol inleddes en kampanj för att den skulle bli nummer ett på topplistorna under julen. Den misslyckades. Refrängen kan ni lyssna på själv, men kolla på introt: “Did you hear? / There’s a natural order / Those most deserving will end up with the most / That the cream cannot help but always rise up to the top / Well I say, “Shit floats”. Det säger allt om synen på det brittiska klassamhället och mycket om splittringarna som bidrog till Brexit.

***

Kaiser Chiefs – I Predict a Riot (2004)

Inget tar mig tillbaka till svettiga och ölklibbiga dansgolv i Manchester som den här låten. Den spelades åtminstone en gång varje natt på stadens klubbar, där jag tillbringade en stor del av mitt Erasmus-år under början av 00-talet. Så fort de första gitarrackorden hördes slängde vi oss ut på dansgolvet.

Låten beskriver den där känslan som alla som tillbringat sena kvällar i brittiska krogar någon gång stött på – för många plaststop öl, aggressionen som ligger under ytan, mannen eller kvinnan med rött och svettigt ansikte och stirriga ögon som frågar “vad tittar du på, tittar du på mig?”.

En alldeles särskild grälsjuka dyker ibland upp bland överberusade britter. Kanske det beror på att de måste vara så artiga som nyktra? Den aggressionen beskrivs i “I Predict a Riot”: Watching the people get lairy / It’s not very pretty I tell thee / Walking through town is quite scary / It’s not very sensible either.” Den där grälsjukan finns också där under Brexitåren. Britterna som håller upp två finger mot kontinenten och säger “vad tittar ni på, tittar ni på oss”. Det är inte särskilt förnuftigt.

***

The Proclaimers – Cap in Hand (1988)

Mina skotska vänner kommer kanske inte att uppskatta att jag skriver det här, men jag har sett dem bli uppriktigt rörda, nästan tårögda, då de lyssnar på Cap in Hand under småtimmarna efter ett par dram whisky. Låten handlar om hur Skottland står med mössan i handen och måste be om stöd från översittarna i London.

The Proclaimers är en duo som består av två tvillingbröder som sjunger smått melankoliska rocklåtar i stämmor. Den skotska brytningen hörs tydligt. Deras mest kända låt är “I’m Gonna Be (500 Miles)””and I could walk 500 miles and I could walk 500 more” osv.

Refrängen i Cap in Hand – “but I can’t understand why we let someone else rule our land” – blir allt mer aktuell nu då stödet för självständighet ökar i Skottland igen.

***

Rule Britannia! (1740)

Den här superpatriotiska låten orsakade ett ramaskri nu på hösten då BBC valde att plocka bort den från den folkkära konserten Last Night of the Proms. Tabloiderna skrev ilskna texter om politisk korrekthet, trots att det var coronakrisen som gjorde att BBC valde att inte spela vissa körsånger. Ilskan gjorde att public servicebolaget ändrade sig. Sången fick sjungas av en kör som utövade social distansering.

Låttexten debatteras fortfarande flitigt i både tidningsspalter och på nätet. Till den kontroversiella refrängen hör “Rule, Britannia! Britannia, rule the waves! / Britons never, never, never shall be slaves”. Det omvandlades till en ordlek då premiärminister Boris Johnson nyligen föreslog att bryta mot ett avtal han redan skrivit under med EU. “Britannia rule the waves” blev till ”Britannia waives the rules” på tidningarnas löpsedlar.

***

Morrissey – National Front Disco (1992)

Steven Patrick Morrissey, före detta frontman i The Smiths, har på grund av sina osmakliga och obehagliga uttalanden om invandring och etnicitet blivit en artist som bojkottas av före detta fans, fans som en gång dyrkade honom. Under de senaste åren har hans stöd för Brexit och den förra Ukip-ledaren Nigel Farage fått mycket kritik. Men det är inte första gången Morrissey anklagats för rasism. Redan 1992 diskuterade man låten National Front Disco och strofen “England for the English”. National Front är en öppet rasistisk ytterhögerrörelse i Storbritannien, och ännu i dag debatterar musikjournalister och fans huruvida låten stöder eller kritiserar rörelsen.

Morrissey har länge lyckats undgå kritik genom att vara flummig, det lyckas inte längre. I fjol sade han i en intervju “Everyone ultimately prefers their own race – does this make everyone racist?” (alltså: Alla föredrar sin egen ras, gör det alla till rasister?). I den här listan över låtar med en koppling till Brexit får han representera den minoritet av lämna-rörelsen som röstade för Brexit därför att de ville att England skulle fortsätta vara det som i deras ögon är engelskt – vitt.

***

Franz Ferdinand – Walk Away (2005)

Få frontmän har en så stark karisma som Alex Kapranos i Franz Ferdinand. Det går knappt att slita ögonen från honom då han står på scen. Då jag flyttade till London år 2009 gick jag igenom en fas då jag råkade förälska mig i män som dyrkade Franz Ferdinand och Interpol. Kanske det berodde på att jag i hemlighet egentligen var lite förtjust i Alex Kapranos.

Låten ”Walk Away” spelades på repeat en höst då jag undrade om personen jag hade förälskat mig i faktiskt gillade mig. Men egentligen går det ju att tolka in annat i låten, som skilsmässan från EU. “Yes I’m cold / But not as cold as you are / I love the sound of you walking away / You walking away”. Fastän egentligen blir jag bara nostalgisk och minns den där hösten då jag satt i kaféet vid korsningen där Kingsland Road möter Hackney Road och väntade på att telefonen skulle plinga med ett textmeddelande.

***

PJ Harvey – The Glorious Land (2011)

PJ Harveys album Let England Shake synar krig och död, särskilt krig som det brittiska imperiet varit inblandat i, och låten The Glorious Land börjar med en hornsignal som för tankarna till krutrökiga slagfält. I låten, och i albumet, arbetar hon med arvet av ett imperium som invaderat och ockuperat: “What is the glorious fruit of our land? / Its fruit is deformed children. / What is the glorious fruit of our land? / Its fruit is orphaned children.”

Till berättelsen om Brexit hör att Storbritannien förlorat sitt imperium och att landet nu måste konfrontera gamla synder och sorger – vare sig det vill det eller inte.

***

Lamb – Small (2001)

Den elektroniska duon Lamb var soundtracket till mina sena tonår. Jag lyssnade på olagliga nedladdningar från Napster och drömde om att flytta till engelska kuststäder där jag kunde titta ut över grå vågor, röka cigaretter och tänka stora tankar om livet. Precis den känslan av smått pretentiös tonårsångest sköljer över mig då jag lyssnar på bandet i dag. Men Small får avsluta den här listan.

Låten handlar på många sätt om det jag ville säga i min bok – att vi ska försöka se människorna i en allt mer splittrad värld och se splittringarna som en del av ett mycket större händelseförlopp och en större berättelse. “And it makes me float free / To feel how small my life must be / And it makes me float free / To feel how small my life must be”.

____

Mera om Charlotta Buxton på FRLGT: