Jens Mattsson: Demokratin kräver läsglada barn

Att uppmuntra barn till läsning är ett demokratiprojekt där både offentliga och kommersiella aktörer ska välkomnas, skriver författaren och bibliotekarien Jens Mattson inför förlagens ”Stora Barnboksdag” den 26 januari.

Det är glädjande att man i Sverige så sakteliga har börjat inse att man inte bara kan prata om hur viktigt läsning är för barn. Man måste även göra saker aktivt för att främja barns läsning. Detta naturligtvis sett ur ett instrumentellt perspektiv: Inte bara för att det är underbart att läsa, utan också för att samhällen behöver barn med god läsförståelse – det är de som är framtidens demokratiska medborgare, och en fungerande demokrati kräver ett slags gemensam lägstanivå.

Att skapa goda läsare är ett långsiktigt och svårt projekt. Det krävs både lästräning och reflektion, och detta i stora mängder. Men alla blir ju trötta på att göra samma saker om och om igen, och då måste man smyga in läsningen och närheten till böcker i olika påhittiga former.

Efter skolans kommunalisering på nittiotalet har mängden pengar som satsas på barnkultur från det offentliga stadigt sjunkit. Jag var själv barn på åttiotalet och minns hur självklart det var med besök på konsthallen, författarstunder eller teaterföreställningar som spelades i gymnastiksalen. Det var liksom inget speciellt med det. Det är klart, vi levde ju på toppen av det välmående folkhemmet och sedan dess har det nästan uteslutande handlat om försämringar.

En beklämmande majoritet av barnlitteraturen i världen är pastelligt ofarlig och tillrättalagd.

Det var PISA-rapporten 2013 som avslöjade de svenska barnens dåliga läsförmåga och som efter åratal av nedskärningar till slut skrämde upp det offentliga. Svaret blev bland annat Skapande skola. Det är nationellt anslagna medel som kan sökas av kommuner för att ta in kulturarbetare i skolan. En stor del av dessa har varit i form av författarbesök och workshops där barnen handgripligen fått jobba med skrivande och läsning. De senaste åren har vi dessutom sett hur höstlovet bytt namn till läslov, samt förra året en storsatsning på böcker till förskolan. (Också de finlandssvenska ettorna får i år ett bokpaket för första gången -Red. anm.) 

Detta är ju bara droppar i ett hav av allt som borde finnas. All forskning säger till exempel att barn som omges av böcker har större chans att bli läsare än de som inte gör det. Inte rocket science direkt, men som alla preventiva åtgärder kostar det pengar. Pengar som man inte prioriterar till barnen.

Barnlitteraturen bedöms av de icke insatta utifrån sina sämsta exempel, inte sina bästa.

Min personliga teori är att det beror på att barnlitteraturen buntas ihop i parnassens ögon och blivit ett slags genrelitteratur. Och precis som skräck, fantasy eller vilken annan genrelitteratur som helst bedöms barnlitteraturen av de icke insatta utifrån sina sämsta exempel, inte sina bästa. Efter att ha varit på barnboksmässan i Bologna kan jag förvisso intyga att en beklämmande majoritet av barnlitteraturen i världen är pastelligt ofarlig och tillrättalagd, men det är ju att göra barnlitteraturen en otjänst. Det finns så mycket bra om man bara skrapar lite på ytan.

Dessutom, utan läsande barn, inga framtida läsare.

Fast om det inte finns några offentliga pengar att satsa hur gör man då? Till exempel finns ju Världsbokdagen som infaller i slutet av april och årligen uppmärksammas på i princip alla folk- och skolbibliotek i landet. Oftast i form av hemgjorda skyltar, quiz, högläsning och andra nollbudgetarrangemang för att bibehålla det offentligas separation från kommersiella aktörer. Det är ett utmärkt exempel på en dag då nästintill alla barn får sig till livs litteratur på olika sätt och sätter läsningen och litteraturen i fokus utan att kosta en extra krona.

Kan det privata vara ett svar? En sak som är speciell med litteraturen och böckerna är ju att de utgör skärningsytan mellan kommersiell produkt och kultur. Förlagen måste dra in pengar för att kunna fortsätta sin verksamhet, hela tiden balanserande på knivseggen mellan pengajakt och kulturproducent för att inte erodera sitt kulturella kapital. Det offentliga är stora inköpare, men mycket av böckerna säljs till privata köpare. Världsbokdagen har ända sedan den instiftades lutat mer åt det kulturella, det har aldrig blivit tradition i Sverige att köpa eller ge bort böcker på den dagen och det har liksom upplevts som för svårt för förlagen att dra nytta av den.

Böcker utgör en skärningsyta mellan kommersiell produkt och kultur.

Förra året var det dock några modiga förlag som startade Stora Barnboksdagen, ett arrangemang med barnboksfokus på just Världsbokdagen riktat mot privatpersoner. Det verkar dock som att de inte fick den draghjälp av Världsbokdagen de hoppats på eftersom evenemanget i år flyttats till slutet av januari.*

Återigen består arrangemanget, det pampiga namnet till trots, av att de medverkande förlagens författare och illustratörer besöker en enda bokhandel i Stockholm. Med brasklappen att de hoppas att arrangemanget med tiden ska växa till något större och sprida sig bortom huvudstaden.

Man kan inte annat än hålla med.

Vill vi ha läsare och en levande litteratur så behöver vi jobba på att skapa nya läsare. Det gör vi enklast genom att utsätta barnen för böcker. Helst överallt och hela tiden, men vi får börja i det lilla. Kanske kan Stora Barnboksdagen vara början på något som växer in i sitt ståtliga namn?

______

Jens Mattson är skånsk författare och bibliotekarie med inriktning på barnlitteratur. Hans hyllade debut ’Vi är lajon!’ med illustrationer av Jenny Lucander utkom på Förlaget hösten 2019. 

*Stora Barnboksdagen arrangeras söndagen 26 januari 2020 kl 12–15 på Akademibokhandeln (Mäster Samuelsgatan 28, Stockholm).