Den 20 januari 2017

Lagom till det amerikanska presidentvalets d-dag publicerar vi ett utdrag ur Trump och vredens Amerika.

USA:s 45:e president Donald J. Trump svär ämbetseden vid middagstid den 20 januari 2017 på Capitol Hill. Vinterdagen är kall och blåsig, det är kring fem grader varmt, som det brukar vara i Washington så här års. Den mångtusenhövdade publiken i den blåsiga National Mall-parken har klätt sig varmt, i täckjacka och ylleluva.
Publiken väntar spänt på att den tillträdande presidenten ska anlända. Medan tidningarna har spekulerat om installationstalets innehåll har folk på webben slagit vad om vem som fått uppdraget att designa Melania och Ivanka Trumps festklädsel, och teveståupparna har skämtat om hur Trumps frilla skall klara av vinterblåsten i Washington.
Kamerorna riktas mot hedersgästernas läktare – kanske inte så mycket för att visa vem som sitter där som för att påminna om vem som inte är med. Särskilt de tidigare presidenterna George W. Bushs och Bill Clintons frånvaro anses remarkabel, men det samma kan man ju säga om mycket annat som har med Donald Trumps presidentskap att göra.

Flottans orkester stämmer upp den inledande fanfaren. Hail to the Chief.

Amerikanerna väntar sig svar på sina frågor. Är den Donald Trump som håller installationstalet samme bråkmakare som man vande sig vid under valrörelsen, eller försöker han sig äntligen på ett mer statsmannamässigt grepp? I vissa kolumner har det till och med spekulerats i att Trump inte alls kommer att ta emot presidentämbetet utan istället avslöjar att hela hans kampanj bara varit ett jippo för att väcka en nation som med sitt ständiga interna grälande kört in sig i en återvändsgränd. Ingen är säker på vad som komma skall. Plötsligt tystnar tevekanalernas förståsigpåare mitt i meningen. En ilning drar genom publikhavet som en vintrig vindpust. Flottans orkester stämmer upp den inledande fanfaren. Hail to the Chief.
Nu, i juli 2016 är tanken på Donald J. Trump som USA:s president ännu ren fiktion, men så har det varit hela tiden under Trumps kampanj. Till allas överraskning lyckades Trump ändå besegra det som ansågs vara 16 starka motståndare i primärvalen och bli nominerad till republikanernas presidentkandidat. En seger i det egentliga presidentvalet vore en mycket mindre överraskning.
Trumps framgång tvingar oss att på allvar fundera på vad hans presidentskap skulle betyda för USA och för hela världen. Uppgiften är inte lätt, för under sin kampanj har Trump ändrat åsikt och motsagt sig själv så många gånger att det är omöjligt att bilda sig en klar upp fattning om hans tänkande. Det har lämnat fältet öppet för såväl optimister som pessimister.

Trumps framgång tvingar oss att på allvar fundera på vad hans presidentskap skulle betyda för USA

Optimisterna hoppas att Trump som president kunde bli den som suveränt lyckas förhandla fram de överenskommelser som den i sina skyttegravar fastkörda amerikanska politiken under de senaste åren så väl skulle ha behövt. De vidhåller att Trumps galnaste uttalanden bara varit tomt valsnack som glöms bort lika fort som vilka reklamslogans som helst. Och även om Trump kanske inte känner till eller förstår sig på politikens alla detaljer kan han ju alltid avlöna experter för att sköta dem, liksom han har avlönat ingenjörer och rörmokare att sköta sina fastigheter. Killen med skyskraporna kan lyckas med det som de traditionella politikerna misslyckats med, hoppas optimisterna. Pessimisterna fruktar att valet av Trump vore ett historiskt och kanske rent av ödesdigert misstag för USA. De ser Trump som en marknadsgycklare som bestämde sig för att ta makten över världens mäktigaste institution bara för att tillfredsställa sin narcissism. De talar i samband med Trump om rasism och till och med fascism.
Ingen vet säkert. Det enda sättet att ens på något sätt försöka förutspå Trumps möjliga agerande som president är att granska allt han lovade, krävde och föreslog under sin valkampanj.

Comment

Kommentera