Det är alltid samma man

När Svenska Akademien idag firar Nobeldagen ligger fortfarande långa skuggor över banketten, tack vare journalisten Malin Gustavsson och de modiga kvinnor som trätt fram och berättat om våldtäktsmannen, kulturprofilen Jean Claude Arnault och hans försvarare i Svenska Akademien.

Det är den 10 december 2019 och solen som hållit sig undan i stort sett hela hösten tittar plötsligt fram över Stockholm. Det är Nobeldagen, men över Blå Hallen i stadshuset där den traditionella festmiddagen till Nobelpristagarnas ära i kunglig närvaro ikväll ska förtäras, ligger fortfarande långa skuggor från Svenska Akademiens närhistoria.

Det är visserligen många välförtjänta forskare och konstnärer som idag borde få stå i fokus, men det är svårt att förbise inte bara kontroversen kring årets litteraturpristagare Peter Handke, som fick tidigare ständiga sekreteraren Peter Englund att bojkotta hela Nobelveckan, utan själva litteraturpriset och alldeles särskilt den kungliga Akademi som delar ut det.

Jag tillbringade veckoslutet med att lyssna på ljudboksversionen av DN-journalisten Matilda Gustavssons reportagebok Klubben, där hon osentimentalt, öppet och med tempo berättar om sitt grävande arbete för att avslöja sexförbrytaren och ”kulturprofilen” Jean Claude Arnaults hela svinaktiga repertoar och de personer som gjorde övergreppen möjliga. Under flera decennier tilläts Arnault exploatera sitt förhållande till Svenska Akademien och den svenska kultureliten, medan han våldtog, utnyttjade och förnedrade tiotals människor.

Den 7 maj i år meddelade Högsta domstolen att Arnaults fall inte tas upp för prövning och hovrättens dom på 2,5 år för två fall av våldtäkter fick därmed laga kraft. Kungen återkallade samma dag Nordstjärneorden som Arnault begåvats med 2015. Men flera av hans försvarare sitter fortfarande kvar på sina stolar i Akademien.

Publiceringen av Klubben – vars titel hänvisar till Arnaults och hustruns, akademiledamoten Katarina Frostensons konst- och musikgalleri Forum i Vasastan – skedde i slutet av november, strategiskt inför Nobelmiddagen och Akademiens tilltänkta comeback. Hade man på kungliga Akademien tänkt sig att på kungligt vis ”vända blad” och gå vidare, sätter de arton – ingen slump, får man anta – kvinnorösterna i Gustavssons bok effektivt stopp för den avsikten.

Det sägs ofta att Finland i allt ligger några år efter Sverige, och dessvärre fick vi också nyligen vår egen ”kulturprofil” i form av författaren, regissören och konstnären Veijo Baltzar. Samma dag, som av en slump, som boken Klubben publicerades häktades Baltzar av Helsingfors tingsrätt på sannolika skäl misstänkt för människohandel, misshandel och sexuellt utnyttjande. Där Arnault hade sitt Forum var Baltzars förmodade ”klubb” teaterföreningen Drom, där det enligt vittnesmål pågick en kultliknande verksamhet kring Baltzars person. Enligt åtalet använde sig Baltzar precis som Arnault av karisma, tjat och makt för att pressa yngre kvinnor till sex. Också våld och hot om våld ska ha funnits i bägges palett.

Det är iögonfallande hur parallella de prisbelönta kulturmännens personliga profiler är. Det är som om det alltid handlade om en och samma man. ”Den roffande mannen” som jag kallar människotypen har ingen respekt för vare sig människor, gemensamma regler eller sanningen. Han lever i en egen värld där allting finns till för honom, han blåser upp sig själv så ingen annan får någon luft, och allt är tillåtet för just honom. Han har näsa för folks svaghet, vilken han föraktar, och han ser på människor enbart som den funktion de kan utgöra för honom.

Arnault som kom från enkla förhållanden i Marseille och enligt Gustavsson var utbildad till elektriker, gav gärna intrycket att han stammade från de högvälborna kulturkretsarna i Paris. Samtidigt fifflade han med finanserna kring Forum, och hade förmågan att ljuga och manipulera utan någon som helst besvär. Baltzar å sin sida föddes till en fattig, finsk-romsk nomadfamilj, och arbetade sig med hårda armbågar fram i livet, och inte utan genvägar. I mars 2003 tömde han en fastighet i Karis – sitt hem och kurscentral – på värdesaker och tuttade på rasket i hopp om att inkassera brandförsäkringspengarna. I stället dömdes han för försök till grovt försäkringsbedrägeri.

I bägge fallen fanns det också misstankar om övergrepp långt före det hela briserade. Redan i april 1997 skrev Expressen de första artiklarna om Arnaults beteende mot fyra unga kvinnor som gjort praktik för honom. Han kallades då endast ”kulturarbetaren” och hans identitet avslöjades inte offentligt. Också hans hustru Frostenson intervjuades då anonymt, och hon intygade att inget otillbörligt hänt. Året därpå, 1998, uppmärksammades också Veijo Baltzars modus operandi för första gången då tre unga kvinnor berättade om en resa till Tammerfors som de övertalats till med löften om att bli antagna till en prestigefull internationell skådespelarutbildning. Enligt deras berättelser ska Baltzar ha uppmanat dem att klä sig i korta kjolar, och snacket i bilen på väg upp håll sig stadigt under bältet. Väl framme visade det sig att tjejerna inte fått egna hotellrum utan förväntades tillbringa natten på Baltzars och den andra kursledarens rum.

Med gemensamt beslut tackade kvinnorna nej till inviten, tog kvällståget hem till Helsingfors i stället och polisanmälde bägge männen. I motsats till Arnault 1997 blev det konsekvenser för Baltzar som 1998 fick lämna sitt jobb på Teaterhögskolan. Modet hos studenterna att säga emot och utmana sin auktoritet, och riskera sin karriär, kom sannolikt av gruppstyrka. Vad hade en ensam ung kvinnlig student förväntats gå med på?

Orsaken till att vi idag vågar rensa upp bland och prata om sexuella trakasserier, inte bara på kulturfältet, kommer naturligtvis av att #metoo-rörelsen fick så starkt genomslag. Som en klassisk revolution bröt rörelsen tystnaden och missnöjet med den rådande maktstrukturen, blottade såväl förtryckarnas fåtal som offrens talrika mängd, och de fann sin styrka i grupp. Sexuella övergrepp handlade inte längre om enskilda övertramp som kunde förklaras bort och sopas under mattan, utan ett tydligt mönster av maktsmissbruk, som gav de enskilda fallen trovärdighet, kontext och momentum. Och som i alla revolutioner drabbades också helt eller delvis oskyldiga, men det är en annan historia.

Det som idag, några år efter den första tsunamin av #metoo-avslöjanden, fortfarande utgör ett mysterium är de människor som vägrar inse att en permanent förändring skett. Arnaults försvarare, främst hans fru och hennes tidigare kollega i Akademien – och Jean Claudes bästis och beundrare – Horace Engdahl, håller krampaktigt fast i uppfattningen att Arnault är en hederns man, en livsnjutare och förebild, och att han, Frostenson, Engdahl och Akademien bara är offer för en kupp ledd av Dagens Nyheter och dunkla politiskt motiverade krafter med syfte att återta ett marxistiskt inflytande över litteraturen.

Engdahl som anser sig ha räddat den svenska litteraturen från 1970-talets samhällskritiska socialrealism har i intervjuer pratat om sig själv som försvarare av en högre kulturuppfattning, där konsten måste tillåtas köra över världslig, mänsklig moral. I sin upphöjda bubbla är han fortfarande övertygad om att den här tiden i Akademiens historia kommer att hågkommas, inte för de skandaler som avlöst varandra under senare år och som ännu fortsätter gunga den kungliga skutan, utan för Katarina Frostensons unika geni och bidrag till poesin. Också Frostenson själv är inne på samma försvarsmotiv. I sin bok K framställer hon sig själv och Jean Claude som offer för mindre talangfulla amatörers avundsjuka och komplotter. Att orsaken till uppståndelserna är så enkel att hon varit gift med en våldtäktsman och bedragare verkar omöjlig att ta in.

Kanske är det förståeligt då man befinner sig i Engdahls inflytelsesfär? Den tidigare ständige sekreteraren uttryckte tydligt att Akademien alltid har en plikt att försvara sina ledamöter oberoende av vilka brott de anklagats – eller dömts – för. Det blir tydligt att 70-åringen avsett leva återstoden av sitt liv med slutna ögon och med händerna för öronen. Munnen går däremot – Matilda Gustavsson berättar i Klubben att hennes intervjuinspelning med Engdahl bestod av en fyra timmars monolog, där hon själv aldrig lyckades skjuta in mer än några ”Ja, men…”.

Att förövaren och hans stöttare försöker vända på steken och porträttera sig själva som de verkliga offren är inget unikt, utan kopierar precis samma förutsägbara mönster som den här roffande manstypen alltid följer. Donald Trump, 73, är förstås det extrema exemplet på alla slags psykopatologier idag, men det är ändå roande hur mycket hans ofta utdragna monologer och paranoia liknar Engdahls, då han talar om socialister som iscensatt en kupp för att störta honom från makten (läs: stol 17) och USA (läs: Akademien) i fördärvet.

Den roffande mannen finns fortfarande, och han kan dyka upp var som helst. Han fanns på en av mina tidigare arbetsplatser där han i egenskap av delägare och chef förnedrade och förminskade oss anställda, och skyllde på oss om kunden var missnöjd med arbetet han själv lett. Han lade också, fick jag veta senare, ohämmat an på kontorets yngre kvinnliga förmågor. Men på en after work gick det för långt, då han försökte hindra en nyanställd ung tjej från att åka hem. Han smög upp på henne bakifrån och snusade henne i nacken, lade sin hand kring midjan och på hennes lår, tjatade om att få följa henne hem och vägrade släppa taget om hennes cykel då hon skärrad och gråtande försökt smyga ut från festen och cykla hem. En arbetskompis som råkade stå utanför baren för att röka såg det hela och ingrep. Chefen var full och bagatelliserade händelsen.

Tjejen som inte hunnit jobba ens en vecka tog genast två veckors sjukledighet och ringde högsta chefen som lovade reda ut saken. Inget hände, utom att hon flyttades till andra projekt där han inte medverkade. Först några månader senare berättade hon för en liten grupp av oss anställda om vad som hänt, och vi bestämde oss för att konfrontera saken. Vi tvingade högsta chefen att sammankalla allmänt möte, och två av oss killar höll varsitt skarpt tal om vad som är acceptabelt på en arbetsplats och krävde åtgärder. Den ”åtalade” syntes däremot inte till. Han var för feg, och hade istället ”bokat upp sig” med en kund samtidigt.

På mötet utsågs för första gången en arbetsskyddsombudsman för firmans anställda och vi bedyrades att allt dylikt skulle utredas och konsekvenser skulle utfalla. Konsekvensen blev att tjejen som blivit påtafsad sökte nytt jobb och lämnade firman en knapp månad senare. Tafsaren blev kvar och högsta chefens inställsamma, överslätande leende har bara blivit bredare.

Och säkert kommer han ännu att dyka upp på många håll, den roffande mannen. Men kanske har hans levnadsrum stadigt smalnat med böcker som Klubben och Dammen brister och uppsjön av tidningsartiklar om andra sexförbrytare och deras offer. Vi som står vid sidan om behöver också finna modet att ingripa då vi ser något, men i övrigt kan man bara fromt hoppas att strålkastarna som under senare år riktats mot trakasserier, tafsanden, utnyttjande och förnedring så småningom ska skina som solen i Stockholm över samhället.

Tack vare Matilda Gustavsson och de arton kvinnornas mod att träda fram lyser ett litet ljus genom sprickor i väggarna också in i Blå Hallen ikväll.