Det fanns en tid då alla for till Berlin. De åkte inte för att studera eller jobba, de bara skulle dit. Staden var ett tillstånd och ett självändamål, något som fick ens vilsna ungdomskropp att väga tyngre i trovärdighet, som ett häftigt jobb på cv:n.

I Berlin fanns inga regler (eller så visste vi inte om dem), en öl på baren kostade lika mycket som en liter laktosfri mjölk i hemlandet och det gick att hanka sig fram som konstnär eller dagdrivare utan förmaningar om att skaffa ett riktigt jobb.

Få orkade lära sig språket. Den övriga befolkningen som levde vanliga liv fanns på en helt annan planet. Dem mötte vi i morgontrafiken på vägen hem från festen.

Jag skriver vi, för även om jag skrivit en fiktiv roman har jag bott i och upplevt Berlin under ett år när jag var 20, och senare i livet under ett år till. Det känns, fortfarande, väldigt mycket som min stad.

Hos mig fanns alltid en längtan efter något mer. Att åka till Berlin var ett sätt att fly den omhuldade tillvaron hemma i Finland. Bryta mönstret för hur ett ordentligt liv skulle levas med studier, jobb och en vackert utstakad väg som ledde till en god pension och, som jag såg det, en hal och tråkig väg ner i graven. I botten fanns en medelklassig vilsenhet, typisk för min generation, för att citera Louise i boken “Allt är så jävla bra, varför måste jag må så jävla skit.”

Jag hade inte den blekaste aning om vad jag ville men onödiga gränser skulle röjas för att det skulle bli möjligt att upptäcka fritt. Den gränslösheten fanns i Berlin där allting var billigt, natten var oändlig, ingen krävde någonting av en och man fick vara fullständigt anonym.

På senare år har jag börjat uppskatta den stadga gränser ger och jag har inrättat mitt liv så att jag alltid har bara några valmöjligheter i stället för tusen. Kanske är det att bli vuxen, men jag har märkt att man kan göra saker på eget sätt inom lite snävare ramar, och må bättre. När jag dag efter dag promenerade mot dagiset med mitt barn längs oändligt långa Sörnäs strandväg i Helsingfors såg jag först bara den gråa strömmen av bilar. Jag hörde bara bullret. Numera ser jag en liten rolig kiosk som säljer hummus. Jag ser ett berg av kol och jag ser dimman som svävar runt husen i Havshagen. Ibland sjunger vi blinka lilla stjärna så högt att vi kan höra varandra genom bullret. Det går, trots allt, att hitta något spännande i det till synes händelselösa. Senare blev vi ändå uttråkade och började cykla.

Fristaden fick många att gå under. För vissa blev Berlin ett evigt Disneyland där de mådde allt mer illa av karusellen men vägrade kliva av. Den stad jag skrivit om är min egen, men det är också ett kollektivt Berlin. 

Själv åkte jag hem. Det värker fortfarande i mig när jag tänker på Berlin, men om jag åker tillbaka vet jag att jag inte längre möts av samma stad. Jag är heller inte samma människa att möta den.