En sista rapport från Los Angeles

De kommer med skateboards, med mobiltelefoner, med tatueringar, med hundar, med handskrivna skyltar: Dump Trump. Not our president. Fuck Trump. Pussy power. This revolution is made by nasty women. Mot rasism, sexism. För HBQT, muslimer, papperslösa invandrare.

En ung flicka med håret färgat svart skriker så rösten brister. En hemlös svart man går med i tåget med sin vagn. En grupp lations börjar sjunga ”A people united will never be divided” och sloganen sprider sig längs tåget. De flesta är slående unga, men här finns alla åldrar och raser representerade, turbaner bredvid peruker och kipahs. Stämningen är glad, energisk, som på en fest. Men med en starkt stråk av chock och sorg.

De unga demonstranterna är påpassade av en strid ström av LAPD: bilar, motorcyklar, helikoptrar som surrar som i Apocalypse Now. Där de vandrar fram i kanjonen mellan skyskraporna i downtown LA på kvällen, med poliseskort på båda sidor ser de så hjärtskärande unga ut. Så sårbara. Som barn.

På tv-nyheterna låter det annorlunda. De här spontana protesterna uppkom dagen efter valet i sju storstäder samtidigt – New York, Chicago, Portland, Dallas, Los Angels, Oakland, Philadelphia. De var alla städer som hade röstat emot Trump. På CNN talades det om demonstranternas hat mot Trump, om varför vänstern får demonstrera medan högerns marscher skulle skrämma (bra poäng), om vem som borde vara deras ledare, Clinton eller Sanders eller rentav Obama. ”Vem kan tala dem tillrätta?” undrade oroade journalister och hänvisade till Trumps och Clintons försonliga tal. Som om allt Trump sagt under valkampanjen var glömt, bortstruket från minnet, efter ett enda tal han höll som vinnare? Som om journalisterna led av amnesi eller åtminstone en allvarlig släng av önsketänkande.

Vissa vuxna var störda över att de här så kallade millenials hade röstat så dåligt och nu täcktes protestera och menade att de får sin chans igen om fyra år.

På nytt och på nytt, i en evig loop, visades bilder av en (1) busshållplats där nån skrivit Fuck Trump, en (1) pinjata som föreställde Trump som brändes under demonstrationerna, en (1) brinnande roskis. De talades om att ungdomarna hindrade människor att köra, att de hade fult språk, vandaliserade och var i vägen. Det var en färdig narrativ: skrämmande, hotfulla kravaller urartar förr eller senare i våld. Filmklippen var filmade på avstånd, ofta från helikoptrar så enbart en skuggig hotfull massa skymtade där nedanför. De flesta journalister som gick med demonstranterna var dock positiva och talade om hur fridfulla de var, att människor var rädda och förtvivlade, inte aggressiva. Det allra vanligaste slagordet var: Love trumps hate.

När någon demonstrant intervjuas är de i allmänhet både vältaliga och oroliga.

Vissa vuxna var störda över att de här så kallade millenials hade röstat så dåligt och nu täcktes protestera och menade att de får sin chans igen om fyra år. Men många var för unga för att få rösta. Överlag röstade inte 46.9 % av USAs befolkning, det lägsta röstetalet på 25 år. En orsak till det var att båda presidentkandidaterna var oerhört illa omtyckta.

Hillary Clinton fick flera röster totalt, i Kalifornien 2.5 miljoner fler än Trump. Så det är inte förvånande att många i Kalifornien börjar tala om självständighet, att de inte vill bekosta Trumpland där i mitten. Kaliforniens guvernör har också lovat skydda de papperslösa immigranterna mot Trumps eventuella deportationslagar.

***

Marschen pågår fortfarande tre nätter senare. Demonstranterna är färre, tröttare, rösterna hesare. Ett par hundra går längs avstängda bilvägar, följda av enorma uppbåd av poliser – jag räknar till femtio polisbilar med fyra konstaplar i varje, dessutom helikoptrar och motorcyklar. Under natten har 185 personer arresterats av polisen, fast polisen inte vill säga vem och varför. På veckoslutet fortsätter protesterna, både i LA och i resten av landet.

Kommer de här unga med idealismen lysande i ögonen att bli brutalt nedslagna och nedtystade?

På vissa platser har slagsmål utbrutit mellan demonstranter och poliser, men ingen har dött än, tack gode gud. Är det födseln av en ny politisk generation jag bevittnar? En som inte kommer att tycka att det räcker med sloganer och institutioner, en som just nu lär sig politik med fötterna? För det här handlar tydligt om politiska värderingar, inte om partier. Det är slående hur hashtagen notmypresident från sociala medier här på gatan helt naturligt blir till Not our president – så här föds ett politiskt vi. Är det här en amerikansk arabisk vår?

Eller kommer de här unga med idealismen lysande i ögonen att bli brutalt nedslagna och nedtystade, offerlamm för Trumps predikan om lag och ordning? Det här är en test av den amerikanska demokratin, mycket viktigare än hur en presidentregim överför makten till följande.

Comment

Lämna ett svar