Ett år av tystnad

Hösten 2018 publicerade Förlaget journalisten och författaren Staffan Bruuns memoarbok Mitt liv på HBL, en stark uppgörelse med hans långvariga, tidigare arbetsgivare Hufvudstadsbladet, ägaren KSF Media Ab och finansiärerna Konstsamfundet. Ett år senare har ingen av de utpekade ännu svarat på hans kritik.

Staffan Bruun (f. 1955) verkade på den Helsingforsbaserade finlandssvenska rikstidningen Hufvudstadsbladet (HBL) i många olika roller, men alltid främst som nyhetsreporter, med start  redan 1980. Hans memoarer utgör en fascinerande kavalkad av mer än tre decennier av världshändelser, bevittnade från första parkett.

Vid utgivningen av Mitt liv på HBL i september 2018 riktades ändå största intresset på de avslutande kapitlen i boken, där Bruun utan pardon och med pennan som machete röjer upp i de senaste årens snårskog av mer eller mindre medvetna misstag och ödesdigra strategiska beslut från tidningens ledning. Missnöjet med utvecklingen tvingade Bruun att dra sina egna slutsatser, och efter trettiosex år lämnade han ”Husis” redaktion.

Som en åklagare vid en rättegång pekar Bruun i sin bok ut de personer vars beslut ledde till de årligen återkommande, katastrofala budgetunderskotten och massuppsägningarna på HBL. Samtidigt avskaffades systertidningarna Borgåbladet och Östra Nyland, och den prisvinnande lokaltidningen Västra Nyland krymptes ner till en tvådagarspublikation.

Ytterligare offer för de ivriga reformisternas framfart var försäljningen av redaktionens lokaler till ett amerikanskt investeringsbolag, och inte minst ödeläggandet av den egalitära och inspirerande arbetskulturen på redaktionerna, som ersattes med en lika rigid och toppstyrd modell som ledningen, enligt Bruun, var inkompetent att se följderna av sitt handlande.

Bruun visar föga nåd mot trion han ser som skyldig till förnedringstillståndet hos den samhällsbärande finlandssvenska institution som KSF Medias tidningar, och särskilt Hufvudstadsbladet är: Dåvarande KSF Medias chefredaktör och vd Barbro Teir, styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh samt Konstsamfundets ordförande Christoffer Taxell, som Bruun betraktar som ytterst ansvarig.

Alla tre har sedan dess lämnat sina poster utan att kommentera de uppgifter som Bruun i boken anför, utom Taxell som i tv-nyheterna kort avfärdade frågan med att ”han inte läst boken för att den lär innehålla många fel”.

Vilka fel, det kommenterar Taxell inte. Och Staffan Bruun köper inte förklaringen.

– Taxell administrerade inte sina egna pengar utan Amos Anderssons arv, som skulle gynna hela Svenskfinland. Han är därför skyldig att delta i debatten om hur han lyckats eller misslyckats, och skyldig att motivera de beslut han gjorde och svara på kritik, säger Bruun.

Bruun är besviken på de finlandssvenska journalisterna som han anser lät Bergh och Taxell komma undan alltför lätt.

– Överallt där de rör sig borde de mötas av fotoblixtar och mikrofoner, tills de öppnar munnen.