Fredrik Lång: Utdrag ur Farväl Nappari

Fredrik Lång 27 januari, 2023

I sin nya roman Farväl Nappari återvänder författaren och essäisten Fredrik Lång till släktkrönikan om Rose och Osborne, som han påbörjade för tio år sedan med Flickorna på Nappari. FRLGT bjuder här på ett utdrag ur boken, som finns att hitta i bokhandeln och Förlagets webbshop.

[…] Varför stack jag iväg från Finland egentligen. Det är den frågan jag måste besvara i förvissningen att det är en tenta jag inte kommer att klara.Ännu medan jag var i England visste jag varför och tyckte att det var klokt. Och lätt. Kanske det var så enkelt att sticka iväg till England för att Rakel var där. Men nu, på väg mot andra sidan av planeten, vet jag inte längre. Ifall det var på grund av kriget som verkar allt mera oundvikligt, tycks det som om det inte går att fly undan hur långt man än beger sig. Något kommer att hända. Och när det händer blir det större än förra kriget, tro mig. Trots allt vad engelsmännen än säger kommer det att drabba också dem. Chamberlain är en narr. Ingen som jag träffade i England tror på Hitlers löften. Ett nytt storkrig innebär att Nya Zeeland blir inblandat. Vilket innebär att också jag kommer att bli värvad på något sätt. I förra jävla kriget stupade nästan 18 000 nyzeeländare berättade John på båten. – Säg Gallipoli åt en nyzeeländare och du får en svordom till svar, sa han. – Om det blir krig skyddar ditt engelska pass dig inte.

Det som slår mig nu är att det var så enkelt och gick så snabbt när jag bestämde mig för att lämna arbete, familj och vänner i Helsingfors. Här stannar jag inte en dag till, tänkte jag då. Det är sån du är, lynnig och trotsig, skulle min numera ovän Fredric säja. Eller horbock skulle han hellre kalla mig. Jag vet inte. Han får tycka vad han vill. Han har inte läst Ingas brev från Berlin.
Nu är jag inte lika säker som då. Om jag bara visste vad Rakel vill. Hon säger ingenting. Men den principiella frågan är inte bara vad Rakel vill, utan vad kvinnor överhuvudtaget vill. Och varför jag tappar intresset när de blir för aktiva. När de blir efterhängsna. Och tvärtom. Det första jag gjorde när vi satts iland från Rangitata och jag skrivit in mig på hostalet var att gå till huvudpostkontoret. Ingen här förstår engelska eller franska men orden Central Post Office förstår de. Något svar på telegrammet jag skickade från Panama City har jag inte fått. Får inte. Hon vill ha det så.
Klockan är nästan 9 PM i Liverpool. Jag undrar vad hon håller på med. Jag är rädd att hon ännu hänger ihop med den där maharadjan.

Rakel har en längre tid roat sig med att hålla mig i ovisshet. Hon tror att det är bestraffning. Jag tar inte emot den. Men fan också, Rakel. Du plågar mig. Älska och bäva. Att det ska vara så svårt att sätta in Men i en mening. Någonting avbryts. Byter riktning. Din tystnad, Rakel, tickar ljudligt som en helvetesbomb. Faktum är att jag har försatt mig i en knepig situation.Å andra sidan – jag är ännu ung, mina tänder är starka; än har jag en stor bit av livets kaka att hugga in på. Jag har full fart framåt trots att jag för tillfället trampat en smula på bromsen för att låta andra hämta in försprånget. Ossi har fått betala betydligt dyrare än jag för att kravla sig upp till sin plats i livets mitt. Jag tänker ibland på Ossi, men än oftare på farfar. De val han gjorde för att få fast mark under sina fötter. Sen glömmer jag. I mitt yrke ska man projicera på återväxten. På framtiden. Det som kan bli av det som är.
Ensamheten är det jag lider minst av.

Når jag var på Ultuna upptäckte jag att avelsforskarna var tvungna att gå på kurs för att lära sig statistik. Jag gick på en föreläsning som hölls av en professor från Uppsala. Jag lärde mig visst något. Om man antar att det är 30 procents chans att Rakel gifter sig med med den där maharadjan, flyttar till Indien för att kläs upp som en cirkusprinsessa i brokiga kläder, få en röd stämpel i pannan, en svärmor som bestämmer över allt i huset och en karl som förbjuder henne att gå ensam utanför dörren, så är det 70 procents chans att hon inte gör det. Om av dessa 70 procent det då är 10 procents chans att hon far tillbaka till Finland och till ett, för en kvinna som sett den mondäna världen, arbetsamt och dötrist liv i ladugårdsluktande lantlighet på en bondgård i Bjärnå av alla ställen med en obildad karl som bara läser Maaseudun Tulevaisuus, som inte förstår att ta av sig stövlarna i farstun och som fiser vid matbordet, 20 procents chans att hon stannar kvar i England, flyttar ihop med nån donare som tillbringar mera tid på puben än hemma så varför skulle hon göra det, så är det 70 procents av 70 procents chans att hon förstår sitt bästa och full av ljusa framtidsförhoppningar kliver ombord på nästa båt till Nya Zeeland, där det finns en som håller av henne. Rakel vet var biljettkontoret ligger. Med andra ord, enligt sannolikhetens lagar: 0,7 gånger 0,7 ger 0,49. Alltså 49 procents chans att vi ses om några månader.
Då är jag där igen på samma punkt i resonemanget. Som att singla slant. Trohet är en egenskap som har många sidor. En sanning kan vara sann endast om den kan göras osann. Vetenskapen tycks inte göra saker och ting lättare. […]

___________

Fredrik Lång är forskare och författare med ett trettiotal böcker bakom sig. Nya romanen Farväl Nappari som utkommer på Förlaget i januari 2023 är en fristående fortsättning på Flickorna på Nappari (2013). Fler utdrag ur våra aktuella böcker hittar du här nedan och på FRLGT!