valet

Hannele Mikaela Taivassalo: Inte en kolumn om valet

Valet närmar sig, kanske också slutet. Vad som helst kan hända. Vi får de politiker vi förtjänar, det är demokrati. Det är ingen idé att jag skriver brandtal här – och om du klickar och läser det här hör du väl knappast till just dem jag skulle vilja omvända. (Fast om du gör det blir jag glad.)

I STÄLLET TÄNKER jag skriva om sommaren. Fjärilarnas vingslag dånar i luften, havet knastrar under fötterna, solen steker röd på himmelen och gräset blånar och blåser i vinden och försvinner ur bild. Det är evig sommar i världens lyckligaste land.

Vi är nöjda med vår välfärd, vi blundar hårt och tror att den är evig och hoppas lite att den kunde bli ännu välfärdigare. Men. Små tegn på træthed er begyndt at vise sig i de ellers så solide og moderne bygninger.

Nej, sommaren, var det! Inte hotbilderna. Men på tal om hot tänker jag på hotet mot yttrandefriheten: ett hot mot yttrandefriheten är missbruk av yttrandefriheten. Att inte ta ansvar för sin frihet är att missbruka den. Igår, och inte endast igår, såg jag en politiker lägga ut hot hon mottagit på Twitter. Så mycket text om hur den kvinnliga politikern borde skändas och dödas och med vilket verktyg – det kan inte uppfattas som något annat än ett försök till tystande. Politiker ger sig in i ett maktkraftfält och de vet vad de sätter på spel. De ska tåla hård kritik och granskning. Men deras mänskliga rättigheter ska respekteras, och de ska inte utsättas för hot, kränkning eller våld. Både för att de också är och ska kunna vara levande människor – och för vårt öppna samhälles skull.

För att orka ta de här ständiga striderna måste man tro på någonting mer än sig själv. Man måste tro på ett samhälle.

Jag tänker på hur mycket jag kritiserar politikerna. Jag ska fortsätta med det. Men nu tänker jag också på hur få det är av de som går in i något sådant som politiken som inte i någon mån ändå vill någonting annat än makt och egen vinning och uppmärksamhet. Vi, och jag, måste ibland också lyfta blicken över cynismen. För att orka ta de här ständiga striderna måste man tro på någonting mer än sig själv. Man måste tro på ett samhälle. Det här gäller också de som tror på ett helt annat samhällsbygge än jag tror på, hur svårt jag än har att komma ihåg det. Så länge det samhällsbygget inte inbegriper rätten till hot, kränkning och våld så måste man respektera det.

Det är inte lätt.

Det är så mycket som är svårt, till exempel livet. Du kanske blir kär i de vackra och komplicerade, och sedan blir du olycklig. Det finns så många böcker om sådant, det finns för många böcker, ändå fortsätter jag skriva om och om igen.

I stället ska jag nu ge dig ett salladsrecept: Blanda rikligt med vitlök och färsk ingefära i olivolja, vinäger, lite agavesirap och saften av en halv limefrukt. Varför ska sallader smaka så lite, vad är det för onödigt straff? Blanda och salta och peppra också. En handfull gojibär blir bra. Skiva bladselleri, fänkål och äpple. Blanda med färsk babyspenat och alfalfagroddar. Rosta mandlar eller cashewnötter med salt och chiliflingor. Det är en riktig sallad, min vän. Receptet är delvis stulet, men så är det ju med det mesta. Och jag betalade ju med hela mitt stulna hjärta.

NÄR JAG VAR i Kapstaden, Sydafrika, i början av denna månad, för att delta i ett internationellt möte och en facklig afrikansk litteraturkonferens var jag också där för att få insikter jag behövde. Jag fick också insikter jag inte insett att jag behövde. Inte bara om afrikansk litteratur, och inte heller bara om mina egna privilegier, hälsosamt in my face. Utan också vad ojämlikhet gör med ett samhälle. Saker man trott att man vetat kan man inse på nytt, konkret.

Min chaufför till flygplatsen från Kapstadens centrum bjöd på en konstant monolog som böljade som en värre kolumn: från att inte låsa dörren på landsbygden utanför staden – till hobbyfiske i Johannesburg. Den långa utläggningen om fiske i Johannesburg slutade för övrigt abrupt med ”Jag hatar att fiska.” Och efter en mycket kort paus: ”De är galna i Joburg”.

Jag frågade på vilket sätt de är galna i Joburg, och vad skillnaden är jämfört med Cape Town, som ju inte heller omtalas som en trygg stad. ”I’ll tell you”, sa chauffören, ”i Cape Town rånar de dig och tar allt du har. Men de dödar dig inte. Om det inte är nödvändigt. I Joburg dödar de dig utan att fråga. Och först sen rånar de dig.”

Ju större ojämlikhet, desto mera våld och rättfärdigande av våld. Ju mera utanför ett samhälle man är, desto mindre benägna blir människor att inordna sig i de gemensamma sociala reglerna. Varför skulle man vara med och bära dem, ta det ansvaret, vara delaktig, om man inte i övrigt är delaktig och inkluderad i samhället? Varför skulle man betrakta de andra som människor, om de inte betraktar en själv som en likvärdig människa? Ja, var ska vi börja.

Ja, men jag skulle ju inte tala om politik eller ett jämlikt samhälle, egentligen.

Det finns så många saker att tänka på, det finns så mycket jag inte förstår. Hur barn blir till, alltså. Det där med en spermie och ett ägg och programmerad celldelning, det kan ju inte vara sant. Det måste finnas någon vettigare förklaring. Magi, kanske. Eller att en pytteliten halvgud slinker in genom munnen när man sover. Dessutom är det onaturligt att människor växer inuti andra människor. Skulle det på riktigt finnas en gud hade hen nog tänkt ut något bättre system.

Skulle det på riktigt finnas en gud hade hen nog tänkt ut något bättre system.

Ivrigt tvättade vi händer och använder käsidesi, litervis, sedan slickade vi varandras kön.
Förlåt. Det var bara en tanke.

EN DAG VAKNAR vi upp och i alla trådar skriker någon ÅK HEM HORA, men vi vet inte vart vi ska åka, för det finns inte längre något som känns som ett hem. Det växer ett eldrött raseri när någon säger stopp, och inte vill att ett fyraårigt barn ska kallas fula saker av vuxna män i grupp. ”Äter apan banan”, frågade tanten på spårvagnen av min systerdotter. Tur att hon var så liten att hon inte förstod finska. DET ÄR MIN ÅSIKT JAG HAR RÄTT TILL DEN. Vi får vad vi förtjänar, till exempel politiker som vill skapa klyftor för att kunna peka på klyftorna och säga ELIT och VANLIGA MÄNNISKOR. Och så ser man inte de verkliga klyftorna för att man hittat på något enklare, läckrare att hata. Vanliga människor går omkring och söker lystet med blicken: OM DU HAR BRÖST FÅR JAG KOMMENTERA DEM!

Nej, det får du inte, jag känner dig inte. Men du där borta, du! Du har ju rört dem och jag tyckte om det, så du får gärna kommentera. Det är lite ojämlikt, livet, på det sättet.

Om vi kunde tala med och lyssna på varandra skulle allt kanske, kanske bli bättre. Du har rätt till din åsikt och att säga den, men inte om den kränker eller hotar mig. Vi har alla ett ansvar för vårt samhälle och vilket samhälle vi lever i, inte bara politikerna. Trots att de bär det yttersta ansvaret. Vi lever i en demokrati, det är vi som bär ansvaret för vem vi utser att sköta vårt samhälle. Det är klart att jag tänker på döden nu, när jag ännu inte vet vilka de är.

__________

Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) är författare och litterär aktivist. Hennes senaste roman Det förflutna återvänder utkom på Förlaget i januari 2023. (Foto: Claudio Fonte)

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan