Sofia Elie: När mormödrar dör

Sofia Elie
Sofia Elie

I skrivande stund pågår drottningens begravning i London. ”Prince William and Prince Harry Walk Side by Side in Emotional Procession to Queen Elizabeth’s Funeral.” Världens mest kända farmor har gått bort.

DET SÄGS ATT människans förmåga att förstå sin dödlighet skiljer oss från djuren. Men vad går den förmågan ut på? Vilken bit ska man förstå?

Sokrates har definierat filosofin som en undersökning av döden. Själv brukar jag vända mig till min mormor när jag har frågor om döden. Hon kan såklart inte berätta något mer än hur hon upplever sin egen framtida död, men det känns ofta som att det räcker.

Det var min mormor som introducerade mig till poeten och författaren Eeva Kilpi. Hon brukar citera speciellt en av Kilpis dikter, som hon bett mig läsa högt på hennes begravning, när det väl är dags;

När mormödrar dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs
och farmödrarna blir träd
som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst
och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor om vintern.
Men innan dess är de passionerade.

Dikten, som finns i Kilpis samling Animalia (1987), och ingår i kapitlet ”Mommografi”, är en av många där diktjaget är en äldre person och beskriver sig som en mor- eller farmor. Diskussionen om döden i dikterna är ofta riktad till en mottagare, ett barnbarn, och dödssynen enkel, naturnära, vacker.

I vår moderna västvärld är vi frånvända och helt bortkopplade från döden tills den berör oss personligen.

I VÅR MODERNA västvärld är vi frånvända och helt bortkopplade från döden tills den berör oss personligen, menar många källor jag läser om bland annat hur man ska prata om döden med unga.

Jag kommer att tänka på två exempel som står i linje med påståendet.

Det första är en berättelse jag hört om en grekisk familj, som en dag gick till gravgården för att samla ihop benen av sin förmultnade (sedan några år tillbaka döda) släkting. Detta är en relativt ny tradition som bottnar i logistiska problem – gravgårdarna är fulla och det bör göras rum för de som komma skall. Lösningen har varit att skapat ett roterande system, där graven inte tillhör en kropp längre än den tid det tar för kroppen att bli förmultna.

Jag lyssnade på berättelsen i en podcast som ett audioreportage. Jag minns att dottern till den döda berättar att hon begravt sin mamma med ett par rosa sockor på. Då skulle hon veta, när hon kom och grävde upp benen ur marken, börja från huvudet och röra sig ner mot fötterna, när hon var klar. De rosa sockorna skulle signalera att kroppen var slut, alla ben samlade.

Det hände att jag berättade om detta till mina elever när jag jobbade som lärare. Berättelsen väckte så gott som alltid reaktioner, ofta förundran, ibland till och med äckel.

DET PÅMINNER MIG om min egen reaktion när min mormor berättade om sin far som dog under kriget. Han fick ligga i familjens bastu i en vecka före han transporterades bort. Hon gick ner till honom, till den kalla bastun, varje dag efter skolan för att ännu få umgås med honom. Med ett lik. När jag var liten var det svårt för mig att ta in. Men när min mormor var barn kändes det självklart, berättar hon, att sitta där med sin döda far och berätta om sin dag för honom.

Jag har gjort en inofficiell gallup om vad döden innebär för mina närstående, och resultaten är spretiga.

Bara svart, lampan stängs, sen inget mer: 2 st.
Något slags himmelrike/paradis/Valhalla: 2 st.
Något annat än bara tomt, ingen himmel direkt, men något: 2 st.
Pånyttfödelse, själen tar ny form: 1 svarar kanske

Resultatet konkretiserar möjligheternas vidd, och att många av oss gör något slags medvetet val när de uttalar sig om vad som händer efter döden. Vi har ett så stort urval av olika förhållningssätt till vad som väntar bortom livet, att vi verkat acceptera döden som ett individuellt beslut, snarare än en kollektivt vedertagen sanning.

Så har det inte alltid varit.

Vi verkar acceptera döden som ett individuellt beslut, snarare än en kollektivt vedertagen sanning.

Homeros skildrade döden som en skuggvärld av det riktiga livet, medan antikens greker ofta jämförde döden med sömn. Tanken om att kroppen och själen är två skilda ting och att kroppens undergång inte betyder det samma för själen uppstod för att lindra livs- och dödsångesten. Stoikerna betonade vikten av att ”lära sig dö”, filosofera och sträva till att förstå döden.

ANTIKENS DÖDSSYN BRUKAR kallas mild, även om döden aldrig är önskad i den, utan alltid ett slags hot, som väntar i en värld bortom livets glädje. Den motsatta dödsbilden är den destruktiva och ångestfyllda döden, som rådde under medeltiden. Medeltidens dödssyn baserar sig långt på den bibliska tanken om döden. Kroppens och sinnets uppdelning förekommer som tanke även då, men i motsats till det tidigare är kroppens död nu ett straff.

Under medeltidens stränga och dystra dödssyn myntades också en mystisk dödsbild, som ofta kopplades samman med den milda och till och med ljuva döden. Eckhart von Hochheim, en tysk filosof och teolog från medeltiden, introducerade begreppet ”süss” i samband med mystiken kring döden. Direkt översatt till svenska betyder ordet söt eller sockrad, men benämningen står för en ljuv och vänlig död.

Eeva Kilpis död – blomsterängar och gräs – är definitivt süss.

Ett ytterligare exempel, som också är det, är Edith Södergrans Landet som icke är. Södergrans land ”där all vår önskan blir underbart uppfylld” står nära Kilpis död, en som baserar sig på hopp och förväntningar. Bekymmerslösheten och lättheten i att leva i Södergrans land – eller att över huvud taget inse att det landet, dödsriket, finns – är en befrielse.

FÖR TIO ÅR sedan, långt efter att Eeva Kilpis dödsland skapat grunden för min och min mormors överenskomna syn på döden, läste vi Bo Carpelans Blad ur höstens arkiv, hon den finska översättningen, och jag det svenskspråkiga originalet.

Huruvida Carpelans bok läses som ett verk om åldrande eller snarare om död kanske är sekundärt; det viktiga är att förstå att åldrandets roll i Carpelans text är att förbereda sig inför döden. Ålderdomen är ett gränsland, att gå på obekant mark, att vara på väg. Livet är ett rum, som vi anländer till och som vi lämnar. Tiden är cyklisk, och naturen står för både symbolik och bevis på det – allt ingår i ett kretslopp, allt kommer att få återgå till jord.

Också Eeva Kilpis diktjag, mormorn och farmorn, återgår till naturen.

Det paradoxala med att återvända till jord, men ändå leva kvar som en slags ande i luften och vinden, gör att dödssynen i Kilpis diktning inte är helt entydig. Det transcendenta, det som vi kan anse heligt i dikterna – anden som svävar i luften och lever i träden – uppstår ur och består av det naturliga och jordiska. Att smälta samman med naturen är en början och ett slut för människan, det är det varaktiga som finns kvar då människan mera inte gör det. Därför är också döden naturlig: vi återvänder till något bestående, till det ständiga, som finns kvar bortom människans förgänglighet.

Därför är också döden naturlig: vi återvänder till något bestående, till det ständiga, som finns kvar bortom människans förgänglighet.

Det verkar ändå inte, trots en viss gudstematik som återkommer i Kilpis litteratur genom åren, handla om någon religiös kraft, utan snarare en kärlekskraft, om att inte lämna barnbarnet ensamt på jorden.

MIN MORMOR LIDER av att åldras, av att inte kunna ha fysisk autonomi, av att vara så beroende av andra människor. För något år sedan, efter sin 90-årsdag, minns jag att hon sa att hon nu skulle vara redo för ungdomen. Vetskapen om att ungdomen gått, och inte bara den, utan att förmågan till stora delar av livet – att orka hålla igång, att ha synen att skriva, att ta en dusch utan hjälpmedel – är försämrad, är en enorm sorg för henne.

Jag försöker, men kan inte sätta mig in i hennes sorg, min kropp saknar den avgörande erfarenheten av all oförmåga för att kunna förstå.

Dödsmotivet har en lång bakgrund i litteraturhistorien, medan åldrandemotivet förhållandevis är ett mycket snävare kapitel.   

I Platons verk om Sokrates kännetecknas ålderdom framförallt av insikt, visdom och sanning. De åldrande filosoferna, ”sanningssökarna”, är sällan krympande, förfallande kroppar – de är just på grund av sin höga ålder och sina många erfarenheter högt uppsatta profeter och lärare. Den beskrivningen om ålderdom förekommer dock nästan enbart hos män. Skildringar av förfallande kvinnokroppar, den gamla kvinnan, var ofta groteska och motbjudande till sin natur.

Kristendomens födelse och de evangeliska texterna tar avstånd från den gamle, vise filosofen. Det goda och onda är de centrala makterna, och det goda kopplas ofta samman med ungdom och vitalitet. Kristendomens ideal, omsorg och barmhärtighet mot de svaga, inkluderade nu även åldringar, som tillhörde samhällets sjuka och bräckliga. Medeltidens ideal fortsatte leva kvar i de kristna texterna: ålderdomen var en symbol för synd och förfall, medan ungdomens styrka sågs som bilden för frälsning. Till och med medicinska texter syftade på människan som den syndige, något som kunde avläsas i en gammal människas kropp.

Antikens och medeltidens forskare har uppmärksammat brist på ett slags jag mitt i åldrandeprocessen i texter som behandlar åldrandet. Under renässansen förändrades det. Petrarca är bland de första författarna som skriver om åldrande ur ett personligt perspektiv. Han betraktar sitt eget åldrande och hittar nya sidor av sig själv, omfamnar ålderdomen som något som har potential att vara lika fruktbar som ungdomen, men numera på ett intellektuellt plan. I och med att självporträttering blir allt mer vanligt i renässanskonsten skapas en vändpunkt för synen på åldrandet; jaget stod i ett nytt centrum.

När vi kommer till den tidiga moderna tiden, kring 1800-talet, har det hänt betydande samhälleliga förändringar. Bland annat har sekulariseringen satt igång, vilket resulterar i en friare tankevärld, som inte är bunden till kristendomens ideal. Antikens dygder är heller numera inte de primära riktlinjerna i livet. Sociala förändringar i samhället gav åldringarna nu en gemensam social status, bland annat tack vare pensionssystemet.

Åldrandesynen under moderniteten har präglats starkt av kronologiserandet och individualiserandet av ett livslopp. Ålderstrappan blev en illustrativ representant för människolivet, och sträckte sig nu upp till 100 år, tack vare längre livålder, istället för tidigare 70 år. Nya begrepp uppstod, som t.ex. ”medelålder”, vilket ledde till att gränsen mellan vuxenålder och ålderdom stärktes.

DET SOM GÖR Eeva Kilpis ”Mommografi” speciell, åtminstone för mig och min mormor, är ändå inte någon allmängiltig beskrivning om varken död eller åldrande.

Det är en bearbetning av en mor- eller farförälders död.

Den som omsorgsfullt har älskat sitt barnbarn, den som varit ”passionerad” gentemot sitt barnbarn hela barnbarnets liv. Kilpis dikter lär mig att mor- eller farmorskap inte behöver upphöra med döden, rollen finns kvar, kontaktbandet förblir. Mormödrarna blir blomsterängar för att de fortfarande är mormödrar för barnbarn som lever. Träden står kvar, stora och starka då farmödrakropparna krympt bort. Kilpi menar att ett förhållande mellan ett barnbarn och dess mormor inte behöver kroppsliga attribut, utan kan bestå av en kontakt bortom det fysiska, som ett minne, till exempel.

Att min mormor en dag inte kommer finnas, men att hon de facto har funnits, är ”süss”.

Mot kvällen skall en ”private burial ceremony take place” i London, läser jag.

Jag ringer till min mormor.

Vi är inte som Astrid Lindgren och hennes väninna, som säger ”döden, döden” i början av sina samtal för att få det undanstökat, vi skyndar inte förbi döden, vi dröjer gärna kvar i den.

”Vet du”, sa hon, ”jag har tänkt såhär: När jag dör kan du tänka, om du känner dig ledsen, att jag bara åkt på en lång resa. En som dessutom är gratis!”

Min mormors död berör inte henne, den berör mig. Den berör heller inte Kilpis berättarjag, mormorsrösten, åtminstone inte vad som kommer till hennes egen död. Fastän Kilpi skildrar döden som naturlig, är det tydligt att döden enligt henne bara är för de levande. ”Det är inte min sorg om jag dör”, skriver Kilpi. Död och sorg hör inte ihop – det är livet som drabbas av sorgen.

__________

Sofia Elie är författare och kolumnist för FRLGT.

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan