Hanna Ylöstalo: ”En flicka som inte riktigt kan kalla sig kvinna”

I april utkommer Hanna Ylöstalos debutbok Silver, en berättelse om fyra vänner på gränsen till vuxenlivet, i en ny stad och tillvaro. Frågor om kärlek, vänskap, klass och ursprung genomsyrar romanen som FRLGT kvinnodagen till ära bjuder på ett litet smakprov från.

En vardagskväll glider Silver runt i lägenheten, i de rutiga tofflorna, väntande. Hon sätter sig ner i soffan, men stiger sedan upp igen, det är tyst i huset och ute har det mörknat. Det kliar i hårbottnen. Hon diskar det som finns kvar att diska, inte mycket, en skål det varit sallad i, två kaffekoppar och en sked. Det är så mycket lödder kvar efter det, att hon också diskar kaffekannan, och sedan hela kokaren också. Kaffekokaren är en flyttgåva av Armi, hon vann den på julbasarens lotteri. Senja har en italiensk kaffepanna som gör godare kaffe. Silver släpper ut vattnet och skrubbar kranen, diskbänken och lavoaren med stålull. Hemmet måste vara trivsamt. Överfulla sopkärl och diskhögar kännetecknar ett vacklande psykiskt mående.

Silver kollar telefonen. Det är två timmar sedan Senja gick. Kanske är hon tillbaka snart, hon skulle bara träffa sina nya studiekompisar. Hon lyssnar kanske på en utläggning av en äldre studerande, kanske planerar hon att komma hem när hon druckit ur. Silver vill också dricka, ha en orsak att gå ut. Hon kollar telefonen igen, men det har bara gått några minuter sedan sist, Senja har inte hört av sig.

Hon kollar telefonen, det har bara gått några minuter sedan sist.

Silver öppnar kylskåpet, inget festligt där. Hon har inte ätit middag men det finns inget att äta. En gurka som frusit och ett paket ägg. Silver kan inte äta ägg till middag eftersom hon åt ägg till lunch, hon har läst att ägg bara är hälsosamt till en viss utsträckning. Hon kan inte heller äta banan eftersom hon ätit en tidigare. Det är en regel hon själv satt upp. Om det bara fanns glass i frysfacket, helst vegansk glass som inte tärt på miljön. Silver borde inte köpa ägg, inte ens från ekologiska, frigående höns, hon kan äta ägg när hon är hemma och hälsar på. Camis kusiner har höns, äggen smakar mycket godare än köpta, de finns i många färger.

Min hårbotten har blivit atopisk, trots att resten av min hy är sig lik, tänker Silver när hon står i badrummet, pressad mot sin spegelbild för att försöka få syn på något onormalt. Hon har inte haft löss, men hon tänker sig att det skulle kännas annorlunda än så här. Hon vill inte bli en som har mjäll, en sådan som lämnar spår av mjäll över blanka bordsytor, som en av cheferna med glesnande hår. Det har smugit sig på, hennes kliande hårbotten, ju mer hon skrapar desto värre blir det.

När Silver ville ha mörkt hår liksom Cami då de var små lurade Cami henne att håret skulle bli svart om hon drack kaffe. Därför var Camis mammas och pappas hår ännu mörkare än hennes, de hade druckit mer kaffe.

Om hon skulle börja röka för att ha en orsak att stöta ihop med honom

Om det fanns någon att träffa. Pojken på balkongen. Om soppåsen var full och hon fick gå ut med den, om hon skulle börja röka för att ha en orsak att stöta ihop med honom. Om hon hade en skål med popcorn för sig själv, först åt de som poppats perfekt och så stegvis de sämre, tills hon åt de kolsvarta och allra sist majskornen som är hårda som småsten, tills det gjorde ont i tänderna.

När kommer du hem? skriver hon. Hon tänker att det är ok att fråga eftersom klockan ändå närmar sig tio, hon väntar en stund ifall Senja skulle öppna appen direkt, men det gör hon inte. Hon lägger telefonen på pallen vid soffan och går till tamburen där hon rättar till en av Senjas krämer som står snett på skänken. Senja har en stor uppsättning krämer. Hon kan inte gå ut genom dörren innan hon smort sina händer med en extra tjock kräm. Flaskorna på skänken är lyxiga, det finns krämer för dagen, för natten och speciella för nagelbanden och fötterna. Silver är medveten om sina egna torra handryggar, sin obefintliga uppsättning av återfuktande krämer.

Hon går till sitt rum, känner sig som en sämre flicka eller flickkvinna för att hon inte tar hand om sin hud eller sin hårbotten men klarar inte heller av att läsa på krämerna för att ta reda på vad det är hon saknar. Hon omorganiserar böckerna hon ställt på fönsterbrädet och ser på utsikten från sovrumsfönstret, utsikten över stadens ljus, stjärnor på lyktstolpar, rök från skorstenarna längre bort.