Hannele Mikaela Taivassalo: Upplöst

Om det fanns någon jag avskydde så var det Epikern. Denna jämnåriga kollega, sval och överlägsen.
Som om vi tävlade, om samma sak. Men ändå inte. Som det inte fanns plats för oss båda i samma samtal. Och det fanns det väl inte.

Ändå träffades vi ständigt, vid fler tillfällen än vi låtsades om, oundvikligt, vi var ju kollegor. Den som skrev de tjocka romanerna med för mycket handling. Och jag som skrev en sorts smal litteratur som ingen riktigt orkade läsa, böcker lika tunna som Epikerns armar, hals. Men lika djupa som denna min yrkeskamrats hesa röst, liksom fylld av löften, hemligheter. Vilket ändå är mer än man kunde säga om de tjocka, rätlinjiga romanerna.

Det gladde mig att det var just jag som bjöds in till huvudpanelen. Det stora universitetets litterära Studia Generalia. Mitt namn. Med Feministikonens, Bästsäljaristens och Den åldrande poetens.  Epikern skulle tala om mottagandet av höstromanen. I sällskap av en debutant. Ett mycket kort samtal efter panelen.

(Arrogant dialog. Ett plötsligt minne. Kanske fabricerat, kanske flera liknande. Man möts. Man talar till varandra, ofrivilligt. En blick, båda nickar till hälsning, en tystnad som får Epikern att säga någonting: ”Så, där står du.” Den långa gängliga kroppen, den vackra halsen lätt böjd, ansiktet mot mig, under de tunga ögonlocken vilar blicken på mig, liksom begrundande. ”Ja”, säger jag, ”vi hälsade väl redan.” Varpå Epikern svarar: ”Så sant.”

Tystnad. Sedan måste jag fortsätta: ”Grattis till en fin bok. Pärm. Jag har inte läst den ännu.” ”Jaha”, svarar Epikern. ”Tack. Tack.” Rösten är låg, lite hes, ögonen uttryckslösa. Är de verkligen det? Våra blickar möts, flackar vidare. Epikern fortsätter: ”Ska inte du komma ut med en bok snart, du med?” ”Den kom redan”, säger jag. ”I våras.” ”Oj?” Epikern tittar på mig: ”Det gick mig förbi.”

Tystnad. Vi rör på oss, obeslutsamt, Epikern fortsätter: ”Ska du, har du, ja, hur var recensionerna?” Och jag säger: ”Jag väntar ännu –” ”Förlåt, säger Epikern då, ”där är Maria, jag måste. Maria!” Eller så sade man ingenting, nickade bara. Undvek att gratulera, fråga. Avmätta blickar. Jag minns inte. Verkligen inte.)

Jag kom sent till seminariet. På min överläpp svettfukt, längs ryggen en tunn rännil. Jag var blossande, varm. Jag var alltid så blossande, så varm, allt detta som trängde ut, smetade sig över alla dessa tankar och strukturer, dessa ord som jag trodde var min kropp. Det som var jag kändes för stort i rummet, och jag tog mig försiktigt fram till den enda tomma stolen uppe på podiet, utan att välta någonting, krocka, det lyckades jag faktiskt med. Så sen var jag, att jag bara hälsade diskret, nickade till de andra. Leenden och nickningar, som om det var tryggt att vara där bland dem. Och jag satte mig ned, andades lugnare och långsammare än mina lungor ville. Jag såg mig omkring, i salen. Epikern var inte där. Jag kände lättnad.

Litteraturprofessorn påbörjade sin inledning, hälsade deltagarna välkomna, publiken. Tonen lätt, formuleringarna eleganta. Över min hud sköljde ännu en värmevåg, porer som öppnade sig, hinnan av svett över min hud, fukten i mitt hår, armhålorna, mellan brösten. Hon fortsatte med att presentera oss, vi fortsatte nicka och le, som om vi inget annat kunde göra.

Plötsligt öppnades dörren, och någon steg in längst bak i den stora salen. Vi var flera som tittade dit, såg den gängliga gestalten ta sig fram mot en av pelarna. Klackarnas eko mot golvet innan de beträdde mattan och sedan stannade. Den långa, smala och lätt böjda nacken. Skuldran mot pelaren när kroppen letade efter en vilsam position. Jag kunde inte flytta min blick tillbaka till professorn. Trots att hon nu riktade sig till oss i panelen, beskrev mitt språk som ett ”fysiskt, men samtidigt metafysiskt språk”. Istället lutade jag än mera mot höger, för att bättre se den som stod vid pelaren, lutade sig mot den. Jag kände igen profilen, de tunga ögonlocken. Jag kände igen den raka näsan, sättet att vinkla huvudet lite framåt, som om någonting låg tungt på axlarna, och över hjässan. Trots att läpparna var så röda kände jag igen. Trots att ögon och fransar var svärtade. Och trots att blicken gick rakt över salen och in i min.

Hen var klädd i en ärmlös svart klänning med vit krage, och högklackade, blankröda skor. I det röda ett utskuret hjärta. Det var någonting utskuret, främmande, över blicken också. Samma överlägsna sturskhet, men någonting annat, någonting lättkrossat. Jag var tvungen att titta bort.

Omkring mig samtalade man om någonting. Professorn ställde mig en fråga. Jag tror att mitt svar var tillfredsställande, men kortfattat. Efter mitt stympade yttrande en liten paus, förvirring. Under hela detta samtal kände jag den där blicken på mig. Hetta i mig. Djupt in. Varje gång jag tittade, och jag måste se; blicken. Trots att svetten inte längre steg upp ur mina porer var jag het, och jag var fuktig. Jag såg: Nacken. Hens mörka hår och den bleka huden. Blicken. Och klänningens svarta tyg som stramade åt kring axlarna. De smala men muskulösa armarna. De långa benen, så nylonsläta. Jag vände mig bort varje gång.

Nu är det förfriskningarnas tid. Det serveras drycker; bubblor som stiger till ytan, lätta och tunga samtidigt, glaset mot munnen, mot tungan, små bubblor som spricker mot tungan, gommen, som om det glittrar och bränner inuti, fast ingen ser. Jag står och ser mig omkring, vet inte riktigt vem jag borde gå fram till. Också huvudet lätt och tungt samtidigt. Människorna ett flimmer, lättnaden efter att ha kommit bort från ett podium. Någonstans bakom mig finns hen, jag känner det på mig, och plötsligt en hand på min arm. När jag vänder mig om står hen där, så nära. Läpparna röda, blicken rak, röreslerna kantiga. ”Du var bra”, säger hen. Jag vet inte vad jag ska svara. ”Men du rörde dig”, fortsätter hen, ”som om du satt obekvämt”.

Jag känner att jag rör mig nu också, på just det sättet. Jag tittar på munnen, öppnar min egen som för att säga någonting, men sluter den igen och hummar bara som om inget fanns att säga. Jag ser på den röda munnen. ”Det är läppstift”, säger hen. ”Jag har bara inte sett det förut”, säger jag. Vi andas båda genom spända näsborrar. Vi är tysta, så outhärdligt tyst, tills jag plötsligt säger: ”Men det passar.”

För ett ögonblick flackar hen med blicken, men ser sedan stadigt på mig, svarar: ”Jag har det ibland.” Vi andas, kring oss sorlet, men vi kan båda höra hur den andra andas, känna luften röra sig mellan oss, fram och tillbaka. Blickarna mellan oss. Som alltid lite obekväma. Kläderna skaver, och blickarna. Jag känner mitt kön svullna där jag står. Känner fukten sprida sig över trostyget, svalna mot den tunna huden. Det är någonting med de klara tankarna, orden. Det är någonting med allt det jag ordnat och byggt upp som blir grumligt när det sipprar så här. Kroppen är varm, människorna mumlar fram ett sorl runtomkring oss. Vad är det som får mig att böja mig fram emot hen, gripa tag om armen, de seniga musklerna hårda under den varma huden, bröstkorgen som höjs under klänningstyget, vad får mig att redan börja ange en riktning, mot dörren, innan jag ens säger: ”Kom.” Vad är det som får mig att styra oss båda genom folkhopen ut till garderoben. Där är det trångt, hen ser på mig. Säger ingenting. Allt så trångt, inuti mig. Vi står så nära varandra. Någon del av kropparna hela tiden i beröring. Armen mot armen. Höften mot höften. Handen på axeln. Som om de ville fästa sig vid varandra, men som om de vid varje beröring ändå gled isär. Jag kunde känna de hårda musklerna, den blossande huden. Motvilligt tog jag på mig min kappa, och hen tog sin.

I taxin satt vi tysta. Jag försökte sitta stilla, kände oroliga rörelser, ville något. Hen sneglade på mig, jag kände det. Jag såg det i backspegeln om jag lutade mig mot fönstret. Den kyliga glasrutan mot min varma panna. I spegeln: Den svartkantade blicken, de tunga ögonlocken, blicken rak, men lättkrossad.

Plötsligt en hand på mitt ben, högt uppe, fingrarna på insidan av låret, stryker, och i hela mig ryckte det till, i huden, i skötet och ända upp till mellangärdet, brösten som knoppade sig hårda. Jag tänkte på ord och på rytmen i vissa av mina meningar för att kunna andas. Jag kände hur det svindlade, men handen rörde sig inte, jag ville röra mig mot den, men min rygg var rak och jag tänkte på interpunktionen jag hade fått kommentarer om, jag tänkte på hur jag, om jag någonsin kunde, skulle skriva just det här. Hen såg ut genom sitt fönster, satt mycket stilla. Rörde inte handen, som av ett tillfälle placerad, rörde inte handen, kantig, varm, fast vi kanske ville. Som om vi höll andan, och resan så lång innan vi var framme.

(Inte i hissen, inte ännu. Men inne hos henne tar de av sig sina kappor, hänger upp dem bredvid varandra i den trånga tamburen, och som om de klätt av sig nakna, och som om de trycktes mot varandra av väggarna, och som om de plötsligt sköljde över varandra med sina munnar, värmen från den andras hud, blickarna suddiga, mjuka, och läpparna.)

Hens varma händer som finns innanför min skjorta, glider över magen, över midjan, över ryggen. Precis som mina händer under klänningen, på hens höfter, över den bara huden i glipan mellan strumpbyxorna och korsetten, över ryggen, låren. Vi trycker oss mot varandra, känner. Kläderna är så tunna, bara en frasande yta att skrapa bort för att komma till kroppen. Vad var det för ord man skulle använda, det finns bara ljud nu, några vokaler, konsonanter, låga och vinande.

När hen ligger utsträckt på golvet, överkroppen bar, guldkorset i sin kedja på den hårlösa bringan, armarna utsträckta, läppstiftet utkletat av min tunga, strumpbyxorna har ett nätmönster som jag märker först nu när jag drar de blankröda skorna av från hens fötter. Försiktigt. Jag placerar skorna bredvid oss; öppna och gapande, tåspetsarna riktade mot oss. Som om de väntade, såg. Min hand över nätmönstret, det kittlar i handflatan. Min hand över mönstret, och under nätet ändå ett kön, styvnat och hårdnat, formar sig mot min hand, bågnar mot spetstrosorna, nylonväven.

Våra händer plötsligt så heta, darrande, vi fumlar över varandra, som om vi ingenting lärt oss, någonsin. Vi får ner spetsarna, de spända strumbyxorna. Skälver fuktigt mot luftens plötsliga kyla, mot varandra. Vi är blottade, obarmhärtigt blottade, men oavklädda. Resårer skär in i köttet. Vi kommer in i varandra.

Nu
finns ingenting mer
att säga.

__________

Hannele Mikaela Taivassalo är författare. Hennes senaste roman ’I slutet borde jag dö’ kommer ut på Förlaget i augusti 2020. Novellen ’Upplöst’ är tidigare publicerad i litterära fanzinet PLUMP (red. Taivassalo & Kivelä, 2014).