Henna Johansdotter: Vi är livets lottovinnare

Jag har tänkt det, du har tänkt det. Om inte, är du en lögnare.

Vi har alla hört om Finland och lottovinsten: Vilken tur vi hade att födas här! Själv hade jag, som många andra, lite extra tur – jag föddes med vit hy kring en kropp med ett kön som stämmer med min upplevelse, och som kvinna blir jag oftast kär i män. Och det är ju tur. Det borde inte vara någon skillnad, men det är det, för mitt liv kommer aldrig att försvåras av just dessa faktorer.

För ett par år sedan promenerade jag längs Drottninggatan i Stockholm, där stenlejonen stått på vakt sedan terrorattacken i april 2017. Där, mitt i rusningen står en grupp grönklädda män som alla ser likadana ut. Jag noterar inte märket på deras jackor förrän senare. En av dem erbjuder mig ett flygblad.

”Stoppa gruppvåldtäkterna”, säger han.

Jag tackar nej till flygbladet, och han ser på mig med en blick som kunde döda. Mina tankar rusar till den unga mannen i Helsingfors som i september 2016 blev ihjälslagen för att ha trotsat en av dessa grönklädda män. ”Ojdå, tur att det inte hände mig”, tänker jag, och går sedan in på Kicks och köper ett läppstift, medan de där ute fortsätter skrika i yttrandefrihetens namn.

Mina funderingar glider in på själviskhet. Jag minns hur jag en gång satt med en betrodd närstående och delade mina tankar om att jag på grund av min diagnos kanske inte kan, får eller bör skaffa barn. Jag pratade om framtiden och om adoption. Spekulationer, mest. Han sade att adoption definitivt är ett alternativ men att jag i så fall ska adoptera från ett nordiskt land – i klarskrift, ett barn med ljus hy. För annars kan det bli synd om barnet, eftersom hen kommer att särbehandlas för sin hudfärg i de finländska skolorna.

Jag vet inte hur jag ska känna kring det.

Jag vet att tacka min otroliga tur, som tillåter mig att ligga på soffan med min Playstation och scrolla genom det sociala flödet medan på folk i många andra länder blir skjutna, könsstympade och våldtagna. Ibland slår det mig att någonstans, kanske i ett flyktingläger eller i ett krigshärjat område, sitter en ung kvinna och drömmer om samma framtid som jag. Kanske hon till och med är – eller har potentialen att bli – en bättre författare än jag. Men hon råkar vara född på fel ställe på jorden, kanske i fel kropp, med fel preferenser. Det var jag som drog lottovinsten.

Är jag då en hemsk eller elak människa som tänker ”tur att jag inte är hon”? Och varför gick jag och köpte ett läppstift den där dagen? Bryr jag mig inte alls? Tankar som kommer och passerar lika snabbt som mediaflödet på Facebook. Tankar som jag varit rädd för att dela, för ingen vill ju egentligen se sig själv i spegeln. Jag vill det verkligen inte. Men jag måste börja någonstans.

Så jag börjar här.

Mera av Henna Johansdotter på FRLGT: