Janne Strang: Ännu om författare och deras kläder

”Matchen var avgjord innan den började – och domaren vann.” Sanna Tahvanainens pliriga essä om författare och deras klädstilar fick ett mixat bemötande. Men på en punkt hade hon alldeles rätt.

Då jag första gången träffade författaren Johanna Holmström hade hon en svart rånarluva neddragen över ansiktet. Vi skulle göra en videointervju för Hufvudstadsbladets webb-tv och masken var en referens till en karaktär i romanen Hush Baby (S&S, 2015), men också – och kanske främst – en reaktion på de utseendekrav Holmström tyckte kvinnliga författare ständigt utsätts för.

Och visst finns där en tänkvärd poäng: När en ny författare släpper en bok och intervjuas, är det hennes (eller hans) utseende man som läsare ofta ser först av allt – och första intryck är sällan nådiga. Långt före man får boken i handen har man format sig en uppfattning om vad författaren är för slags typ – åldern, könet, kläderna, minspelet, hårstilen, hållningen, omgivningen, artikelrubriken och inte minst kvaliteten på fotografiet placerar blixtsnabbt både författaren och boken i tidningsläsarens eller tv-tittarens på personliga fördomar baserade värdekategorier.

Litteraturens kluvna identitet tvingar författarna att ”bjuda på sig själv”.

Det hindrar förstås inte att läsupplevelsen trots allt kan bli givande, men det är också lätt att förstå att författare i många fall helst skulle avlägsna sig helt från hela processen, och låta boken tala för sig. Litteraturens kluvna identitet som både beaux arts och kommersiellt hantverk tvingar ändå författarna att i allt högre grad “bjuda på sig själv” och ”sälja” sina böcker genom synlighet i medierna. En del trivs med offentligheten, andra ställer upp med långa tänder, och vissa totalvägrar. Men oberoende av ens inställning till marknadsföring är det nog ingen författare som vill få sin bok bedömd på basis av sitt utseende.

Kanske var det därför Sanna Tahvanainens lättsamma essä om författare och deras stilar (Hbl 16.2) väckte missnöjt buller i kretsarna – det handlade inte bara om internationella litteraturprofiler, utan Tahvanainen dristade sig att fälla kommentarer om utseendet på några finlandssvenska förmågor och jämföra andra med odödliga stilförebilder.

Det är ju aldrig kul att bli uthängd, och kanske kom sig irritationen också av att Tahvanainens soppa hade lite väl stark smak av spik. För det är bekant för alla marknadsförare att ju mer flamboyant en upphovsperson eller produkt är, desto bättre – och även alla konstnärer har ett sällsamt skimmer finns det inte jättemånga Sofi Oksanen eller Bruno K Öijer där ute. Då får vi nöja oss med Tahvanainens roliga och övermåttan smickrande jämförelser där Kaj Korkea-aho lär påminna om Tintin och Philip Teir om Marcel Proust. Att då, som några av deras kvinnliga kolleger, få beröm för sitt fylliga hårsvall, känns kanske inte lika … tja, fylligt.

Matchen var avgjord innan den började – och domaren vann.

En avgörande orsak till den avmätta förargelsen var nog att Tahvanainen själv också är författare och därtill en mycket expressiv uppenbarelse – och mycket väl medveten om det. Det är så gott som omöjligt att tänka sig en promenade längs boulevarderna sans attire l’attention som turban, dramatisk klänning eller grova glasögonbågar. Att hitta en mer lyskraftig finlandssvensk författarekollega vad gäller exploatering av kroppslig estetik är nästan omöjligt – matchen var liksom avgjord innan den började, och domaren vann.

Tahvanainen bjöd in hela sitt kollegium till sin hemmaplan och torvade sedan till dem i tre raka set. I själva artikeln delades sedan silvermedaljerna och tröstpriserna ut.

____

PS: Som sporadisk stödmedlem i vad Tahvanainens kallar det ”stora gänget män – tänk Kjell Westö, Peter Mickwitz och Peter Sandström – som går klädda i jeans och kavaj”, vill jag bara upplysa henne att det *inte* är på grund av att fickorna på pikkutakkin rymmer ”allt från böcker till mobilen” som vi bär den. Att den skulle fungera som en ”handväska för män” är inte rätt, nej nej, sådant har man axelväska för. Däremot har hon fullständigt rätt i att kavajen har en viss funktion som ”tröstenapp” – den är ju, och det vet såklart också den modebevandrade Tahvanainen – ursprungligen designad för att effektivt dölja den åldrande gentlemannens ofrånkomliga ölmage.