Janne Strang: Dags att slopa de politiska debatterna

Att vinna gräl avslöjar inga relevanta kvalifikationer för ledarskap, och så länge vi lider brist på politiskt förtroende för varandra är det kontraproduktivt att låta sökande till beslutsfattande poster debattera. Låt i stället journalister ställa politiska kandidater mot väggen.

Genom sin hänsynslösa framfart över normer, lag och all anständighet har Donald Trump under sin första mandatperiod förevisat sin politiska produktpalett och inför valet i november erbjudit amerikanerna ett alternativ man inte haft på valsedeln tidigare: en autokrati med tillhörande personkult, en strongman ofjättrad av politiska konventioner och traditionell maktfördelning. Det som Trump nu i praktiken säljer är en upphävning av grundlagen och införandet av en ny samhällsmodell i linje med Vladimir Putins Ryssland, Viktor Orbáns Ungern eller Recep Erdogans Turkiet – en pappersrepublik som i allt relevant fungerar som ett envälde.

Och nästan hälften av amerikanerna verkar nicka godkännande och nyfiket  – ”kanske är det något vi borde pröva på? Kanske det här med en Führer inte vore så dum idé ändå?” I skrivande stund är det folkliga stödet för Trump – trots eller tack vare covid19-krisen – 44,6 procent.

Aptiten för en suverän, som i sin person förkroppsligar makten, är inget nytt i mänsklighetens historia, tvärtom. Av mycket färskare datum är den representativa demokratin som lösgör makten från köttet och placerar den i ett ämbete, dit folket väljer in sin favorit för en begränsad mandatperiod. Men i sitt av lärdom obefläckade enfald är det förstås den gamla, primitiva formen av personmakt som intuitivt tilltalar Trump, och det är dit hans auktoritära instinkter ständigt leder honom. Där det amerikanska presidentskapet för Barack Obama och hans företrädare handlat om att ombesörja världens kanske mest ansvarsfyllda befattning, har det för Trump handlat om rätten att leka kung. Det politiska arbetet för utveckling av samhället har ständigt fått underordna sig hans personliga ambition fånga allas uppmärksamhet och projicera styrka och ofelbarhet, och att sko sig på de mest småaktiga deals. Social och medial dominans framstår som ett mål i sig, och den godtycklighet, grymhet och korruption som positionen möjliggör är uppenbara källor till njutning.

Fyra år till av Trump är ett existentiellt hot mot demokratin.

För dem av oss som ser igenom charlatanens repertoar och uppenbara andliga vakuum framstår fyra år till av Trump vid rodret – fyra år av rofferi, splittring och nedmontering av samhällsbärande institutioner – som ett existentiellt hot mot den amerikanska republiken, såväl som demokratins själva livskraft i världen. Det var ingen avundsvärd situation som Nationella kommittén för demokratiska partiet (DNC) stod inför när ”drakdödaren” skulle utses, och frågan om hur valet av ”den vita riddaren” gick till var mer kritisk än någonsin. De omtyckta tv-debatterna, påstår jag, gjorde mer skada än nytta för någon av kandidaterna.

Från ett etniskt och klassmässigt rätt så mångsidigt startfält på tjugofyra män och sex kvinnor smalnade det demokratiska primärvalet snabbt till en duell mellan två åldersstigna, vita män – Joseph Biden, 77, och Bernard Sanders, 78. Med den pågående covid19-pandemins sociala effekter invägda, avgjordes valet i veckan till Bidens fördel. Ett under omständigheterna klokt beslut, och särskilt bra att några ytterligare destruktiva debatter inte behövde ordnas.

Under den republikanska primärvalskampanjen för fyra år sedan högg sig Trump med en machete av personliga påhopp och hämningslösa lögner genom ledet av kandidater, för att till slut ödelägga dem alla. The Grand Old Party som redan länge varit kluvet mellan etablissemanget och den radikala Tea Party-rörelsen föll nu slutligen i händerna på populisterna, och Trump har sedan dess medvetet rensat ut alla moderata element. Kvar finns bara de som valt att delta i kulten och förnedra sig. Det finns skäl att med bägge partiernas primärvalskampanjer åren 2016 och 2020 i minne ställa frågan huruvida de överhettade, direktsända tv-debatterna längre är ett vettigt sätt att presentera kandidaterna för väljarna.

Debatten blev en battle royal i svinstian, alla måste brottas med grisen.

Den som följde med republikanernas interna kamp våren 2016 chockades av vilka nivåer kandidaterna – de flesta bildade karriärister med åratal av erfarenhet i det offentligas tjänst – tillät sig att sjunka till i den verbala gyttjebrottningen. Injektionen av en skrupellös sociopat i live-debatterna förvandlade det som borde ha varit diskussioner om politisk linjedragning och samhällsvisioner till en battle royal i svinstian, där alla i tur och ordning måste brottas med grisen. Retoriken rasade genom samtliga moraliska botten – på agendan fanns bland annat penisstorlekar och anklagelsen att Texassenatorn Ted Cruzs far skulle varit delaktig i mordet på John F Kennedy. I stället för planer över hur man bäst kan stävja statsskulden och opioidmissbruket i amerikanska familjer, hur man skapar jobb och förbättrar skolan, blev debatterna övningar i att bemöta och överrösta Trumps outsinliga eruptioner av lögner, rasistiska hundvisslor och absurda konspirationsteorier. Att Trump med sin brända markens taktik lyckades baxa sig hela vägen till nomineringen var ett tecken på den amerikanska högerns illamående och den vita majoritetens existentiella rädslor, men också ett bevis på att det traditionella debattformatet, i en tid när showmanship trumfar politisk kompetens, inte längre är kurant.

Demokraternas tv-debatt inför ”supertisdagen” i början av mars störtade inte innehållsligt till samma dalsänkor som republikanernas fyra år tidigare, men var ändå nästan lika destruktiv: En kakofoni med tio personer som i mun på varandra ropade inlärda oneliners, Elisabeth Warrens karaktärsmord på Michael Bloomberg och ”dräpande comebacks” fick samtliga, i vanliga fall sympatiska, demokratiska kandidater att plötsligt framstå som rena skitstövlar. I och med att anständighetens ribba långsamt sänkts till höjd med fotknölarna, tvingas kandidaterna under ett eskalerande tryck och inför en underhållningstörstande nation skyffla träck över sina lagkamrater bara för att själv nå upp med huvudet ovanför ytan. Det som kunde – borde – varit ett forum att inspirera medborgare, gjuta framtidshopp och måla upp visioner blev istället till en circular firing squad som ingen klarade sig helskinnad ur.

Även om tv-debatter på något mirakulöst sätt åter skulle hitta ett sakligare tonfall är det värt att fråga vilka relevanta kompetenser hos presumptiva beslutsfattare förmågan att ”vinna” debatter egentligen avslöjar? Inga alls, är svaret. Tvärtom – ingen behöver politiska ledare med förmågan att prata omkull sina kritiker. Ledarskap i dagens värld är att lyssna, inte dominera. Att vilja ta in ny information, inte klamra sig fast vid sina egna vanföreställningar. Att balansera komplexa intressen, delegera, våga besluta och kunna beräkna konsekvenser. För ingen av dessa livsviktiga färdigheter har det vargalynne som debatter numera kräver någon som helst relevans.

Vilka relevanta drag avslöjar förmågan att vinna debatter?

En debatt kan – och borde – vara både informativ och inspirerande. Det äkta samtalet har hyllats sedan Sokrates som vägen till gemensam högre sanning. På idéernas fria marknad kommer den mest hållbara att springa fram, såsom John Stuarts Mills liberala utopi ibland formulerats. Men debatter kräver vad jurister kallar bona fides, god tro på den andra. Utan good faith-elementet är debatten värdelös, och god tro är dessvärre en kvalitet på gränsen till utrotning i dagens förvildade klimat. Någonstans här ligger den politiska pudelns kärna – så länge vi misstror varandra, så länge vi spelar ett politiskt nollsummespel där den egna vinsten är allt medan förlust innebär utplåning, finns det ingen grund att bygga på.

Innan debatter åter kan bli relevanta verktyg måste den politiska kulturen, inte bara i USA, ges tid och möjlighet att tillfriskna. Annars föreligger risken att meningsutbyten bara urartar i ytterligare bekräftelser av politikens patologiska status. Det förnedringstillstånd som debattformatet nu befinner sig i är också journalistikens misslyckande. Den har inte lyckats leva upp till sin roll som moderator och kritiker. Och frågan är om den någonsin hade en chans – att fullständigt styra en diskussion med mer än en (1) part är per definition omöjligt. Därför är det bästa alternativ jag kan se, för att få svar på de frågor folk behöver av sina kandidater, är att de grillas en och en, och gärna att journalisterna är fler än en (1). Ställ kandidaten hårt mot väggen i direktsändning, följ upp frågan och tillåt inga utsvävningar eller finter, pressa dem från alla håll tills de svettas fram sanningen. Ska man inta det ovala kontoret och förses med all den makt det innebär, ska man avkläs offentligt och blottas som den man verkligen är. Att intervjua kandidater för ett jobb sköts ju oftast av ”firmans” ledning, i de här fallet folket, via dess representanter – journalisterna. En arbetssökande ska ju inte sitta och debattera med andra sökande till samma jobb. Vad är det för mystisk metod?

Låter man rivaliserande kandidater prata, finns det inget intresse för dem att i god tro lyssna på varandra. Tvärtom kommer de att medvetet missförstå och feltolka varann, överdriva brister och förtiga den andras fördelar, och framhålla sig själv som bättre i alla väder. Däremot kan proffs på informationsförmedling, som inte själva tävlar om det aktuella jobbet, utvinna och kristallisera innehåll och budskap, skilja propaganda, önsketänkande och ideologiskt dravel från substans och äkta avsikter.  En vägkarta mot en mer hälsosam politisk kultur är därför enkel – låt aldrig mer än en (1) politisk kandidat uppträda per gång. Ställ dem mot en bred panel av kunniga murvlar som kan gräva det bästa och värsta ur själens källarskrymslen hos de alltid potentiellt farliga människor vars strävan det är att tillskansa sig makt över andra.