Janne Strang: Det er et (s)yndigt land

Hyggesexism och #metoo 2.0. Danmark missade den första vågen och nu har frågan blossat upp igen. Men de moraliskt indignerade mediedreven mot enskilda sexuella förövare vägrar infinna sig. Janne Strang söker förklaringar på skillnaderna i förhållande till trakasserier och flört mellan våra länder.

”Min mor og far har de senaste 35 åren haft en afrikansk inspireret hytte (stuga) i haven (trädgården), som vi altid har omtalt som N**erhytten. Den seneste tiden er specielt den unge generationen i familien begyndt at protestere […] men mine foreldre, der nærmer sig de 75 har svæert med at lade væere med (låta bli) at kalde den vid sit gamle navn. [S]kal vi insistere på, at hytten ska få et nyt kaldenavn (smeknamn)?”

Den här läsarfrågan ställdes av signaturen Jyden i den danska dagstidningen Informations veckoslutsnummer i slutet av september 2020. För en, som mig, som tillbringat hela sitt liv i den svenska kultur- och debattsfären, och först nyligen tagit ”färjan över sundet till Köpenhamn” (som Per Gessle sjöng 1980) blev det en morsom kaffet-i-vrångstrupen-situation vid frukostbordet i Köpenhamnsstadsdelen Frederiksberg, där vi bor sedan några veckor. Frågan om huruvida det är ok att använda det så kallade n–ordet är en debatt jag trodde var över och avgjord sedan minst fem år, och även om den åsikten kanske inte fullt har slagit igenom hos alla gummor och gubbar i alla stugor och hemman på vischan är det svårligen en fråga som på allvar kunde ventileras i svensk eller ens finländsk massmedia längre. Men Danmark är inte Sverige, eller Finland.

Dagbladet Informations ex-chefredaktör, numera fria författaren och kolumnisten Georg Metz (född 1945, på ytan en dansk version av Jan Gillou för att nu ge er något slags referens) var en av två av tidningens skribenter som fick ge sina alternativa svar på signaturen Jydens prekära spørgsmål. Metz såg overhoved inga problem med bruket av ordet n**er i sammanhanget.

”I skal da ikke med hensyn til det navn insistere på noget som helst. Den hytte har altid heddet Neg*rhytten, så fred være med det.” Det kunde ju vara värre: ”I har jo ikke kaldt den noget fortidigt (föråldrat) nedsættende som halene*erhytten (hale ≈ svans eller rumpa, en referens till fördomen att afrikaner är nära besläktade med djur) så [f]asthold I kun N**erhytten”, skriver Metz, och argumenterar att samtidigt som språkbruket rensats på stötande retorik har själva den danska realpolitiken blivit allt mer rasistisk: ”Mens sproget arter sig, skejer (spårar) sprogbrugerna ud i ildelugtende hensynsbetændelse (missriktad hänsyn) og vil have pigtrådshegn (taggtrådsstaket) om grænsen.”

Den här sortens blanka avvisande av vad resten av världen entydigt uppfattar som stötande rasistisk retorik – samtidigt som man är känslig för faktiska politiska skeenden, såsom upprättande av allt högre gränshinder för invandring – slår mig som en typiskt dansk hållning till moderniteten. Man är liksom inte, vilket särskilt svenskarna ofta anklagas för att vara, beredda att kasta sina gamla seder och (språk)bruk ut genom fönstret i en övertygelse om att Allt Det Nya alltid är mer rätt, mer upplyst och ett steg framåt från ens invanda sätt att tänka och göra saker på. Denna iver att föregripa framtiden och göra den till sin existerar inte i den danska diskursen, som istället framstår som lite mer traditionell, lite mer konservativ, lite mer inåtvärmande – och därmed också mer skeptisk till alla yttre influenser.

Kanske kan det erbjuda en delförklaring till varför Danmark i motsats till sina grannländer inte nämnvärt anammade den första #metoo-vågen 2017–18, medan den med kraft sköljde över Sverige, Svenskfinland och lite senare också Finland.

Där Danmark nu ser ut att uppleva en andra, mycket kraftigare våg, har Sverige redan börjat göra upp med sina egna övertramp i moralkarnevalen kring den första tsunamin av #metoo. Journalisten Åsa Linderborgs uppmärksammade avbön Året med 13 månader berättar bland annat om utfrysningen av den omtyckta ledarskribenten Fredrik Virtanen på lösa rykten och anklagelser, och hur tidigare chefen för Stockholms Stadsteater Benny Fredriksson avgick och tog sitt liv efter den publika skamschavotteringen som Linderborgs Aftonbladet gick i bräschen för. Tidningen fälldes senare i Pressens opinionsnämnd.

De senaste veckorna har ledande danska medier åter försökt göra #metoo till landets samtalsämne nummer ett, men det vill liksom inte riktigt ta fyr. Det var skådespelaren och tv-hallåan Sofie Linde som satte #metoo på agendan igen. I augusti berättade hon i direktsändning om hur det gick till då hon som 18-årig praktikant på public service-bolaget Danmarks Radios julefrokost (lillajulsfest) blev ansatt av en känd tv-profil, som krävde sex av henne i utbyte mot att han inte skulle sabotera hennes framtida karriär. Linde avvisade inviten för att nu, tolv år senare, gå ut med avslöjandet under den årliga Zulu Comedy Galla. Det blev dårlig stemning och medieuppmärksamhet av den typiska, skeva sorten: intresset fokuserade, åtminstone inledningsvis, till nittio procent på Sofie Lindes person istället för på fenomenet, som danskarna kallar sexchikane. ”At det så skulle være så kontroversielt at tale om ligestilling (jämställdhet), havde jeg virkelig ikke set komme. Men det bekræfter jo mig i, at det er noget, vi virkelig behøver at tage op.”

Linde meddelade att hon inte vill gå vidare med den gamla saken och att hon visserligen själv stuckit ut hakan (sat røven i klaskehøjde, som det så lyriskt heter här) och hoppades att fokus skulle riktas på frågor om jämställdhet i stället för enskilda fall. Men detta var förstås inget enskilt fall. Ett par veckor senare gick 701 kvinnor ut med ett gemensamt brev där de berättade om upplevda trakasserier på DR TV2, och helgens tidningar har nu – äntligen, kan man kanske säga – börjat påminna lite om debatten som gick i Sverige och Finland för två år sedan. Men. Den blodtörst och uthängning av enskilda förövare som särskilt Sverige uppvisade, och lite senare också Finland, verkar ändå inte vilja infinna sig. Intrycket är – åtminstone hittills – att den offentliga diskussionen istället försöker komma till rätta med och göra något konstruktivt av situationen, då man nu fått en andra chans.

Och vad är viktigt? Att schasa några 1900-talsgubbar från sina piedestaler, eller väcka en allvarlig diskussion om vad det innebär med jämställdhet och lika villkor på arbetsplatsen och i samhället? De utesluter selvfølgelig ikke varandra, men liksom Tyskland under första vågen av #metoo, verkar intresset ligga mindre på skammande av enskilda och mer på en from förhoppning att de historier kvinnor har att berätta nu, ska leda till en allmän självrannsakan av institutionerna, hellre än publika avrättningar av symboliska syndabockar.

Och det skulle inte vara Danmark om man inte försökte hålla balansen, och alltid låta också ”den andra sidan” komma till tals. Nu publicerar tidningar gulliga faktarutor om var gränsen går mellan flört och trakasseri, och inforutor om hur man ska svara på slemmiga inviter. Man verkar överens om att maktställningen är det avgörande, det som bör beaktas i närmandet, och man dristar sig till att ställa frågan på vilka olika sätt det ändå är ok att stöta på sina kolleger på arbetsplatsen. Och där jag är väl benägen att tänka att det ”korrekta” svenska svaret vore ”nej, det är aldrig ok”, men här försöker man åter undvika ett förhastat moralistiskt konsensus, undvika att bunta ihop allt under en och samma rubrik av övergrepp, och istället verkligen försöka svara på själva frågan. ”Jag kan jo dårligt sige: ’Lad være med att lægge an på chefen’, for det har jeg selv gjort med glæde”, berättar till exempel författaren, journalisten och kvindekamp-veteranen Pia Fris Laneth (f. 1956). Barnmorskan och feministen Karen West frågar å sin sida vad det är för skillnad mellan det, att en manlig kollega ber en på löptur runt Amager och det, att han föreslår en tur i sängen. ”Hvorfor er det skamfuldt att få det spørgsmål? […] Det vi ville med den seksuelle revolution, var, att kvinder skulle have lov til at dyrke deres egen seksualitet.”

En av de få kändisar som ansatts i den nu pågående danska #metoo-debatten är ett sedan tidigare avslöjat fall kring den socialdemokratiska politikern, nuvarande utrikesministern Jeppe Kofod (f. 1974), som erkänt att han år 2008 hade sex med en femtonåring flicka. Eller med hans egna ord ”udvist manglende (saknad av) dømmekraft” genom ett ”moralsk upassende forhold” till den dåvarande tonåringen. År 2008 var Jeppe Kofod 34 år gammal.

Där detta fall i Sverige, USA, sannolikt Finland och stora delar av den civiliserade världen skulle leda till åtal för våldtäkt på minderårig och omedelbar politisk halshuggning, tar istället Kofods partikamrat, nuvarande statsministern Mette Fredriksen (f. 1977) sin regeringskollega i försvar och menar att det inte finns något att utveckla här: ”Jeppe Kofod har både undskylt og beklaget og gjort det for mange år siden.”

”Det förflutna är som ett annat land, man gör saker annorlunda där”, sade den brittiska författaren L.P. Hartley (1895–1972). Och själv brukar jag (bara halvt) skämtsamt säga att Danmark fastnat i Mad Men-eran, det glada 1950-talets obekymrade optimism, som fullständigt saknar den ängslighet som vi i den postmoderna svensk-amerikanska kultursfären verkar känna stor fallenhet att anlägga. I Danmark kan man ännu sälja lakritspipor, röka inomhus, sälja øl dygnet runt på tilbud, låta barn leka i lite-för-farliga klätterställningar, strunta i vegetariska alternativ på restaurangmenyerna och cykla utan hjälm osv osv. Kanske är det inte konstigt att sexchikane då bemöts med, om inte en axelryckning så inte heller med hämnd i sinne.

Är det här den levda ”liberalismen”? DR mellanrubricerar med ordet hyggesexisme i en sina artiklar om Sofie Linde, och jag citerar här från deras artikel: Det var egentlig først på bagkant (i efterhand), det gik op for mig, at det måske kunne få betydning for mig, og det er i virkeligheden tvivlen om, hvorvidt det var det rigtige at sige nej, der har siddet længst i mig […] Det var en anden tid dengang, og der var en anden tone. Der er meget, der er blevet pakket ind i noget, man måske kan kalde jokes. Men der har været en lang årrække (många år) med en form for hyggesexisme på min arbejdsplads.”

Det är alltid farligt att ge sig på att definiera länders nationalkaraktär, och den här kolumnen skall inte heller läsas som annat än en tillspetsad och subjektiv vinkling av det jag tyckt mig uppleva under mina första veckor i detta yndige land. Men något finns det här av en vilja att hålla stemningen hyggelig.

Eller vad sägs om det andra, alternativa svaret på signaturen Jydens fråga till Informations brevkasse om ordet N**erhytten. Det andra perspektivet, som alltså ska utmana den gubbiga och insensitiva Georg Metz, kom från kulturskribenten Anna von Sperling (f. 1973), och gav åtminstone mig en lite överraskande lösning på problemet: ”Drop alle forsøg på at ændre på dine foreldre […] Jeg foreslår i stedet en pragmatisk løsning: Kald den ’lerhytten’ og aftal så, at I udtaler det vildt hurtigt, måske på københavnsk. Når dine foældre så kommer til at kalde den N-ordshytten, kan du bare lege, at de sagde lerhytten.”

Nu är är ju danskan väldigt oklar i sitt uttal, och efter tre uger i landet är jag benägen att tro att man kan komma undan med det mesta genom att bara vara väldigt otydlig i sin artikulation. von Sperling ger mig rätt: ”Jeg har lige siddet her og sagt begge ord så mange gange, at jeg nærmest ikke kan høre forskel.”

___

Janne Strang är kurator för FRLGT, sedan september 2020 bosatt i Köpenhamn.

Janne Strang: Äkta jämställdhet är växlande orättvisor

Janne Strang

Akademien förslösade sin chans

Janne Strang

Janne Strang: Ännu om författare och deras kläder

Janne Strang

Janne Strang: Hur jag blev en smittbärande mördare

Janne Strang

Janne Strang: Korta ner semestern för högre livskvalitet

Janne Strang

Janne Strang: I Fantasilandet får man tro precis vad man …

Janne Strang