Janne Strang: Karantänen ställer pyramiden på spets

Krisen vi genomlever har snabbat upp utvecklingar som redan pågick, och tvingar oss att hitta ny meningsfullhet för gamla fenomen. Samtidigt öppnar sig en möjlighet att ifrågasätta den traditionella behovshierarkierna.

Kriser och krig har en förmåga att accelerera teknologiska, ekonomiska och sociala utvecklingar som tidigare framstått som sannolika men svåra att genomföra – och ibland moraliskt dubiösa. Karantäntillvaron har fått  många familjer som länge planerat skaffa hund att göra slag i saken. Den som haft en dragning till vinlådan där hemma, har sannolikt nu ökat sitt intag till nästa nivå av beroende. Och par som var i upplösning har fått den yttre orsak de väntat på för att våga skiljas. Det medföljande konsumtionsstoppet gav Helsingfors kommersiella flaggskepp varuhuset Stockmann den knuff över branten som länge varit hägrande och oundviklig. Samma sak med till exempel Ungerns fall från de folkstyrda staternas hägn, då Viktor Orban i mars knöt makten till sin person, eller Donald Trump som passade på att införa invandringsstopp i USA. Bägge utvecklingar hade sannolikt skett förr eller senare, på ett eller annat sätt, men coronakrisen gav dem chansen att snabba upp kanske åratal av inkrementellt framskridande processer till bara några dagar.

Men utvecklingen går också i andra riktningen. I skolorna har man under senaste femton år talat om hur ”digitaliseringen” snart ska komma, och vad det egentligen betytt har varierat från kommun till kommun, skola till skola, från lärare till lärare. Så plötligt i mars 2020 fick de finska skolorna och lärarna två (2) dagar på sig att överföra sin undervisning till internetbaserade videolektioner. Det är kanske inte ett mål i sig på lång sikt, men visade att förändring är möjlig om man bara tvingar fram den. Nu är hela skolväsendet plötsligt bekanta med nätets olika kunskapskällor och digitala läromedel, vilket säkert är en resurs också i framtiden.

I kristid kan åratal av utveckling genomföras som i en handvändning.

Det blir intressant att se vilken effekt distansveckorna får för digitaliseringen av undervisningen – vad har man lärt sig av undantagstillståndet, och vad är värt att bära med sig? En gissning (och förhoppning) är att ambitionen att ”allt som kan digitaliseras bör digitaliseras” nu kan ifrågasättas bredare, då samtliga lärare förvärvat sig personlig erfarenhetsexpertis att bedöma vad som verkligen fungerar (bättre) online, och vilka traditionella pedagogiska metoder och läromedel man inte borde kasta ut med det analoga badvattnet.

Kanske kommer också vi föräldrar och våra beslutsfattare att känna av en nymornad uppskattning för lärarna och skolans betydelse, inte bara som centra för kunskapsförmedling och förvaringsplats för barn, utan som naven i vår samhällsrytm och -struktur. Det är skola och dagis (ja, det heter förskolepedagogiken) som möjliggör det vuxna livets sociala samspel, som utgör hela samhället, kulturen och ekonomin. För barnen och ungdomarna har förhoppningsvis också behovet och betydelsen av vänner in real life också klarnat lite grann.

Skolan och lärarna förtjänar en ny uppskattning bland både barn och föräldrar.

Det är många nu som försöker spå hur olika branscher kommer att transformeras, då vi ska återgå till normal samhällsrytm igen. Med undantagstillståndet och de officiella rekommendationerna att hålla sig hemma, följde naturligt att konsumtionen av nästan allt utom det nödvändiga upphörde – pasta och toapapper, vad mer behöver en människa? I karantänen häckar vi på bottenvåningen av Abraham Maslows berömda pyramid av mänskliga behov. Det handlar om att överleva, inte mer. Våra kroppar kräver näring och fysisk trygghet, preservation, allt annat är nu överflöd och lyx, och nästan omoraliskt att ens önska sig. Om det här tillståndet vore en sport, skulle Finland vinna guld i alla VM. Vår inneboende anspråkslöshet, vår historisk-mytiska närhet till brist och knapphet, och den kirurgiskt precisa intuitionen för när samtal övergår från meningsutbyte till innehållslöst small talk, är sannolikt nyckeln till alla tätplaceringar på de årliga listorna över Världens lyckligaste länder. Inget ligger så långt från den finska självbilden som onödig lyx. Det enda internationella luxury brand som har en egen boutique i Helsingfors är Louis Vuitton, och där handlar bara turister från S:t Petersburg.

Så vilken status kommer ”onödig lyx”, som tidigare signalerade förmögenhet och smak, att få ute i världen efter detta? Vilka varor och tjänster kommer att betraktas som just onödiga? Har handväskor och armbandsur för tio tusen euro någon framtid – ens efter att vi lämnat den nu annalkande lågkonjunkturen? Vilka signaler sänder man i framtiden med selfies från poolbaren på femstjärniga all-inclusives? Den massiva flygturismen, liksom Stockmann, befann sig redan före viruskrisen med ena vingspetsen i graven, medan klimataktivister gjorde sitt bästa för att såga av den andra. När utlandet i kölvattnet av pandemin dessutom kommer att framstå som lite farligare än hemma, vad händer med de klassiska turistorterna? Ska de ömsa skinn och hitta på något nytt för att överleva? Sol och bad, exotisk mat, vänliga infödingar, historiska ruiner och en storslagen natur är fortfarande kuranta orsaker att resa, men är de längre tillräckliga för den massturism, som ändå burit upp många badorter i fattigare länder? Kommer de vinterbleka, post-pandemiska soldyrkarna från norr nu behöva något mer av sin semester, en förvissning om att resan har ett högre syfte? Kan två veckor på Gran Canaria utgöra, om kanske inte del av Maslows grundbehov, något mer än meningslös hedonism?

Också kulturbranschen måste fråga sig i vilken mån man är en onödig lyx eller ett grundbehov. Många väntade sig till exempel att böcker skulle sälja bättre när människor i karantän har mera tid där hemma, men de som trodde så hade tyvärr fel – bokförsäljningen har dippat. Samtidigt stiger ljudboken stadigt fram och statistik kommer sannolikt att visa att trenden snabbat på sig under undantagstillståndets logik: Hade man ändå tänkt pröva på den där nya grejen, så är det nu man gör det.  Ljudböckernas appar, onlinetjänster och kataloger har byggts upp länge och distributionsnätverken fungerar. Att dra på sig ett par bekväma hörlurar, sluta ut familjen för en stund och resa bort i berättelsen är sådan onödig lyx som i dagens läge nästan kan räknas som ett fysiskt grundbehov.

Inom den uppträdande kultursektorn frågar man sig nu hur museer, teatrar, konsertsalar och biografer med flera ska lyckas locka människor till scenkanten igen. Att våga, vilja, idas lämna hemmet för att delta i något gemensamt låter intuitivt både farligt och onödigt. Så länge världen saknar vaccin och medicin mot covid-19 kommer ”Sartres helvete” – andra människor – alltid att i någon mån utgöra en opåkallad risk. Evenemangsarrangörer måste förstås göra sitt yttersta för att grundtrygga sina venues, men i stil med turismnäringen kan det bli aktuellt att fundera över hur man ska klättra ner i behovshierarkin, vilken känsla av meningsfullhet man kan erbjuda besökarna utöver showen känslorna – finns det ett högre syfte med besöket?

Måste besökaren som köpt biljett ges känslan att hon gjort någonting rätt och gott och nyttigt – att hon deltagit i något större? Vari kan den känsla av meningsfullhet bestå, som man behöver få med sig hem efter ett helkroppsdopp i onödig lyx? Hur ska konsertarrangören göra det möjligt för sina kunder att känna, att det de erbjuder är någonting så viktigt att det gränsar till nödvändighet?

Och behöver det ens göras, kanske kommer de ändå …?

Men låt oss som tankelek ställa Maslows pyramid på sin spets, så att självförverkligande, bekräftelse och social gemenskap i stället ses som grundläggande för trygghet och överlevnad. Där karantäntillståndet handlar om att uppfylla de två sistnämnda basbehoven, kanske den här tiden visat att till och med fysisk överlevnad och trygghet i sig är rätt betydelse- och värdelösa – de ska bara möjliggöra våra verkliga, meningsbärande behov av umgänge, personlig njutning och möjligheten att visa varandra uppskattning och kärlek.