Janne Strang: Låt mig inte välja vapen

Varför riktar tillverkare av stridsflygplan reklam till civilbefolkningen – hurudana vapen stater köper är väl inget som en allmänhet kan avgöra? Janne Strang är trött på krigets närvaro i den finska samhällsdebatten.

Den som hängt på Twitter under vintern har sannolikt stött på reklam för de olika stridsflygsplanen som nu tävlar om att i framtiden få utgöra flygvapnets nya flottilj. Uppdateringen av Finlands luftförsvarskapacitet är en femton år lång process som började 2016 med preliminära förfrågningar till tillverkarna, och nästa år ska riksdagen fatta beslut om vilken av de fem flygande friarna vi tar till altaret. Och nu pågår alltså PR-kampanjer för att modellera medborgarnas åsikter.

För att vara en som verkligen tycker om flygplan har jag förbryllats av de häftiga reklamfilmerna som snurrar i min feed: ”Titta vad en F35 kan göra”, ”köp svensk JAS-trygghet”, ”bli del av Eurofighter-famljen” etc. Och jag bara: Varför pratar ni med mig? Jag har absolut ingenting att göra med vilket plan vi väljer – och jag vill inte ha det heller.

Författaren Harry Salmenniemi sökte också i en intervju för Helsingin Sanomat i söndags en förklaring på varför finländare anses så intresserade av krigsföring att statlig införskaffning av militärmateriel blir en civil och allmän angelägenhet i Finland. ”Vi har inte krigat här på sjuttiofem år, men ändå är vår kultur fortfarande genomsyrad av kriget.” Flygköpen behandlas i offentligheten, noterar han, ”som om det var något som berörde hela folket.”

Sjuttiofem år efter kriget är vår kultur fortfarande genomsyrad av det.

I sin färska novellsamling Uhrisyndrooma (Siltala, 2020) dekonstruerar Salmenniemi de finska krigen genom att förflytta dem i tid och rum, och upplöser på det viset deras mytologiska och självklara roll i vår kultur och självuppfattning. Det är ett välkommet hädande och nyktert avståndstagande till 1900-talets stelnade krigsromantik, i klass med att låta en kenyansk skådespelare porträttera Mannerheim. Den kulan visste var den tog.

Då Finland senast diskuterade jaktplan i början av 1990-talet ställde vi – en handfull unga punkare – oss en kväll ute på viadukten i Vasa med handskrivna skyltar: ”NEJ JAS, NJET MIG, NON MIRAGE, NO HORNET”. En protest mot det vansinniga – tyckte vi då – i att köpa vapen för tiotals miljarder mitt i århundradets värsta recession. Polisen kom snart och konfiskerade våra skyltar, och Elisabeth Rehn välsignade köpet av 64 stycken F/A-18 Hornet.

Jag har fortfarande ingen aning om huruvida köpet var vettigt, vad det innebar för landets försvarskapacitet eller utrikeshandel, vårt förhållande till USA eller för medlemskapet i EU, och jag behöver inte veta. För i motsats till Georges Clemenceaus åsikt att ”krig är en för allvarlig fråga för att lämnas till generalerna”, säger jag istället ”försvar är en för kritisk fråga för att lämnas till det folk som ska försvaras”. Jag vill verkligen inte se några rådgivande referendums om vilken plantyp staten nu borde köpa och av vem – det måste förbli en fråga för en insatt elit med djup förståelse för försvarsfrågor och internationell diplomati.

Som civil medborgare vill jag inte behöva ta ställning till frågor om försvar.

Men visst, det handlar såklart om stora pengar – en F35 lär kosta kring 100 miljoner dollar och 40 000 till per flygtimme – men det är ingen orsak att be mig bidra med ett omdöme i frågan. Kan vi civilmedborgare bara få fortsätta kivas om kulturella, ekonomiska och politiska frågor, utan att behöva blanda oss i beslut som potentiellt kan påverka hela landets existens?

Vi behöver mindre snack om krig och färre bilder av vapen i den allmänna diskursen överlag. Och ni sparar dessutom i reklampengar – kanske kunde man till och med pressa kostnaden för en flygtimme ner till en kulturarbetares årslön?