Janne Strang: Mask eller maska, det är frågan

”Månn’ ädlare att lida och fördraga”, undrade den danske sagoprinsen Hamlet i Shakespeares berömda pjäs. Hade han varit finsk hade monologen slutat där, med ett rungande ”ja”.

När Helsingfors stad på onsdag förmiddag höll infotillfälle om nya rekommendationer och direktiv för att stävja spridningen av coronavirus, nämnde sjukvårdsdistriktet HNS vd Juha Tuominen Danmark som ett exempelland, där man genom påbud om ansiktsmasker eller munbind, som de kallas här, lyckats vända en hotfullt ökande smittotrend. Tuominen lät däremot bli att nämna hur maskerna i praktiken används i Danmark.

Sedan slutet av augusti, då danska Statens Serum Institut noterade en begynnande ny våg av positiva testresultat, har munbind för alla över 12 år varit obligatorisk i kollektiv- och taxitrafiken, samt på tåg-, buss- och metroperrongerna. I mitten av september utvecklades påbudet att gälla även biografer, teatrar, kaféer, konsertlokaler och restauranger, och för tillfället förutsätts alltså att besökare på dessa ställen bär mask för näsa och mun då de träder in och rör sig i lokalen. Men. När man sätter sig ner vid ett kafé- eller restaurangbord, i foajén eller salongen, är det ok att avlägsna munskyddet. Och det är den här detaljen, en liten men oerhört viktig kompromiss, som jag inte hörde Tuominen nämna, men som gör hela skillnaden i maskpolitiken.

Att gå på bio, teater eller konsert och tvingas sitta med en andningsmask och suga in sin egen koldioxid och saliv i två timmar, är naturligtvis fruktansvärt obehagligt, och inget som maskerna är avsedda för. Då maskar många hellre, för det gör snabbt kulturupplevelsen till en pina hellre än den njutning den ska vara. (I affärer och kiosker som inte serverar färdig mat eller dryck, krävs däremot ingen munbind.)

Logiken i den danska praxisen har fått vänner i Finland att baxna. Varje land har ju, trots att pandemin per definition är en global företeelse, sin helt egna och unika (och enda rätta) tolkning av hur covid ska bekämpas, och hur, var och när masker är effektiva i förebyggande av smittspridning.

Där danska regleringar är strängt obligatoriska men (åtminstone i höst varit) kompromissade och någorlunda drägliga, verkar den finska sisu- och projektmentaliteten kräva att begränsningar ska ”göra lite ont” för att verkligen upplevas som effektiva. Man ska liksom känna av att man gör något – och omvänt tycks man tro, att om man njuter av tillvaron för mycket, ökar risken att smittas genast. Finländare är ju inga livsnjutare av hävd, tvärtom, lyckan bor i vedermöda, uppoffring och anspråkslösa förväntningar. Men tungsinnet och övertron på enkla och kraftiga lösningar – nyt ‘malauta hoidetaan tää kerralla kuntoon – skapar lätt en svartvit samhällsdebatt ”för eller emot”, som gör det svårt att nyansera till exempel just användningen av masker, att hitta momentum och få resonans för gråskalan i frågan om var, när och hur det är skäligt och rimligt att dra en trasa för plytet – och varför man egentligen gör det.

Att bara bära en mask har ju ingen betydelse innan det sker i en social kontext. Som exempel, redan i somras såg man maskbeklädda bilister i USA, ensamma i kupén i färd med att knäppa dygdesignalerande selfies till Facebook. Anekdotisk evidens förtäljer att liknande beteende nu siktats också i hot spot-Österbotten.

Vilka de reella effekterna av maskerna är, är en fråga för en annan diskussion, men skillnaderna i de nationella responsåtgärderna inom Norden och EU är iögonfallande. Mellan Köpenhamn och Malmö, som ligger på tjugo minuters tågfärd från varandra, är skillnaderna i maskpolitik som mellan natt och dag. Som bekant har Sverige ända sedan början intagit en mer rättighetsbetonad, svalare organisk hållning till epidemin, och undvikit att till exempel rekommendera masker i offenligheten, för att inte tala om tvång. Och visst ger de tvärsäkra men motsatta åsikterna på respektive sidor av Öresund hela maskfrågan, som nu under senaste veckorna rasat som en proxydebatt om liv och död i Finland, ett lite absurt skimmer.

Den fysiska kopplingen mellan de sedan urminnes tider rivaliserande grannländerna i form av Öresundsbron har nu funnits i tjugo år, och förhållandet mellan Svea og Dana har väl aldrig varit lika spänt sedan man slutade föra regelrätta krig mot varandra för över 200 år sedan.

Liksom i Finland har Sverige under coronamånaderna ständigt demoniserats och använts som en omvänd spegel, för att bekräfta för sig själv hur rätt man gör, och hur förtappat korkade barbarerna på andra sidan sundet är.

Men tågen går, var tjugonde minut, och jag tänker på konduktören som för gud vet hur mångte gången den dagen fick gå till mikrofonen, och på sin trötta, utdragna skånska, sammanbitet och bara halvprofessionellt dra sin ramsa än en gång: ”Jao, då närmar vi oss Danmark, och där är det då danska säkerhetsföreskrifter som gäller, så … jao.”

_____

Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT, och bosatt i Köpenhamn. Mera corona-relaterad läsning av våra skribenter hittar du här:

Lars Sund: Coronakrisen en unik chans till hållbar framtid

Lars Sund

Nora Hämäläinen: Corona-appar och digitala dystopier

Nora Hämäläinen

Sophia Jansson: Rädslan är en del av äventyret

Sophia Jansson

Malin Kivelä: In i väggen – en essä om utanförskap

Malin Kivelä

Janne Strang: Hur jag blev en smittbärande mördare

Janne Strang

Janne Strang: Förbud hindrar inga virus

Janne Strang

Janne Strang: Karantänen ställer pyramiden på spets

Janne Strang

Janne Strang: Dom ljög för oss, som för barn

Janne Strang