Janne Strang: Vi behöver nya nationalskalder

Runebergs bäst före-datum har ohjälpligen passerat, och Sverige har officiellt sett aldrig ens haft en nationalskald. Janne Strang botaniserar i utbudet av poeter och poplyriker, och hittar till slut en vinnare för respektive land.

Alla vet att Runeberg är Finlands nationalskald. Alla vet Johan Ludvig, 1804–77, Jakobstad, Borgå, Vårt Land och Fredrika. Det är något vi finlandssvenska skolbarn får inbankat i huvudet väldigt tidigt, eller åtminstone var det så ännu då jag själv gick i lågstadiet under tidigt 1980-tal. Hemma fanns också den klassiska Albert Edelfelt-illustrerade utgåvan av Runebergs magnum opus Fänrik Ståls sägner (eller Henrik Stål, som vi kallade honom). Morfar kunde skandera Sven Duva, Soldatpojken och Döbeln vid Jutas ur minnet – ett avundsvärt konststycke som jag själv aldrig bemästrade med samma lätthet. (Istället har jag tiotals låttexter av den runebergska bataljpoesins brittiska arvtagare Iron Maiden etsade i långtidsminnet).

Jag sätter en slant på att dagens skolbarn varken kan skandera en enda rad av Runeberg, eller ens nämna namnet på någon av hans dikter. Om de alls har pejl på gubben. ”Pappa, vad är en skald?” Googla får du se! ”Nä, det fukkar upp mina algoritmer.

Själva ordet nationalskald är ju pompöst så att det är löjligt, men precis därför också perfekt för att beskriva den överspända högstämdhet med vilken folkets främste trubadur ska vördas. Med blod ska landet byggas – hästarna, krutröken och offerviljan på slagfälten i ”Henriks stålsängar” är så klassisk nationalpoesi att själva Platon hade nickat godkännande i sin idéhimmel.

Det är nästan omöjligt att tänka sig någon mer nationalskaldig skald för det krigstokiga Finland än just Runeberg, men det finns såklart en uppsjö kandidater som lyfts fram, särskilt under senare år i takt med att den finska nynationalismen lyft sitt fula tryne och landets svenska arv ska förtigas i den pågående anti-akademiska revisionen av det förflutna.

Det är nästan omöjligt att tänka sig någon mer nationalskaldig skald.

Men kanske finns det också alldeles hållbara skäl att se sig omkring efter en lite mer modern, lite mindre blodig diktare än ”Rune Berg” för att lyfta den finländska folksjälen, litteraturen och lyriken. Under åren har Eino Leino (1878–1926) flera gånger släpats fram som en potentiell ersättare. 1992 blev Leinos födelsedag 6 juli utsedd till en av våra elva så kallade vedertagna flaggdagar – dessutom med den smickrande, smygdionysiska undertiteln Diktens och sommarens dag. (De obligatoriska eller officiella flaggdagarna i Finland, ifall någon undrade, är sex stycken årligen plus valdagar och dagar när presidenten tillträder ämbetet.)

Men också Leino är ju död sedan nästan ett sekel tillbaka, liksom Södergran, Kivi och Canth. Också 1900-talets folkkära litterära storheter Waltari, (Paasi)Linna och Jansson börjar kännas lite out-of-touch med de umbäranden, hopp och förväntningar som 2000-talets EU-finländare står inför. Tabermann, Saarikoski och Melleri kunde kanske kvala till semifinal, och medan vi ändå är igång med slakten slänger jag också de i och för sig briljanta kultur- och samhällskritiska poplyrikerna Juice, Vexi Salmi, Pantse Syrjä, Hektor, A.W. Yrjänä och Lauri Tähkä under mjölktåget – nu är det dags att frigöra sig från hela den (efter)krigstida självspäkelsen, masochismen och melankolin.

Det är dags att frigöra sig från den (efter)krigstida masochismen.

Kanske kunde Frankrikes eller Sveriges sätt att utse nationalskalder ge en riktning? I Frankrike hyllar man hela tre nationalskalder: Victor Hugo, Charles Baudelaire och Louis Aragon dvs. romantik, berusning och politik – fattas bara en baguett och basker. Sverige däremot har en mer kluven situation. Enligt olika källor räknar man nämligen med allt från noll till hela fem nationalskalder, eller åtminstone ”stora folkliga poeter” som kunde aspirera på titeln. Författaren Maria Küchen skrev på nationaldagen 2015 en krönika i SvD där hon utgår från att Sverige saknar nationalskald, funderar varför det blivit så och spekulerar lite kring lämpliga kandidater. ”De diktare som aktivt har försökt bygga Sveriges identitet”, skriver hon ”har inte rört vid folkhjärtat som Runeberg, Yeats (Irland), Neruda (Chile), Havel (Tjeckien) eller Tagore (Indien) […] Sverige har många ypperliga poeter men ingen ­nationalskald.”

Andra källor radar däremot upp en handfull potentater: Bellman, förstås, men också akademiledamoten Verner von Heidenstam, skalden, biskopen och professorn Esaias Tegnér, skärgårdstrubaduren Evert Taube och sångaren, författaren och journalisten Birger Sjöberg är alla nämnda som Sveriges nationalskalder på Wikipedia.

Att Richard Dybeck, författaren till Du gamla du fria skulle få den äran ”känns orimligt” för Küchen, som noterar att den enda nationalsång där Sverige faktiskt nämns är Polens – och då som en förtryckare man måste bekämpa. Dybeck skaldar bara om ett abstrakt Norden, så istället låter Küchen Gunnar Ekelöf pröva manteln en stund, innan hon slutligen överräcker den med lagerkrans och allt till beatpoeten Bruno K Öijer. (K står för Keats, bara det liksom.)

Diktare som försökt bygga Sverige har inte rört vid folkhjärtat.

Öijer debuterade med diktsamlingen Sång för anarkismen 1973, men hans största publikframträdande skedde trettio år senare med gruppen Kent på Stockholms stadion, den legendariska och lätt egomaniska ”vita” konserten på själva nationaldagen 2003. Och kopplingen är klar – Joakim Berg, precis som Öijer, är lika mycket showman som poet, och också den jag personligen skulle utse till Sveriges nationalskald. Berg är grym som en grekisk gud, snygg som en staty, tillika full av både självförtroende och självförakt, en honungslen svärmorsdröm och plågad rockstjärna. Hans lyrik är både sentimental och uppfordrande, öppen och introvert – en perfekt spegel av ett Sverige i tiden.

Herregud, han har ju till och med skrivit en dikt som heter just – Sverige.

Och nu vet jag också vem som ska få efterträda Runeberg här på andra sidan viken. För vi behöver dansa mer, dansa tillsammans, utan att tråckla in oss i den eviga språkfrågan, bara dansa, ohämmat och ordlöst. Kasta alla bokstäver i roskis, skaka loss och låt dig övertygas om att framtiden är ljus. Sluta dras med dina föräldrars depressioner. Ta ner Mannerheim från väggen och visa fingret åt pjulandet om kriget. Dumpa hela språket och ni slipper skandera en rad, ni rester av en tigande folkspillra.

Härmed utser jag Sandstorm till Finlands nationalsång och Darude till vår nationalskald.