Janne Strang: Zen och konsten att brottas med en gris

Två av de böcker som från mina formativa tonår som lämnat djupast intryck på mig är utan tvekan George Orwells klassiska dystopi 1984, och den popfilosofiska reseskildringen Zen och konsten att reparera en motorcykel av den egensinniga amerikanska tänkaren Robert M. Pirsig.

Bägge böckerna har behållit – om inte till och med ökat – sin relevans under senaste årens omvälvningar i samhällsdiskursen. Efter Donald Trumps tillträde som USA:s president i januari 2017 sköt försäljningen av 1984 i nya höjder, och toppar nu listan av utlånade vuxenböcker på bland andra New York Public Library. Orsaken till det nymornade intresset är förstås den ”orwellskt” cyniska lögnaktighet och medvetna förvrängning av ords betydelser – ibland av själva verkligheten – som Trump och hans administration, otyglade av skam och med god aptit för makt, gjort till sitt varumärke. 

I 1984 kräver det totalitära Partiet att medborgarna förkastar evidensen från sina egna ögon och öron. ”Det var storebrors sista och viktigaste order”, skriver Orwell och träffar Vita Husets kommunikationavdelning mitt i adamsäpplet. Den första av Trumps många propagandaministrar, Sean Spicer, gav an tonen redan första dagen på jobbet, då han trädde in framför journalisterna och servera dem en iskall, rak lögn: ”President Trumps installationsceremoni hade den största publik som någonsin bevittnat en presidentinvigning. Punkt!” Vad som skilde denna lögn från tidigare presidenters missrepresentationer av verkligheten var att samtliga närvarande, inklusive Spicer själv, redan sett det berömda fotografiet från ceremonin som tydligt visade hur blygsam uppslutningen kring Trump varit. Ändå – eller just därför – gick han ut och påstod raka motsatsen. Trumps hårdföra torped Kellyanne Conway bredde senare ännu mer smör på lögnmackan då hon i sitt försvar av Spicer kom att mynta det bevingade uttrycket alternative facts. Och på den vägen har det fortsatt: ”Vad ni ser och vad ni läser är inte det som sker”, sade Trump själv i ett tal i juli 2018, och hans administration fortsätter bedriva ett aktivt krig mot språket, sanningen och uppfattningen av verkligheten. 

Som många andra har jag med nästan religiös fascination följt denna genomkorrumperade politiska bondfångares metodiska kampanj för att hålla sitt folk i mörker och förvirring. Amerikanerna har ett träffande ord för den här slags systematiska manipulation, gaslighting, som är överfört från teaterpjäsen Gas Light (1938) där en elakt sinnad man långsamt driver sin hustru till vanvett genom lögner och bedrägerier, och undan för undan får henne att tro att det är hon som är galen och behöver vård. Ingrid Bergman vann en av de sju Oscars som George Cukors filmatisering från 1944 nominerades till. Att stå emot den slags psykiska misshandel som Bergmans karaktär Paula utsätts för i filmen – och amerikanska folket just nu i verkligheten – är svårare än man kunde tro. 

Vi är funtade att tro att människor talar sanning, och beredda att forma om vårt tänkande för att passa in bland andra. Den kognitiva dissonansen av att lyssna på konstanta lögner gör så ont i själen, att vi hellre förvandlar dem till sanningar. Hjärnan försöker febrilt pussla ihop de motstridiga budskapen: Who are you going to believe? Me, or your lying eyes? Det knyter sig i magen, gallan sväller och blicken smalnar. Ilskan, vanmakten och den intellektuella förolämpning som det innebär att lyssna på det imbecilla dravlet som Trump så flytande vomerar är outhärdliga. Att ljuga avsiktligt och offentligt – vilket USA president bevisligen gör i genomsnitt 5,5 gånger dagligen – är som att kacka på det kulturella kitt som håller mänskligheten samman: förtroendet för varandra. Att systematiskt erodera fundamentet för mellanmänskligt samförstånd är inget mindre än en form av organiserad brottslighet mot mänskligheten. 

Det är ingen slump att Trump med uppenbar beundran smörat in sig hos autokrater som Vladimir Putin, Recep Erdogan och inte minst sin självutnämnda ”förälskelse” Kim Jong-un. Däremot är det sannolikt en slump att Nordkorea grundades samma år, 1949, som Orwells 1984 först publicerades. Som den brittisk-amerikanska journalisten, Orwellforskaren och essäisten Christopher Hitchens sade: ”Nordkoreanerna missförstod saken – 1984 var en fiktiv dystopi, inte en manual för samhällsbygge.” Huruvida den notoriskt illiterate Trump själv har läst sin Orwell är osannolikt, men hans autokratiska instinkter är ofelbara. 

Makten som dessa tin-pot dictators besitter skulle knappast existera om inte vi människor var konstruerade att tro på lögner som smickrar och bekräftar vår grupptillhörighet. Vår hjärna är inte i grunden den kalla analytikerns, den är evolutionärt formgiven att maximera kroppens, familjens, stammens och artens fortlevnad och hegemoni. Vi är biologiskt beskaffade att lättvindigt förkasta eller ignorera sådan information som inte stöder vår överlevnad eller världsbild. Confirmation bias, bekräftelsefelslutledning, är en oerhört stark kognitiv mekanism som under de senare åren fått ny aktualitet inom socialpsykologisk forskning. Vi vet att fakta sällan räcker till för att överbevisa en människa som inte vill tro på oss. Det gör psykiskt ont, ett nästan fysiskt illamående, när ens världsbild krackelerar. Därför gör den mänskliga hjärnan sitt yttersta för att förhindra det, och greppar istället villigt och desperat efter alla korn av nyttiga lögner som kan limma samman en falsk realitet. Människans kapacitet till självbedrägeri är bottenlös, och den insikten utnyttjas krasst och metodiskt av den maktberusade maffian kring don Donald. 

Min andra ungdomsbok, Robert M. Pirsigs kultklassiker Zen och konsten att reparera en motorcykel gavs ut samma år jag föddes, 1974. I motsats till Orwells hopplösa mörker och omutliga stegande mot undergången, är Pirsigs mästerverk en optimistisk och livsbekräftande on-the-road-berättelse om en rebellisk universitetsprofessor och hans flummiga men fängslande strävan att lösa filosofins evighetsfråga: Vad är det godas väsen, eller kvaliteten som han kallar det. 

Hur ska man någonsin med så trubbiga verktyg som ord, undrar han, kunna beskriva den intuitiva insikten som kvaliteten kräver? Och skulle man nå den, hur ska man få någon annan att förstå vad man menar? Relevansen av Pirsigs frågor gör sig dagligen påmind då man följer den politiska debatten av idag, särskilt i det ytterst polariserade USA, men väven här hemma. Hur ska man kunna den andre och få henne att förstå – verkligen förstå – hur man tänker, vad man känner och egentligen avser? 

Pirsigs alter ego i boken kallar sig Faidros (Phaedrus) efter huvudpersonen i Platons dialog med samma namn. I berättelsen om Faidros möter vi åter Sokrates som försöker övertyga sin debattmotståndare om den platonska världssynen där begreppen godhet, sanning och skönhet sammanfaller, och där människan är funtad enligt den sokratiska determinismen: Om hon vet vad som verkligen är det rätta (och tillika alltså det sanna och sköna), kan en människa helt enkelt inte förmå sig att handla fel (eller lögnaktigt och fult). Vi vet ju idag, tack vare både analys och empiri, att Sokrates dessvärre hade helt fel. Katastrofalt fel. Men ändå har vi, påhejade av upplysningens ideal, fortsatt att bete oss som om Sokrates hade rätt. Envist har vi bitit oss fast vid att sanningen i en fråga kan nås och traderas via dialektiskt utbyte av fakta, det vill säga logisk argumentation. Och det stämmer ju i de flesta fall, men hur når man dem som vägrar spela språkspelet? 

Pirsigs provokativa professor Faidros, ”vargen”, börjar skapa oreda på litteraturinstitutionen så fort han dyker upp. Som en påstridig Sokrates attackerar han de andra lärarnas invanda föreställningar om vetenskaplig metod och dialektiskt förnuft. Han river och sliter i begrepp tills de tappar sitt innehåll som en trasig teddybjörn läcker bomull, och formar om dem. Så som Platons Faidros försöker övertyga Sokrates om att retoriken är en högre, fylligare, rikare och mer mänsklig form av kommunikation än den kalla logiska dialektiken, tvingar Pirsigs protagonist sina elever att följa honom bortom förnuftet och in i språkets och litteraturens, retorikens, färggranna värld. Det antyds att professor Faidros, liksom Pirsig i verkligheten, fick sitt kreativa bränsle ur den schizofreni de båda led av, och i slutet av boken förenas berättaren, Faidros och Pirsig i samma person, som slutar bekämpa sin sjukdom och släpper den i full blom. Han tar av sig sin motorcykelhjälm och slänger den vid sidan av vgen, drar på gasen, känner vinden i håret och säger: ”Det här kommer att gå väl. Sådant vet man bara.” 

Om det är så att de bägge Faidros faktiskt hade rätt, att retoriken trots – eller tack vare – alla sina fula knep och manipulativa tricks faktiskt står högre än den dialektiska sakligheten i mäsnklig kommunikation, skulle det förklara en hel del av hur världen ser ut i dag. 

Vi har som art genomlevt sten-, brons- och järnåldern, och lever nu i vad som kunde kallas plaståldern. Har vårt språk och begreppsförmåga utvecklats i samma takt? Om vi föreställer oss att stenåldersmänniskor kommunicerade med enkla, högst tvåstaviga och illa artikulerade läten, ord, som direkta ostensiva definitioner av de konkreta tingen omkring, yxa, mamma, djur, eld osv, och att språkets böjlighet utvecklades parallellt med förmågan att smälta metallerna i nya former, innebär då inte plaståldern också att samtliga begrepp, ord och definitioner nu är ändlöst formbara, eller plastiska? Tillåter vi inte oss idag att i allt högre grad lösgöra betydelserna ur orden och begreppen, syntetisera vitt skilda fenomen och fylla ord med ny mening? Inte i poetiskt syfte, som förr, utan i politiskt. 

Då vi inte kan nå varandra med fakta, och då orden inte längre har en gemensam betydelse, då meningar kan tömmas på mening såsom man smälter PET-flaskor till kläder, är inte retorikens fula knep och tricks – volym, begreppsfällor och repetition – våra enda vapen i kampen om språket? Måste vi för att bevara själva ordens mening och mänsklighetens grund, slåss mot till exempel den patologiska ordförvrängaren i Vita Huset med samma systematiska simplicitet – höja rösten, tänja på begreppen, påstå falskheter och upprepa, upprepa, upprepa vårt budskap, alltid en gång till och sen ännu med lite högre röst än den andra? Har politiken blivit en cirkus där den som bara ids, orkar och täcks förnedra sig intellektuellt mest av alla, dumma ner sitt budskap, inte bryr sig om korrekthet, sans eller reson, utan bara om vilket ytligt intryck publiken idag går hem med? Och i morgon börjar fajten om igen. Den som ylar längst och högst, och överröstar alla andra, äger hen tolkningsföreträdet till verkligheten? Är det inte längre de saktmodiga, utan det modigt sagda som skola ärva världen? 

Frågan är, då Orwells dystra vision av samhället nu ska bekämpas för USA:s del, huruvida det behöver ske med den vulgära tolkning av Pirsigs retoricism som jag har mejslat fram? Är det som vissa påstår, att endast en lika skrupelfri verbal slugger kan besegra Trump i höstens direktsända valdebatter, vilka har en stor betydelse för hur volatila väljare röstar. Behöver förolämpning bemötas med förolämpning, för att den amerikanska tv-publikens sympatier ska övergå till Trumps kommande motståndare, demokratiska partiets kandidat Joe Biden? Eller kunde man tänka sig att en annan, mjukare form av retorisk craftmanship kan bära hela vägen? Jag tänker på berättelsen. Det finns få saker som vi människor är så begeistrade av som en berättelse där vi själva spelar en huvudroll. Kunde Biden med en visionär berättelse om det framtida Amerika slå knock på Trump och hans kaskad av lögner och uppvigling? 

Man ska inte brottas med grisen, som det heter – båda blir smutsiga, men grisen gillar det. 

_____

Texten ovan har tidigare publicerats i förkortad form i tidskriften Språkbruk.