Jörgen Mattlar om författaridentitet

Jörgen Mattlars dikter är korta och slagkraftiga, med tydliga influenser från de finlandssvenska modernisterna. Samtiden med sömnlöshet, naturföroreningar och arbetsscheman tränger sig på.

Vem är Jörgen Mattlar? 

– Yrkesval och karriär har ju inte gått på räls men det är ingen belastning. Med snickarutbildningen i bagaget renoverar jag ett fiskartorp jag ärvt på Åland. Och det är ju från Åland skärgårdsmotiven är hämtade i samtliga tre diktsamlingar. Det där torpet, den där specifika skärgården är den geografiska och emotionella fixpunkten i mitt liv. Barnen är bara fixpunkter som små, som äldre kretsar de som kometer, jag har fyra barn.

Till vardags arbetar jag som universitetslektor i Uppsala men är inte någon framgångsrik forskare. Jag har gjort en del medvetna val utifrån insikten att jag inte riktigt passar in i den rådande akademiska kulturen där stora forskningsprojektansökningar, hårt sammanhållna forskargrupperingar, sampublicering och bibliometri styr tillvaron. Jag känner frändskap med Stoner, ni vet, och jag har kanske valt poesin framför akademiska framgångar.

Jag känner frändskap med Stoner, ni vet, och jag har kanske valt poesin framför akademiska framgångar.

Din nya diktsamling handlar bl.a. om arbetsliv och förfall, vad betyder de ämnena för dig?

– Arbetslivet är snarast en ingång. Det är själva entrén genom sömnlösheten in i drömmen och till den där poetiska livsvärlden. Förfallet är mångbottnat och man kan förstås läsa diktsamlingen och hitta olika uttryck för förfall. Förfallet i dess olika former är starkt kopplat till ett förgänglighetstema som alltid är närvarande i livet och skrivandet.

Du är känd för att använda väldigt få ord i din lyrik, hur väljer du bort?

– Den som har läst min nya diktsamling, och den förra, kan knappast undgå att det finns typografiska principer. Det kan eventuellt se ut som att det skulle vara någon form av metrik men det är det inte vad jag vet, kanske en kryptometrik? Litteraturvetare kan kanske i framtiden förklara hur jag skriver… det som väljs bort är en del av den process som Bruno K Öijer beskrivit som att man bilar bort slagget från orden och språket.

– Det finns inga regler för vad som finns kvar och vad som rensas ut. Min poesi skapar sig själv i ett flöde som leder in skrivandet på vissa teman och dessa måste koncentreras, rensas så att en kärna kan framträda och så att man kommer fram till ett pregnant uttryck. Jag har ju inte bråttom heller. Det är alltså inte frågan om att jag i förväg skulle ha en plan angående specifika teman och ordvalörer som gäller. Visioner och idéer finns förvisso men de brukar ändå vara dynamiska och flexibla så jag vill inte göra gällande att de förverkligas. Det som kommer ut är något annat, det är det som fixerats och är!

Jag har ju inte bråttom

Idag jobbar du som universitetslektor, men du har även varit arbetslös och arbetat på båtvarv. Hur har de olika situationerna påverkat skrivandet?

– Jag vill nog hävda att alla erfarenheter har varit viktiga och berikat mig som person men jag låter det vara osagt hur det har påverkat poesin i sig. Däremot kan man konstatera att en fast anställning som universitetslektor gör att jag är väldigt privilegierad. Jag är rätt fri att välja hur och när jag arbetar samtidigt som levebrödet är tryggat. De materiella villkoren är förstås väldigt viktiga. Svält och ekonomiska bekymmer tror jag inte är en god grund för framgångsrikt konstnärskap även om det motsatta förstås är en långlivad romantisk föreställning.

Det har gått några år mellan dina böcker, vad gör mellanrummen med författaridentiteten?

– Än så länge har jag inte dragit på mig poetbaskern. Skämt å sido, begreppet identitet är väldigt komplext och det är uppenbart att jag befinner mig i någon form av hybriditetsrum, vad nu det kan innebära? Jag presenterar mig inte som författare men kan i vissa situationer ge mig till känna som poet, eller ibland är det någon vän eller kollega som ”skvallrar” att Mattlar minsann är POET. Identitet är, även om det hävdas att det inte är så, starkt kopplat till vad man gör för sin försörjning. Jag försörjer mig inte som författare utan skrivandet finns liksom i en parallellverksamhet som ibland går på lågvarv och ibland på högvarv. Därmed kanske även författaridentiteten, vad nu den än består av, går upp och ner i intensitet.

Författaridentiteten, vad nu den än består av, går upp och ner i intensitet

Vad är det bästa med att vara författare?

– Privilegiet att få sina verk utgivna, alltså erkännandet främst men förstås även rampljuset.

Och det värsta?

– Rampljuset och de implicerade riskerna med det, prestationsbekymmer och ångesten över att kanske publicera något förfärligt illa tänkt.

Comment

Kommentera