Julia Wickholm: Farväl till Hogwarts

En gammal fangirl gör slut med J.K.

Det har precis blivit år 2001, jag går på högstadiet och min syster har fått en ny bok. “Vad är det här för skit?” säger jag säkert ordagrant och rycker den ifrån hennes händer. Jag minns precis hur jag stod lutad i dörröppningen när jag läste baksidan av Harry Potter och de vises sten och bad att få låna den när hon läst klart. Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling kom att följa mig under hela mina tonår, och på många sätt räddade dom mitt liv.

Jag var en stor del av fankulturen. Jag var med i diverse nätforum, skrev en fanfiction (en PG-version där Hermione och Draco blir kära), köpte merchandise i form av pins och halsdukar. Spelade Quidditch i Nottingham (go Nightmares!) och såg pjäsversionen av The Cursed Child. Var en stolt Gryffindor, min patronus en koltrast. Svenska Yle gjorde ett reportage om min stora kärlek för böckerna.

Jag trodde aldrig dagen skulle komma då jag måste säga adjö.

Jag var en stolt Gryffindor, min patronus en koltrast. Det gjordes reportage om min stora kärlek för böckerna.

Det började faktiskt långt innan J.K. Rowling gillade en transfobisk tweet på Twitter i mars 2018. Detta sopades snabbt under mattan, men i december 2019 skriver hon själv en tweet där hon försvarar en person som anser att det biologiska könet går före könsidentitet. Och nu, mitt i en av historiens största medborgarrättsrörelser med Black Lives Matter-demonstrationer över hela världen, väljer hon att publicera en transfobisk essä där hon i princip likställer kvinnomisshandel med att lagligt kunna definiera sin egen könsidentitet.

Allt detta – och information om var hon har fel – går att googla fram. Gör det bara. Jag väntar.

Det tog inte länge förrän folk gav svar på tal. Bland dessa fanns givetvis personer som tidigare jobbat med Rowling: skådespelare i filmatiseringarna av böckerna. Daniel Radcliffe (Harry) skrev att man ska låta Harry Potter-böckerna vara precis det de varit för en. “Om du hittade något i berättelserna som hjälpte dig i något skede av ditt liv, så är det mellan dig och boken”, skrev han. Bonnie Wright (som spelade Ginny) ekade hans tankar: “Om Harry Potter var en källa av kärlek och samhörighet för dig så är den kärleken evig”.

Men är det faktiskt så?

För mig började en känsla av obehag sippra in redan en bra bit in i mina tjugo-nånting. Som liten går saker så lätt förbi, särskilt om man är privilegierad som vit, cis och medelklass. Tjocka karaktärer beskrivs nästan uteslutande som dumma (Dudley), lata (Crabbe och Goyle) eller giriga (Slughorn). Undantaget är Rons mamma som förvisso är en cool häxa, men också en klassisk hönsmamma.

För mig började en känsla av obehag sippra in redan en bra bit in i mina tjugo-nånting.

Det finns ingen homosexualitet i böckerna, om vi inte räknar med att Rowling efter att sjunde boken kommit ut tillkännagav att Dumbledore faktiskt är gay. Huzzah! Eller? Det kommer aldrig fram i böckerna och är därmed bara en eftertanke, oavsett om författaren “tänkt” det hela tiden. Men det finns mer: den enda asiatiska karaktären heter Cho Chang. Tänk efter. Svartalferna har många likheter med antisemitiska stereotyper. Narrativet kring varulvar förklarades av Rowling som en metafor för personer med HIV/AIDS – något som av många accepterades som fint men som med mer eftertanke visat sig vara raka motsatsen. Varulvarna beskrivs som smutsiga och våldsamma väsen som inte kan kontrollera sig själva. Lägg till att en av varulvarna i böckerna har en förkärlek för att förgripa sig på barn – vad tror ni 1980-talets fördomar om homosexuella handlade om?

Hogwarts will always be there to welcome you home”, sa J.K. Rowling en gång, och jag omfamnade det, gjorde en speciell plats för det inuti mig, somnade med en fantasi om att ligga i Gryffindors sällskapsrum med smaken av honungsöl eller chokladgroda i munnen. Men istället är det en bitterhet som fyller mig, som inte är en följd av hennes uttalanden utan också det faktum att böckerna i sig inte håller vad de lovar om mångfald, acceptans och kärlek.

Det gör ont att säga adjö. Det gör så jävla ont att göra slut med en bokserie som varit så starkt ingrodd i mig, som jag mycket väl hade kunnat låta tatuera in ett citat ifrån (men aldrig hann göra), en bokserie som tröstat och inspirerat och fått mig att skratta högt, som ingav mig den där absolut magiska känslan när jag höll i den sista delen, det avslutande äventyret, boken som jag läste ut på två dagar och fysiskt inte kunde släppa ifrån mig.

Men vet du vad som också gör ont?

Att inte bli respekterad för den du är. Att inte bli förstådd. Att kallas för ett skämt för att ditt pronomen inte är allmänt accepterat. Att tvingas passa in i en särskild mall för att kunna passera. Att behöva komma ut, igen och igen, trots risken för att folk du älskar ska vända dig ryggen. Att se dina syskon dö, bli mördade bara för att de är den de är.

Kommer jag förbjuda någon från att läsa Harry Potter? Givetvis inte.

Transkvinnor är kvinnor. Transmän är män. Ickebinära är den de säger att de är. Bara för att det västerländska språket och den västerländska ideologin inte kommit långt nog för att kunna se bortom fysisk biologi så betyder det inte att transpersoner inte existerar och är giltiga.

En tid var min största dröm att få öppna Harry Potter-världen för mina eventuella framtida barn. Jag jobbar som bibliotekspedagog och i mitt jobb ingår att tipsa om böcker för barn och unga. Kommer jag förbjuda någon från att läsa Harry Potter? Givetvis inte. Men jag kommer göra det arbete som krävs för att erbjuda dem litteratur som speglar den mångfald vi lever i.

_______

Julia Wickholm (f. 1987) är utbildad genusvetare och jobbar som bibliotekspedagog. Hon debuterade med ungdomsboken ’Olivia för alltid’ 2019.