Christer Kihlmans skrivbord

Christer Kihlmans skrivbord har funnit ett nytt hem – hos Förlaget.

Våren 1976 flyttade Sunniva och jag till det kihlmanska sommarstället Rulludden i Esbo. Först bodde vi i den lilla röda stugan vid stranden, men i takt med att familjen växte kunde vi flytta till större. Först till Momi Karins hus uppe i skogsbacken, och efter det att familjen sålt hela godset med byggnader, berg, stränder och vikar till Esbo stad flyttade vi upp till Selindas och Christers hus. Vi blev i stället stadens hyresgäster i tio år.

Det visade sig även vara ett underbart skrivbord, fyllt med lådor och minnen.

Christer Kihlman lämnade inte bara sin ande efter sig i huset; också sitt skrivbord. Och en morgonrock, som var alltför stor för mig. Skrivbordet hade stått i rummet som vette mot berget. Jag flyttade det till rummet mot söder. Mot skogen. Där har jag tänkt mina bästa tankar. (Alla människor har haft sina bästa tankar i förbindelse med någon, eller något. Ett skrivbord, till exempel. Ett dopp i havet.) En dag tog jag ur bokhyllan fram ett anteckningshäfte med röda pärmar, fyllt med minnesanteckningar från tiden när vi flyttade in. Jag började skriva. Det blev Sommaren med Sue. Åtta år senare, efter att ha satt punkt för Porträttet av direktör Rask, blev vi vräkta av staden. I stället blev vi erbjudna en underbar men fallfärdig jugendvilla i Köklax. På villkor att vi själva renoverade den. Det gjorde vi, och skrivbordet följde med i flyttningen. Också skrivbordet renoverades, fick ny fanérskiva av mahogny och ny grön boj. Det visade sig även vara ett underbart skrivbord, fyllt med lådor och minnen.

Christer Kihlman skrivbord

Sexton år senare var vi igen vräkta av staden. Österbottningen har gjort sitt (med huset); österbottningen får gå. När staden i tiderna förvärvade Rulludden köpte de ett grönområde, som en vecka senare plötsligt var förvandlat till en plats för radhusbyggen. I Köklax fick vi överta ett ruckel, som staden sexton år senare kunde sälja som jugendvilla i gott skick. Det är stadens rätt och skyldighet. Skrivbordet följde förstås med oss vid bortflyttningen. Till Helsingfors. Jag ville inte ha något att göra med Esbo stad i fortsättningen.

Jag hoppas att det även framdeles kommer att fungera som underlag för god litteratur och kloka avgöranden.

Men efter 35 år i litteraturens och vetandets tjänst orkade ryggen inte längre sitta vid ett skrivbord. Jag skaffade mig en pulpet att skriva vid, så där som medeltidens munkar. Eller som Alfred Kihlman, på den berömda målningen av Eero Järnefelt. Skrivbordet blev överflödigt. Jag ville emellertid inte slänga det på skräphögen, utan sökte under några år ett gott hem. Till slut fann jag det: Förlaget. Jag hoppas att det även framdeles kommer att fungera som underlag för god litteratur och kloka avgöranden.

Comment

Kommentera