Janne Strang: Knivfinnar 4-ever!

Är det fortfarande ok att skämta om sina grannländer? Och vad är det vi skrattar åt om inte våra egna förlegade fördomar?

Här i Finland har veckan inletts med livlig nätdebatt kring något så fräscht som gamla fördomar mellan finnar och svenskar. Och visst känns den i dagens krigiska klimat nästan som att återse en gammal vän från en tid då saker var enklare och människor inte fullt så utom sig.

Det var Helsingin Sanomats Stockholmskorrespondent Petja Pelli som för söndagens tidning författade en kolumn om sina upplevelser av en stand up-kväll på Norra Brunn i Stockholm, där komikern Tobbe Ström – ”Sveriges roligaste örebroare” som han själv kallar sig – drog till med ett alldeles nytt finne-med-kniv-skämt:

Hur gör man ett finskt kejsarsnitt? Babyn skär ut sig själv!”

Till och med Pelli måste erkänna att skämtet var genialt. Tobbe Ström kombinerade elegant de gamla fördomarna om finnar – otåligheten, kniven, det obrydda våldet, bristen på eftertanke … allt packat i en gallsprängd baby, färdig att hugga redan innan han fötts. Strålande komik. Visst.

Publiken garvar som väntat men Pelli känner att något skaver. Inte jättekul att tillhöra dem som det skämtas om i lokalen, förstås, men det som verkligen stör honom är att själva upplägget inte stämmer – det är ju ingen i Finland som bär kniv längre! Svenskarna har tydligen inte uppdaterad sin Finlandsbild på minst ett halvsekel.

I ett klimat där identitetspolitiska sentiment styr det politiska samtalet var det bara en tidsfråga innan de här gamla nationalskämten nordiska grannländer emellan skulle komma under lupp och synas med samma akuta allvar och chock som andra etniskt baserade ”roligheter”. Pelli noterar att skämt om afghaner, syrier, polacker eller afrikaner lyser med sin frånvaro – förutom en kurd som drar ett skämt om kurder – så vissa skillnader mellan folk och folk i Sverige existerar fortfarande. Om man kan driva med finnar och norrmän för att man ändå ”innerst inne älskar sina grannar”, vad säger det om känslorna man hyser för andra utlänningar och invandrare? Jag är rädd att det bara finns obekväma svar på den frågan.

Grannländer har förstås en speciell ställning i alla länders humorkanon, men kanske förtjänar genren ändå att gå ur tiden så småningom? Jag kan inte minnas att man sedan 1900-talet skulle ha hört någon på allvar dra historier om hur svensken och norrmannen fick lämna bastun medan finnen ännu klädde av sig pälsen (det var så hett). Eller den om snåla skotten som blev upprörd då han i tidningen läste om stölder i grannskapet (han hade snott tidningen av grannen). Eller tysken som ställde klockan efter det passerande tåget (de är sååå exakta). Eller fransmannen som kunde hoppa väldigt högt (de äter grodlår). Hahaha … hrm.

En snabb googling visar ändå att de här vitsarna fortfarande samlas och traderas, men av nätsidornas utseende att döma är det uppenbart 1900-talsmänniskor som ligger bakom. Det knyter sig lite i magen av pinsamhet då jag bläddrar, men samtidigt inser man att de här trubbiga fördomarna fortfarande funkar. Annars skulle inte Sveriges roligaste örebroare servera dem på Norra Brunn. Annars skulle inte heller finska komiker locka skratt ur sin publik med skämt om de metrosexuella svenska männen. Herregud vilka fjollor som bryr sig om hälsa och utseende! (De är säkert egentligen bögar.)

Det finns alltså något där, men finns det längre någon där?

Pellis upplevelse på Norra Brunn är intressant för jag tror han misstar sig lite i varför han reagerade på skämtet med knivbabyn. Som korrespondent för HS, berättar han, har han bott två år i Sverige och jag vet av erfarenhet att det finns ingenting som gör en människa mer patriotisk än att bo utomlands. På besök är man turist och som nyinflyttad är det lätt att svälja alla dumheter man stöter på. Men efter två år är man trött på skiten. Trött på fördomarna man konstant stöter på, trött på sina egna fördomar, trött på alla fördomar man uppfyller, trött på folk som uppfyller ens egna fördomar … men allra tröttast på att inget någonsin förändras. Inte konstigt att man blir lite sur när fryntliga Tobbe från Örebro kommer till stan för att tigga applåder genom att gnugga sina bäst-före-förra-seklet punchlines i ansiktet på en.

Jag vill inte låtsas veta hur starkt Pellis fosterländska hjärta bankar, men jag tror att den förhastade förklaringen kan ha begravt den verkliga orsaken till hans förnärmelse. Det handlar sannolikt till minst lika stor del om en bildnings- och generationsfråga. Pelli tolkade sin kränkta reaktion utifrån det faktum att han är finne, medan den kanske mera berodde på att han tillhör en generation och – i brist på bättre ord – en samhällsgrupp som helt enkelt inte drar folk över en kam. Man behöver inte vara svart för att uppleva rasism som kränkande. Jag till exempel har aldrig hört min tonårsdotter skämta om nationaliteter, hudfärg, handikapp eller andra egenskaper som människor inte kunnat välja. För den någorlunda bildade är det idag så gott som otänkbart att driva med folkgrupper eller enskilda människor överlag (såvida de inte är personer i uppenbar maktställning – då är det ens förbannade plikt att driva med dem.)

Nationer diversifieras och de sammanhållande berättelserna förskingras. Finnarna som Tobbe från Örebro skämtar om existerar inte längre. De har inte funnits på femtio år. Det enda som finns kvar är gamla myter och rövarhistorier från 1960-talets Slussen eller ”karelska näset”, som det tydligen också kallades. Och om av Arska ja Pentti inte finns längre, är det inte bara de egna förstelnade fördomarna som det bildade borgerskapet på Norra Brunn egentligen skrattar åt? Jag finner det svårt att tro att den svenska allmänheten som gått grundskolan, lärt sig läsa och kanske till och med bläddrat i en dagstidning under senaste decennium, fortfarande skulle hysa en ärlig uppfattning att finnar år 2020 skulle definieras av tyst muttrande, våldsbenägna alkoholister.

Pellis slutsats är liknande och försonande: ”Kanske borde man ta [Tobbes skämt] som en komplimang? Finland och de övriga nordiska länderna upplevs av dagens Sverige som så pass jämlika, att man täcks berätta också förlegade vitsar om oss.”

Kanske det, och vackert så. Inget att bli upprörd över. Men visst kan jag dela Pellis fromma önskan att man i Sverige hade följt den finländska samhällsutveckling så pass noga att man fått något nytt att driva med oss om. Jag kan dessvärre inte komma på vad sjutton det möjligen kunde vara. Sote-reformen?

Det senaste intryck Finland gjort på Sverige var en influx av arbetskraft för drygt femtio år sedan, med alla oönskade bieffekter som det förde med sig. Och i en värld där gemensamma nationella narrativ är alltmer sällsynta föds det inte heller nya identitetsskapande fenomen, som med tiden förvandlas till nationella fördomar och ersätter de gamla fördomarna.

Jag är därför rädd att vi är fast med bilden av knivfinnen ännu under överskådlig framtid.