Kritiken – en omstridd bastard inför nya utmaningar

Författaren och kritikern Malin Kivelä läste essäsamlingen ”Kritiken i den nya offentligheten – kritiken som konst- och kunskapsform”, en resa som tar henne genom djupa dalar av teoretisk gyttja såväl som över höga berg med den klaraste luft.

”Kritiken är ett spöke. Kritiken är en bastard.” Med ett knytnävsslag inleder Magnus William-Olsson essäsamlingen Kritiken i den nya offentligheten, som han agerat redaktör för. Kritiken, denna konstens, vetenskapens och intuitionens oäkta avkomma är närvarande överallt, på alla nivåer:

”Den går genom alla väggar och uppträder lika självklart i sjabbiga källarlokaler som framför spegeln efter en tung natt, i filosofiska avhandlingar, politiska teaterföreställningar och juridiska utredningar. […] Från förskolan till ålderdomshemmet inskärps i oss vikten av att vara kritiska. Ja, vi lever alltfort i det Kant redan 1781 kallade ‘kritikens egentliga tidsålder’.”

Poeten, essäisten, översättaren, kritikern och kritikaktivisten William-Olsson har i femton år lett nätverket Fria seminariet i litterär kritik (FSL), med uppgift att forska i och utveckla den nordiska kritiken. Boken som består av tio fristående essäer bygger på en föreläsningsserie arrangerad åren 2016–18 vid Kritiklabbet – en förgrening av FSL – där man fokuserade på kritikens utmaningar i vår nya tid.

Något är nämligen i förändring. Kritiken som vi känt den är i färd att förskingras som ett spöke i dagsljus, upplösas eller förändras till något som vi ännu saknar förmågan att urskilja. Det undflyende och kontursvaga, det som kräver den komplicerade och långsamma tanken har allt svårare att muta in sitt berättigande i vår tid, invaderad av internet och mättad av marknadsekonomin.

Kritiken har förstås alltid legat i kris. Motståndet är dess själva väsen. Men dessa tio essäer av forskare, filosofer, författare, översättare, språkvetare och kritiker ger vid handen att den aktuella situationen faktiskt kan vara mer slutgiltig än någonsin tidigare.

Få av oss kan – eller vill – föreställa sig ett samhälle där konstens värde mäts i enbart pengar och synlighet. Ett liv där den estetiska verksamheten berövats på allt yrkeskunnigt mottagande och existerar som i ett vakuum, utlämnad för den historie- och kontextlösa nätpöbelns diskursbefriade konsumtion. Eller ett samhälle som helt och hållet saknar kritik – hur skulle ett sådant ens se ut?

Å andra sidan: Varför skulle endast ett fåtal utvalda ha rätt att framföra sina omdömen om konsterna? Och varför är det endast vissa konstformer som alls passerar den officiella kritikens såll? Jag har själv deltagit i seminarier där man aldrig kommit längre än det obligatoriska suktandet efter ”den gamla goda tiden” – en tid när konsten var konst och fanns till för den belästa expertisen, då kritiken var objektiva sanningar formulerade av stormän. Mellan varven har man kommit ihåg att himla sig över ungdomen som knappt längre kan läsa.

Det är de här erfarenheterna som gjorde att det bar emot att ta mig an Kritiken i den nya offentligheten. Men till min överraskning tog boken redan från början avstamp i tanken att den traditionella konstkritiken ligger på dödsbädden, och prognoserna att den skulle repa sig är inte goda. Åtminstone kommer den aldrig att bli sig själv igen. Punkt. Uppfriskande! Video killed the radio star och internet dräpte den gamla kritiken.

Och nu då?

Även om jag själv är författare och sporadisk kritiker – bokens målgrupp personifierad – plöjer jag till en början mig genom texten som i dvala. Några av essäerna är seriöst teoretiska och betungande, och när jag tvingat mig igenom dem (på grund av att jag lovat skriva den här texten) väcker de pinsamma funderingar om elitism och introverta bubblor. De som kanske mest av allt skulle behöva ta del av de här tankarna om kritik kommer aldrig att läsa det här. Så är boken alls riktad till någon annan än redan invigna akademiker? Det är inte så att jag saknar en upplättad Disneyversion av kritikteori, men boken framstår ibland som en manifestation av kritikens själva problem – och det kan väl inte vara dess avsikt?

Kanske vänjer jag mig långsamt vid stilen, eller så var de inledande essäerna faktiskt de tyngsta, för i takt med att jag tar mig vidare söker sig den fasta marken in under fötterna. Boken är oerhört väl redigerad (trots vissa märkliga slagfel) och precis när man som läsare känner sig sakna en tanke tycks den erbjudas. Som när jag börjar undra varför min läsning går så fruktansvärt långsamt, då dyker Lars-Erik Hjertström Lappalainens text upp och tröstar mig med insikten att skrivandets avgörande faktor är just den långsamhet som det påtvingar.

Jag börjar uppskatta att man dyker så djupt i detaljerna, täcks tänka och verkligen försöker öppna något så svårformulerat som kritikens väsen. Som en icke-så-akademisk person påminns och tipsas jag om namn och verk att återbesöka och upptäcka; Kant, Arendt, Foucault, Arundhati Roy och Walter Benjamin återkommer i essäerna. Judith Butlers och Catherine Malabous skrifter ger dem rymd.

Kritikens roll som motvikt till normer och mainstream blir allt klarare för varje essä. En skriver om kritiken i samhället – vart det leder när kritiker inte längre får anständigt betalt, och hur populismen vinner på språkets utarmning. En annan talar specifikt om konstkritiken i ”gammelmedia”. Vissa svenska kritiker har denna uppblandning av olika nivåer irriterat, men jag finner tvärtom att perspektiven fördjupas då man tillåter sig att granska kausaliteter av olika pregnans i ljuset av varandra.

Litteraturvetaren Carin Franzén skriver intressant om kritiken och det undermedvetna, och leds till att granska vad hon kallar subjektiv livskritik – viljan och motståndet som genomsyrar våra liv, och vars mål är utrymme och frihet, ända från tankestadiet vidare i världen. Hon redogör också för den globala kapitalismens historielöshet, den så kallade friheten, och följderna av den ändlösa anpassningens ideal för den enskilda människan, samt strategier för att kunna förändra denna situation. Jag streckar under nästan alla meningar.

Den redan nämnde filosofen och konstkritikern Hjertström Lappalainen försöker i sin märkliga text definiera det arbete han egentligen utför när han skriver kritik. Den naivistiska stilen irriterar till en början, men jag inser snart att Hjertström Lappalainen faktiskt befinner sig vid randen av något alldeles nytt. Han försöker ärligt fånga sin process, utan att förfalla till branschens jargong, klichéer eller normal praxis. Frigjord från dem framstår hans bidrag rent av som revolutionärt.

Och på tal om revolution är epicentret för den finlandssvenska författaren, forskaren och kritikern Tatjana Brandts essä den intellektuella Napoleonkritikern Germaine de Staël (1766–1817), som av Bonaparte förvisades från Paris. Brandt jämför kritikens tillstånd med Madame de Staëls förbud att befinna sig närmare än 40 lieue (ca. 150 kilometer) från det franska maktsätet. Brandts text är förföriskt vild, men samtidigt kanske också bokens mest nostalgiska.

Jag återkommer nämligen till tanken att vi finlandsvenskar, vad gäller språk och konst, är så trängda jämfört med svenskarna. Allt som ifrågasätter vårt språks status, såsom skiftningar i kritikens ställning, utgör för oss en existentiell risk. I värsta fall kan det leda till att våra krafter inte räcker till för mer än att konservera och upprätthålla vårt språk och våra gamla konstformer, att vi inte längre har kraften att utveckla nya relevanta kopplingar och kulturyttringar på svenska i Finland.

Håller ett litet språkområde sina traditioner vid liv av rädsla? Är perspektiven så mycket vidare i Sverige att man har råd att vara djärvare?

Men ambition finns: Svenska kulturfondens treåriga megasatsning för kritiken, i samarbete med Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker (IFFF), inleds nästa år, och innebär att för varje publicerad kritik dubblerar fonden kritikerns arvode. Det här är såklart ett lysande initiativ, men är det bara konstgjord andning? Till all lycka finns det också medel reserverade för workshops och nätverksarbete.

Efter en andra genomläsning av Brandt är jag inte längre säker på huruvida texten verkligen är nostalgisk. Essän kulminerar i tanken att om man vågar överge den maniska strävan till ständig förnyelse, och i stället acceptera det perifera och långsamma, kan det rent av vara befriande. 

Jag märker långsamt att essäsamlingen Kritiken i den nya offentligheten har blivit en av höstens mest givande läsupplevelser.

Men vad är då kritiken i den nya tiden? Boken närmar sig svaret mer filosofiskt än på praktiska plan. Den kryllar av bra frågor och tankeväckande kopplingar, och ibland skymtar man intressanta förslag på hur en utopisk framtid för kritiken kunde se ut. Den tjeckiske mediefilosofen Vilém Flusser (1920–1991), som i boken citeras av Pamela Schultz Nybacka, var kanske någonting på spåret då han sade att ”framtidens koder inte kommer att läsas. Möjligen avläsas och med all säkerhet avkodas på nya sätt.”

Vi får lov att avvakta.

______

Texten har tidigare publicerats under rubriken Kiistellyn äpärän haasteista uudessa ajassa på webbsidan Kritiikin uutiset. Översättning från finska av Janne Strang.