Lars Sund: Coronakrisen en unik chans till hållbar framtid

Coronakrisen avslöjade snabbt att vårt ekonomiska system inte är okränkbart, utan kan sättas på undantag och formas om då omständigheter kräver det. Nu erbjuds människan en unik möjlighet att reflektera över sitt förhållande till naturen och miljön, och formge en mer hållbar framtid, skriver författaren och klimataktivisten Lars Sund.

Jag kör till Ulltuna för att ladda bilen. Ja, vi har nyligen skaffat elbil, Gudrun och jag, en liten vit Renault Zoe. Sveriges lantbruksuniversitet SLU erbjuder billig laddning på en av sina parkeringar som dessutom ligger på lagom promenadavstånd från mitt arbetsrum i det nedlagda sinnessjukhuset på Ulleråker i södra Uppsala. Jag pluggar in laddaren och traskar iväg för att skriva några timmar medan bilens batteri suger i sig el.

Lantbruksuniversitets campus ligger i stort sett öde – precis som Uppsala Universitet har SLU övergått till distansundervisning på grund av COVID-19-epidemin. En ensam tjej väntar på bussen. Bussen anländer, den är nästan tom, och tjejen stiger på genom bakdörrarna. I främre delen av Uppsalas stadsbussar har man satt upp avspärrningsband för att hindra passagerare från att komma i närkontakt med förarna. Cykelvägarna, som annars brukar vara full av studenter som trampar till eller från föreläsningar och laborationer, är praktiskt taget tomma.

Trots att de svenska myndigheternas åtgärder för att mota coronaviruset åtminstone hittills varit betydligt mindre drakoniska än de åtgärder som vidtagits i Finland märks också i Sverige att tiderna är allt annat än normala. Undantagstillstånd råder i Uppsala, min hemstad sedan mer än 40 år, stämningen är märklig, obehaglig; jag kan inte låta bli att associera till Albert Camus roman Pesten från 1947.

I romanen drabbas staden Oran av en pestepidemi, som leder till att stadsportarna stängs och befolkningen sätts i karantän. Pesten är ett gissel som förlamar allt. I epidemins inledningsfas konstaterar berättaren i Camus roman att stadsborna ”trodde att allt fortfarande var möjligt för dem … De fortsatte att göra affärer och förbereda resor, och de hade åsikter. Hur skulle de ha kunnat tänka på pesten, som utesluter framtid, resor och diskussioner? De trodde sig vara fria, och så länge gissel existerar, kommer ingen människa någonsin att vara fri.” Det kunde vara en beskrivning av vårt eget förhållningssätt just nu. Vi trodde att vi hade besegrat naturen, till slut befriat oss från dess tvång. Vi hade fel. Viruset SARS-Cov-2 är en påminnelse om det. Pandemin fungerar också som generalrepetition inför klimatkrisen.

Pandemin fungerar också som generalrepetition inför klimatkrisen.

Politikerna har nu visat att de är redo att vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa smittspridningen från coronaviruset. De är kapabla att snabbt ta fram stödpaket för att stimulera ekonomin när stora delar av den normala samhälleliga verksamheten måste stängas ner. Pengar finns uppenbarligen. Kan man göra omfattande ingrepp i samhällsekonomin för att stoppa ett virus, är det också möjligt att ingripa för att neutralisera det ännu större hot som klimatkrisen medför. Eller som klimataktivisten Bill McKibben uttrycker det i tidskriften The New Yorker: ”Om vi kan lära oss att bromsa coronaviruset kan vi också lära oss att bromsa kolmolekylen.”

Just nu kräver COVID-19 och följderna av pandemiutbrottet all vår uppmärksamhet, medan klimatfrågan tillfälligt marginaliserats. I dessa tider av undantag längtar många av oss efter en återgång till normala förhållanden. Vad vi inte får glömma bort är att ”normala förhållanden” betyder att vårt oljedopade ekonomiska system fortsätter att spruta växthusgaser i atmosfären. Ökningstakten i utsläppen har visserligen minskat, men inte så snabbt som den borde. Jordens medeltemperatur fortsätter stiga och ligger nu 1,2° C över temperaturen under förindustriell tid. Det blir allt svårare att nå Parisavtalets målsättning att hålla temperaturökningen omkring 1,5° C.

Att vi nu stänger ner samhällen världen över på grund av COVID-19-pandemin kommer att synas i kurvan över årets utsläpp av växthusgaser. Om det bara blir fråga om ett hack eller en varaktig utplaning – och helst en minskning – avgörs den närmaste tiden. Pandemin ger oss en unik möjlighet att via våra valda politiker avgöra hur framtidens industristruktur ska se ut, säger Tomas Kåberger, professor i förnybar energi vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och medlem i Klimatpolitiska rådet i Sverige, i en intervju i Dagstidningen ETC. ”Hur klimatpolitiken bedrivs de kommande sex månaderna avgör mer än de senaste sex åren. En sådan chans till inflytande för att undvika risken för ohanterliga kommer inte igen.”

Normalt är att vår oljedopade ekonomi fortsätter spruta växthusgaser i atmosfären.

Det inger hopp. Tomas Kåberger är långt ifrån ensam att visa på de möjligheter att på allvar ta itu med omställningen som nu med ens står till politikernas förfogande. Egentligen är det mycket enkelt: ska politikerna öppna kassakistan för att rädda företag i kris bör de kräva något i gengäld av företagen – nämligen att de lovar att vidta åtgärder för att minska sina utsläpp av växthusgaser så att de uppfyller målen i Parisavtalet. Jag vill tro att vi är många som tycker att ett sådant krav är rimligt. I egenskap av skattebetalare är det ju vi som står för notan. ”Vad fan får jag för pengarna?” – den svenske industriledaren Leif Östlings famösa fråga i en tv-intervju här om året – är berättigad i det här sammanhanget.

Rent konkret bör politikerna kräva av fordonsindustrin att den ger ett datum när tillverkningen av bilar med fossilmotorer upphör. Ska Finnair få pengar bör flygbolaget presentera en plan för hur man på sikt ska minska klimatutsläppen. Det duger inte med luftiga drömmar om biobränslen och elflyg någon gång i framtiden; ska flyget minska sina utsläpp måste vi helt enkelt flyga mindre, färre avgångar är det enda som gäller. Av bankerna måste man kräva att de inte bara slutar investera i fossilbolag, de måste också avveckla nuvarande ägarskap, eller divestera. Fossilindustrin ska strypas till döds med ekonomins silkessnöre. Den är redan döende, och nu har vi ett fantastiskt tillfälle att snabba på slutet.

Jag är säker på att ansvariga politiker och deras rådgivare kommer på långt effektivare förslag på åtgärder än de jag här drar till mig, jag försöker bara peka ut en ungefärlig riktning. Det som nu krävs av dem vi valt att leda oss är mod. Modet att en gång för alla ta itu med klimatkrisen och våga utmana starka ekonomiska intressen.

Verksamma åtgärder för att minska utsläppen kommer givetvis att möta motstånd – framför allt från fossilindustrin men även från andra sektorer inom ekonomin som uppfattar att deras vinster hotas av en omställning. Redan nu hörs protester mot de åtgärder som vidtagits för att begränsa corona-pandemin; i Sverige har såväl tredje AP-fondens chef Kerstin Hessius som Jacob Wallenberg, ordförande i Wallenbergsfärens maktbolag Investor efterlyst ett stoppdatum för nedstängningen av samhället, även om priset är att äldre och personer i riskgrupper måste offras för den heliga tillväxtens skull. Även i USA talar Trump om att återstarta ekonomin så snart som möjligt.

Fossilindustrin var redan döende. Nu har vi tillfälle att snabba på slutet.

Trump förnekar sig inte. Han använder nu coronaviruset som förevändning för att lätta på en rad utsläpps- och miljöregler. Miljöskyddsmyndigheten EPA har i praktiken ställts åt sidan och det är fritt fram för den amerikanska industrin att skita ner hur mycket den behagar. Samtidigt har Washington beslutat om guldkantade stödpaket till företagen, utan några som helst krav på motprestation. Trumps politik är lika förödande för miljön som för ekonomin. Med all sannolikhet kommer hans självöverskattning och inkompetens inte bara att leda till att USA nu detroniseras som den ledande världsmakten och efterträds av Kina – amerikaner kommer också att dö i onödan. Tyvärr är risken stor att även andra politiker väljer att försöka stimulera ekonomin till varje pris och sätta hanteringen av klimatkrisen i vänteläge. Ett vänteläge som riskerar att fortsätta när COVID-19-pandemin är under kontroll. Då kommer förevändningen att vara att ekonomin först måste återhämta sig innan vi kan ta itu med klimatet. Det finns alltid ursäkter för passivitet.

Vi trodde oss ha besegrat naturen med hjälp av vår teknik och vetenskap. Coronaviruset är en påminnelse om att vi hade fel. Den nuvarande krisen ”kunde bli det ögonblick när vi människor på nytt börjar se oss själva som styrda av biologi och fysik, beroende av beboeliga planet”, skriver den brittiska klimataktivisten och författaren George Monbiot i The Guardian:

”Aldrig mer ska vi lyssna till lögnare och förnekare. Aldrig mer ska vi låta tröstande falskhet ersätta smärtsam sanning. Vi kan inte längre låta oss styras av dem som prioriterar pengar över liv. Coronaviruset påminner oss om att vi är en del av naturen.”


Lars Sund (f. 1953) är finlandssvensk Uppsalabo, journalist, aktivist och författare med ett tiotal utgivna romaner. Hans senaste  bok Där musiken började gavs ut på Förlaget 2018.