Janne Strang: Låt idéhistoria ersätta religion och livsåskådning

Janne Strang
Janne Strang

Stryk religion och livsåskådning från läroplanen och ersätt dem med vetenskapligt baserad idéhistoria, som på lika villkor beskriver och förklarar de andliga och världsliga drivkrafterna bakom mänsklighetens kulturella utveckling.

Från mina formativa år kring decennieskiftet 1990 minns jag tre debatter som väckte mitt intresse att delta i samhällsdiskussionen: mellanöl i mataffärerna, civil- eller militärtjänst och religion kontra livsåskådning i skolan.

De två första har vi lyckats lägga till ro. Som sista ”torra kommun” i Finland fick också Larsmo ge vika 1995, då de lokala mjölkbutikerna tappade sina ölsugna kunder till mer liberala grannkommuner. Samtidigt började civiltjänstens stigma blekna då moderniseringen av den mytiska värnplikten under försvarsminister Elisabeth Rehn (Sfp, 1990–95) öppnade militärtjänsten också för kvinnor.

Frågan om religionsundervisningen tog visserligen 2003 ett tuppfjät framåt då formuleringen om trosbekännande i skolan ströks, men i allt relevant står debatten och stampar på precis samma ställe som den gjorde för trettio år sedan. Konflikten fick nytt liv under veckan då undervisningminister Li Andersson (V) plötsligt ventilerade den nygamla tanken att också elever som hör till religiösa samfund borde få välja att läsa livsåskådningslära i skolan. I dagsläget kan alltså civilregistrerade elever välja att läsa religion men inte vice versa, vilket är ett problem vad gäller principen om lika behandling.

Också den här frågan dryftades vid reformen 2003, men då ansåg man å ena sidan att det förelåg en fara för att livsåskådningsämnet kunde få religiös slagsida ifall ett stort antal förmodat gudfruktiga barn valde att läsa vetenskap i stället för religion. Å andra sidan argumenterade man för risken att den unga generationen riskerade förgäta sitt andliga kulturarv om de inte extensivt och exklusivt tvingas plugga just sin specifika kults förkunnelser och sanning.

Själv står jag också och stampar precis där jag stod för trettio år sen – religion, och särskilt konfessionell sådan, hör inte hemma i den sekulära grundskolan. Vill man ge sina avkommor en traditionell, översinnlig bildning som ens kyrka predikar, är det något man själv får arrangera i samråd med kyrkan.

Vad vi – och våra barn – behöver är inte indoktrinering av förlegade och ofta moraliskt dubiösa trossatser, dogmer och rena amsagor. Vad vi behöver är att förstå moralens, lagarnas och seders uppkomst, tradering och förändringar genom historiska epoker och olika samhällsformer. Även om vårt samhälle och grundlag har en judisk-kristen upprinnelse, är den idag på intet sätt beroende av judisk-kristen traditionalism.

Det är ofta en ögonöppnare för försvarare av (kristen) religionsundervisning att principen om lika behandling innebär att också muslimer borde få läsa sina suror och Koranens budskap i den finländska grundskolan. Att sedan, vilket många förfaller till, argumentera för att islam inte är ”finskt” är förstås rena gojan – vårt land har bebotts av bland annat muslimska tatarer minst dubbelt längre än vi varit självständiga, och i dag bor det tiotusentals muslimer i Finland. Härtill kommer också ”problemet” med de tio- och sannolikt hundratals större och mindre religioner som idag praktiseras i Finland, för att inte nämna alla kristna underarter, från katolska och ortodoxa samfund till gyttret av frikyrkor och sekter, som i princip borde ha lika rätt och möjlighet att utöva sin tro.

Men inget av det ska ske i skolan.

Det är det nordiska välfärdssamhällets kanske värdefullaste idé och plikt att betrakta sina invånare som fria medborgare och erbjuda dem möjlighet till emancipation från de förhållanden och traditioner de fötts till. Det kan gälla klassfällor eller destruktiva familjetraditioner, och det gäller också friheten att forma sin egen politiska och religiösa (eller icke-religiösa), självständiga identitet.

Det är svårt att se någon enklare eller mer elegant lösning till den här gordiska knuten än att skolan låter Alexanders svärd hugga banden till samtliga religiösa samfund, och inrättar sin undervisning enligt exklusivt sekulära och vetenskapliga principer. Det innebär ändå inte att man helt överger religionerna. Tvärtom, de utgör trots allt en central kugge i den kulturella traderingen av idéer och ideal, men de studeras och förstås bäst i ett idéhistoriskt kritiskt perspektiv.

Min proposition är därför att religionsundervisningen såväl som livsåskådningsämnet i nästa stora läroplansreform stryks från curriculum och ersätts av ett gemensamt allmänbildande och perspektivöppnande ämne vi kan kalla idéhistoria, som i sig rymmer studier av hur religionerna, vetenskaperna och andra tankeströmningar format våra samhällen och hur vi – och andra delar av världen – hamnat där vi hamnat, vari våra grundläggande likheter och skillnader som politiska och kulturella varelser består, och vilka idéer som idag styr utvecklingen.

Den lösningen respekterar och förklarar på lika villkor både de andliga och världsliga drivkrafterna som ligger bakom mänsklighetens framsteg, och erbjuder morgondagens vuxna en välbehövlig stege att ta sig upp på, höja blicken och se bortom de murar av fördomar och förförstådda sanningsanspråk som idag till stora delar är orsak till många blodiga konflikter våra olika – och ändå så lika – civilisationer emellan.

One love! 

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan