Lina Bonde: i lager faller huden av

Den nyskrivna ’i lager faller huden av’ är en dikt av Lina Bonde i Frlgt:s serie #Decamerone2020.

scen: fel årstider

jag glömmer stänga av kranar
i lägenheten
nuförtiden

munnen torkar ut
ändå är mina konturer
av läppfett
huden på läpparna
flagnar
sprickorna djupnar
mot tänderna tungan

det drar från fönstren
av årstider i fel ordning
rostande kakel i sängen
smaken av metall i munnar
har vi ens funderat på detta
sveper med fingrarna över skärmen
tappar bort lösenord
och er i drömmar

en hel dag går jag omkring
längsmed lägenhetens väggar invirad i halsdukar
morgonrockar fötter glider
i yllestrumpor över trägolven
fastnar i smulor

känner med fingrar över våra ytor
filterkaffemaskinen semesterminnen
i blåare färger trasmattor
müslipaket och havregryn
lingonsylt från ikea
i brandenburg i frysboxar i kylskåp
i ett hörn står brödrosten stilla

scen: som andra

sitter på soffan känner köttet mot kuddarna
pannbenet trycker mot verkligheten
tittar inte på telefonen
vet ändå behöver inte läsa meddelanden
det är någon veckodag
om vi bara hade kunnat
hade vi säkert testat
mindre kondomer p-piller spiraler
bara sådär
på något sjukt sätt har vi flera val nu
samtidigt är de ändå färre

låter köttet vila mot soffan
känslan av hur mina ben tar upp all plats
behöver inte vika undan
inte veckla ihop armar när jag sover
jag har plats
det är sönder det är fult
det är kanske precis det jag ville

lägger mig ner bland soffkuddar
huden på armbågarna flagnar
er mamma brukade köpa hudkräm
kroppen het mot värktabletter
årstiderna är i fel ordning
har inte laddat telefonen på flera dagar

scen: kanske natt

tanken på träkyrkor känns mindre här
saltet lägger sig över mina armar
målar huden på mig vitare
armarnas hårstrån strävnar
mina fingrar pressar sig neråt
genom sanden

jag har nog sovit här ett tag
sandkornen ger långsamt vika
stranden letar sig in
finkornig sand som nästan inte syns
över madrassen under naglarna
i mellanrummet
mellan nagel och hud

ett obehag
ju längre ner jag pressar fingrarna
fullt av sand
medan jag räknar fotspår i sängen
i springorna där jag inte visste att jag fanns
sanden luckrar upp nagelband
visar mig var jag flagnar
mina gränser känns
i templen gick vi aldrig
ändå tanken på deras sirlighet
blombladen längsmed vägen till vårt boende
hur någon håller andarna vid gott mod
nu håller jag händerna tätt mot bröstkorgen
över revbenen lungorna
pressas in i kroppen

vi drack vin i plastglas
under låga rostbruna himlar
barnen hängde i molnen tryckte
på våra ryggar tunna varma
under ögonlocken utan ögon
faller ur sängar
moln och tankar
hänger inuti mig biter er fast
vakande
kväver er mamma

scen: eluttagen fungerar

om verkligheten har fler lager
någon annanstans inte här
sitter min sambo
tänker kanske mera på mig än på er
jag vet inte vad
om nätterna när jag lärde mig
vad sömnlöshet betyder
hur ska en bestämma sig
när alla val blir fel
nagelbanden flagnar
världen finnas fortfarande
eluttagen fungerar som de ska
ringer någon vem som helst
inte er mamma


Lina Bonde (f. 1990) debuterade som poet med ’tecknar snö’ som utkom på Förlaget i mars 2020.