Lina Bonde: Jag har alltid velat läsa om sex

tecknar snö är en långsam uppgörelse med andras blickar och mina egna och ett vacklande feministiskt uppror, skriver Förlagets debuterande författare Lina Bonde.

Det snöar över tågrälsen i Berlin. Det är kanske juli och vintern verkar precis ha börjat. Hud över snön. Kylan kryper in under mina kläder. Den viner mellan revbenen. Frosten ligger över gatorna, ligger med mig. Vem kommer att läsa det jag har skrivit?

Senare, jag stampar av mina skor i hallen. Nycklarna drar tunga ner mot golvet. Jag står stilla, under skorna smälter snön. Runtomkring mig är det juli men november har tagit sig in. Snövatten blandat med grus rinner in under golvlisterna i tamburen, in i mina dikter.

Det är kanske november och jag tittar in i lägenheten mittemot. Igår stod jag under musiken på ett dansgolv i staden som kallas mitt hem. Från min plats vid kaffekoppen på mitt fönsterbräde ser jag rakt in till er. Jag kan läsa ketchupmärket på den halvtomma flaskan som står på diskbänken i köket. Jag ser hur du kliar dig på låret medan du häller kaffe i ett glas. Ingen mjölk. Detta iakttagande av er vardag upptar ofta min tid. Det är samtidigt ett reflekterande över mig själv. Jag iakttar människor, eftersom jag tillbringade åratal med att leta efter någon, kanske mig själv, i speglar, nya städer och andras ögon.

Jag har alltid velat läsa om sex, om blygdläppar, om det smältande och oväntade. Och om det som kanske känns fel och avigt. Därför är mina dikter befolkade och bebodda – inte bara med grus, nyckelben, blygdläppar och orgasmer, utan också med hembygder, minkar, snöänglar, mor- och farföräldrar. Psalmer ljuder sakta längsmed sidorna. Min lyrik är ett utforskande av det skeva i vardagen blandat med lustfyllt sex. Salivspår och snö tynger ner sidorna. Lyrik för mig är det kroppsligaste omvandlat till ord, det konkretaste en kan skriva. Minkspår och brutna naglar i rimfrost över relingar till båtar som tar dig längre bort.

Jag iakttar människor, eftersom jag tillbringade åratal med att leta efter någon, kanske mig själv, i speglar, nya städer och andras ögon.

För om lyrik för mig är ett uppbrott, ett lämnade av orter och stagnerade normer, så är den också en önskan om en ankomst, en blick från en främling som känner igen dig. Detta relationella – mångtydigheten i händelser, svåra och lustfyllda skiftningar i personer och känslor, utforskar jag i min debutsamling tecknar snö. Det är mitt sätt att fråga chans på alla som jag aldrig vågade fråga chans på. Det är det lesbiska, det queeraste – ett ambivalent kärleksbrev till en hembygd skriven från andra orter. Lyriken rann ur fingrarna. tecknar snö är en långsam uppgörelse med andras blickar och mina egna, ett vacklande feministiskt uppror och en ostämd serenad till de som tagit sig hit.