Malin Kivelä: In i väggen – en essä om utanförskap

Om en coronaroman från 1963 och röster man inte vill lämna.

”Ibland trasslar mina tankar ihop sig, och det är som om skogen började slå rot i mig och tänka sina gamla eviga tankar med min hjärna. Och skogen vill inte att människorna ska komma tillbaka.” (Marlen Haushofer: Väggen)

Gigantiska humlor surrar, till och med inomhus. Från himlen faller vita flagor som aska. Snö? Det är mars. Eller redan april? En underlig april, evighetslång.

Det är mitt i den så kallade coronavåren, den kanske ändå märkligaste våren hittills. Först är det bara skönt att allt stängs och avbokas, som om världen hade snurrat på för fort för länge och jag med den. Rolighet, prestation och ekonomi tenderar att lömskt blanda ihop sig, och jag är inte den enda som redan i åratal balanserat på gränsen till utbrändhet. Var det därför vi accepterade restriktionerna så tjänstvilligt? Äntligen fick vi lov att tacka nej. Statsministerns order. För en barmhärtig tid sänks kraven på hur ett människoliv ska se ut. Eller åtminstone förändras de, cirklarna blir mindre.

På kvällarna, efter distansskolan och matlagningen och det egna jobbet, som inte blev gjort men kanske tänkt på i några minuter mellan varven, vandrar jag härs och tvärs i Centralparken. Samtidigt lyssnar jag på uppläsningar av böcker. Jag är inte van vid ljudböcker, jag vet inte hur eller när eller varför jag ska lyssna på dem egentligen. Ibland när jag prövat så har jag ogillat uppläsarens tolkning så intensivt att lyssnandet blivit en plåga (men jag har ändå inte slutat), eller så har jag ständigt tappat tråden och sen inte vetat när jag slutat koncentrera mig och så blir det problem att hitta stället där jag började tänka på annat. Jag laddar upp böckerna på P1:s Radioföljetongen för det är gratis. Jag verkar fastna för böcker skrivna av kvinnor, upplästa av kvinnor. Vissa rikssvenska skådespelerskor med nonchalanta, lite knarriga röster. De låter gamla, men när jag googlar på dem är de knappt äldre än jag. Jag spänner på mig gångstavarna nästan helt utan skam, pluggar i hörlurarna och stegar iväg, bort från allt det som finns hemma, bort från världen som plötsligt blivit obekväm.

Det är då jag går in den. Väggen. Det vill säga: romanen Väggen (Die Wand), skriven av den österrikiska författaren Marlen Haushofer år 1963. Inte lika våldsamt som bokens huvudperson och hennes hund Lo, med blodig nos och slutet på allt man känt till som följd. Snarare går den in i mig, sipprar in, via skådespelaren Anna Lyons kärva röst.

En genomskinlig vägg av okänt material har under natten rest sig i landskapet och hägnat in alpstugan och dess omgivning.

Romanens utgångspunkt är enkel, grunddystopisk: En kvinna i fyrtioårsåldern, änka sen några år, åker ut till sin kusin Luises och hennes man Hugos alpstuga för några dagar, vilket hon brukar göra ibland. Hemma i stan lämnar hon två tonårsdöttrar. På kvällen går Luise och Hugo ner till byn för ett glas på krogen. Kvinnan går och lägger sig, men när hon vaknar följande morgon har Luise och Hugo inte återvänt. Kvinnan får sällskap av Hugos jakthund Lo, och de går tillsammans ut och letar. Efter en stund ylar Lo till, hans nos blöder, och kvinnan inser faktum. En genomskinlig vägg av okänt material har under natten rest sig i landskapet och hägnat in alpstugan och dess omgivning. Kvinnan och Lo befinner sig innanför väggen. Resten av världen, inklusive alla andra människor, på andra sidan. Det går inte att forcera väggen och det sägs inte hur hög den är. Att försöka gräva sig under den tänker kvinnan på ibland under de kommande månaderna, som blir till år, men gör av någon anledning aldrig slag i saken. Självmord är ett annat alternativ, men hon anser sig vara för gammal för att på allvar överväga det. På andra sidan syns enstaka döda människor och djur, en gammal man utanför en närliggande bondgård som kupar sin hand vid en brunn som för att tvätta sig, men har fryst fast i sin ställning, utan liv. Kor som statyer. Småfåglar som flugit mot väggen och fallit döda ner ligger på båda sidorna av väggen. Eller dog de innan, av – vad det nu var?

Tonen är enkel, nästan hård, all slags dramatik och känsloutbrott tonas ner. Poesin kommer av meningarnas klarhet. Rebecca Lindskogs översättning sitter som en perfekt vintageklänning i exklusivt naturmaterial. Jag skärper öronen.

Boken börjar då drygt två år har gått sen den där morgonen. Väggen är fortfarande kvar, likadan, orubblig. Kvinnan har försökt kartlägga området den hägnar in, men krafterna och intresset för annat än de rena överlevnadssysslorna har börjat tryta. Lo, kvinnans trognaste medhjälpare och vän, har dödats och kvinnan har satt sig ner för att skriva en redogörelse över sina upplevelser hittills. Hon skriver på gamla tidningar, vilka som helst gamla förpackningar, och slutar inte förrän varje yta är fylld. Hon vill använda orden, berätta, som människor gör, även om hon misstänker att ingen någonsin kommer att läsa det hon skriver: Men mitt hjärta slår fortare, när jag föreställer mig att en människas ögon kommer att vila på dessa rader och en människas händer vända bladen. Men innan dess kommer väl mössen snarare att ha ätit upp redogörelsen.

Jag känner igen mig, i allt, förstås. Det här handlar väl på något sätt om en av människans grundupplevelser av utanförskap och maktlöshet inför ödet. Men att jag råkar på den här boken just nu, våren 2020, tvinnar in den i de aktuella händelserna för mig. Det är coronavåren som ger min läsning – lyssning – sin udd. Boken behandlar i mina coronaöron nästan övertydligt frågor som frihet, och dess motsats, lydnad, olydnad, om att stå ut, om anpassning, konsekvens, om att inte kunna kontrollera sitt liv, ja, varje ord verkar tala precis till mig just nu. Inte hjälper boken mig, och nog förstår jag att jag har det annorlunda och på alla sätt bättre än kvinnan bakom sin utopistiska vägg. Jag har mat i butiken, jag har sjukvård om jag blir sjuk, jag har mina kära (dock nästan lite för mycket och för nära just nu) och jag har böcker, jag har Netflix, jag har musik, jag kan gå hur långt jag vill – eller nej, det kan jag ju faktiskt egentligen inte. Snarare än att erbjuda tröst molar kvinnans ångest samtidigt med min. Fördubblar den? Nej, dunkar på, i liknande takt, där jag vandrar under tunga granar.

Kvinnan är genast mycket rådig och praktisk och pragmatisk och klarar sig nästan provocerande bra i stugan, dock efter att ha druckit sig full på Hugos whisky den första kvällen i rena chocken. Sen hatar hon sig själv och bestämmer sig för att aldrig mer göra något så dumt. Bara sällan ger hon efter för ångesttankar, och då gäller oron mestadels det konkreta: matförsörjningen, djuren, att hålla värmen. Hennes barn och allt det andra bortom väggen blir snabbt till något overkligt, som om fjärmandet börjat redan långt tidigare, som om hon aldrig riktigt varit där.

När jag tänker på mina barn idag ser jag dem alltid som femåringar, och det är som om de försvann ur mitt liv redan då. Troligtvis börjar alla barn försvinna ur sina föräldrars liv i den åldern; de förvandlas till främmande inackorderingar. Men allt detta sker så omärkligt att man nästan inte märker det. (…) När jag vaknade den tionde maj tänkte jag på mina barn som små flickor, som trippade över lekplatsen hand i hand. De två ganska otrevliga, hjärtlösa och grälsjuka tonåringar som jag lämnat kvar i staden hade plötsligt blivit helt overkliga. Jag sörjde inte dem, bara de barn som de hade varit för många år sedan. Antagligen låter det grymt, men jag vet inte vem jag skulle behöva ljuga för idag.

Allt bortom väggen blir snabbt till något overkligt, som om fjärmandet börjat redan långt tidigare, som om hon aldrig riktigt varit där.

Ibland tänker hon på vad som hade hänt om hon inte varit den enda människan bakom väggen, det hade kanske varit praktiskt med någon som kunnat hjälpa henne med saker och ting som hon inte själv kan? Men hon kommer alltid fram till att det är bättre så här. Tillsammans med andra hade tävlingssituationer och orättvisor uppstått, konflikter och tärande känslor av olika slag. Den ideala kumpanen hade varit en gammal dam med bra humor, men sen hade hon ändå antagligen dött före kvinnan, och det hade inneburit oro och sorg, så också det hade sist och slutligen ”kostat för mycket”.

Kvinnan har vissa automatiska fördelar, vilket vi ju alla har i vissa situationer. Hennes mor har vuxit upp i Alperna och hon själv har tillbringat tid där i barndomen. Hon har då tagit del av vissa lantbrukssysslor, mjölkat, fångat forell vid bäcken, så ett minne av hur man eventuellt gör vissa saker finns kvar, trots alla decennier som fru i staden. Hon har tillgång till oändligt med rent fjällvatten. Hugo var under sin livstid både hypokondriker och karlakarl (”Den gode Hugo, Gud signe honom, sitter säkert fortfarande framför ett glas läsk på värdshuset äntligen utan rädsla för sjukdom och död. Och det finns ingen som kan skicka honom från möte till möte.”). Så han har sett till att all slags vapen, mediciner och reservlager finns i stugan. Hur som helst får hon lov att ransonera. I fem år räknar hon ut att hennes tändstickor ska räcka om hon är sparsam. Sen är det kört, för hon är, enligt sig själv, inte en människa som någonsin kommer att lyckas göra upp eld genom att gnida två stenar mot varandra. En ko dyker upp. Kvinnan ger henne namnet Bella. Bella ger mjölk, för det visar sig att hon är dräktig. Senare förlossar kvinnan tjurkalven som föds. Till sin hjälp vid förlossningen har hon en gammal bondepraktika som hon hittar i stugan. Om väggen dykt upp några tiotal år senare hade livet sett annorlunda ut i alpstugan, tänker jag. Kvinnan hade till exempel kunnat kolla upp kalvfödslar på internet. Men med tanke på att inte ens bilradion i Hugos kvarlämnade vrålåk ger ifrån sig annat än ett vagt sus vore det osannolikt att kvinnans wifi hade funkat i alla fall. Chocken över att plötsligt vara tvungen att klara sig utan hade nog bara ökat på bördan.

Kvinnan är mån om att skapa sig ett anständigt liv i väntan på att någon ska komma och rädda henne. Det automatiserade hoppet lämnar henne inte. Hon drar upp alla klockor, stryker en dag ur almanackan och borstar tänderna varje dag. Håller sig och stugan rena. Kanske är jag rädd att om jag inte gjorde det skulle jag långsamt upphöra att vara människa och krypa omkring smutsig och illaluktande och utstöta oartikulerade läten. Inte för att jag är rädd för att bli ett djur, det vore inte så illa, men en människa kan aldrig bli ett djur, hon passerar djuret på väg mot avgrunden.

Också vi ställer väckarklockan tidigt, även om vi kunde sova hur länge vi ville denna vår, tänker jag. Vi äter frukost, lunch, middag vid bestämda tidpunkter, vi städar, vi följer med nyheterna och benämner, vi väntar. På vad?

Kvinnan börjar odla, röjer upp land, sätter potatis och hittar gamla bönfrön. Hon blir bonde. Hon konstaterar att hon antagligen aldrig varit annat än en jordbrukare med förhinder. Hon jagar, alltid motvilligt, men allt mer skickligt. En katt uppenbarar sig. Kvinnan, Lo, Bella och kattan blir en familj. Kvinnan är överhuvudet, den upplysta despoten. Att ta hand om djuren, att skaffa och odla mat, att ständigt vara upptagen av det praktiska gör att den otillfredsställelse hon tidigare alltid känt mildras. Hon magrar och blir stark, ”mer lik ett träd än en människa, en brun liten stam som behöver all sin styrka för att överleva”. På något märkligt sätt såg jag yngre ut än när jag levde ett bekvämt liv. Med förlusten av lockarna, den lilla dubbelhakan och de runda höfterna tappade jag intresset för det kvinnliga. Min kropp, klokare än jag själv, hade anpassat sig och minimerat mina kvinnobesvär.

Samtidigt förhåller hon sig alltmer ambivalent till att bli räddad. På något sätt är det nästan som om hon väntat på en sådant här tillfälle att äntligen få göra något, att använda sina händer, sin kraft. Möjligheten, eller i det här fallet tvånget, att bryta loss måste komma utifrån, och i omutlig form, som en vägg, så kuvad är hon, både i sin kvinnoroll och i sin roll som stressad, konsumerande stadsmänniska i västvärlden, en klockans slav. Redan på tidigt 60-tal kändes det så, tydligen.

Jag vill inte tillbaka till det huvudlösa stressandet – jag vill ha fler virus som alla blir rädda för!

Jag känner igen allt det här förstås, det är säkert inte så många idag som kan leva utan att göra det. Jag älskade att ramarna var lösare under denna vår, att alla platser var tommare, att saker ställdes in, att man fick lov att inte gå nånstans när man var sjuk eller inte orkade, att man inte behövde kramas hela tiden. Jag vill inte tillbaka till det huvudlösa stressandet. Jag älskar att ingen kan flyga, att vi inte köper lika mycket som vanligt, att ställen går i konkurs (tyvärr oftast just de roliga, små ställena medan kedjorna lever på). Klimatkrisen, och speciellt att vi inte gör något åt den, har gett mig ångest i åratal. Jag vill ha mindre! Men jag kan tydligen inte själv begränsa mig. Eftersom möjligheterna finns och alla andra får göra allt som är roligt och fint så är det svårt att bara låta bli. Jag vill ha en grön (och snäll och klok) diktator som sätter upp regler och hindrar mig. Jag vill ha fler virus som alla blir rädda för! I den här bemärkelsen är coronavåren som en oas för mig – speciellt i början innan längtan efter social mishmash och en aldrig så liten oförnuftig handling blir för stor. En liten tid då vi lever mer som vi borde ekologiskt sett. Det räcker ingenstans, men jag kan inbilla mig att det kunde vara en början. Jag vet innerst inne att det är högst tillfälligt, att alla bara längtar efter att kasta sig in i konsumtion och resande igen – inklusive jag själv på något plan – eftersom det är sättet på vilket vi lever i världen just nu, vi som har råd, men dessa månader kan jag nästan lura mig själv att det här är en början på något nytt, en livsstil som skulle kännas mer riktig.

Mer och mer koncentrerar kvinnan i alpstugan sig på det konkreta, det som ska få henne att överleva rent fysiskt. En enda gång tänker hon på sin nu döda man och en gång minns hon musik. Men hur hon än beskriver sina bönodlingar och umbäranden med djuren så blir det aldrig tråkigt. Jag lyssnar på hennes vedermödor med äkta bävan. Kommer potatisen att gro? Hur ska det gå för kattans angoraunge Pärla, så utsatt för rovfåglarna? Svar: dåligt. Det blir begravning, den första i raden.

Jag får till och med idéer om odling, för första gången i mitt liv. Jag vill bli självförsörjande. Jag köper chilifrön i mataffären och lägger några av dem i krukor med mull och faktiskt börjar något grönt komma upp ur dem efter ett slag. Jag glömmer vattna och de dör nästan. Men återhämtar sig, blir till ranka, lite slokande saker på fönsterbrädet. De böjer sig vindigt och oestetiskt åt olika håll, och får några hängiga blommor.

Centralparken är full av folk med liknande avsikter som jag de här kvällarna. Jag håller det så kallade säkerhetsavståndet någotsånär och försöker andas så lite som möjligt så ingen ska bli illa till mods. En del hoppar flera meter åt sidan när jag kommer farande, andra springer förbi mig glatt flåsande så nära att jag känner deras dofter. Att hosta eller nysa kommer inte på fråga. Jag har aldrig hostat och nyst så lite som denna vår, aldrig varit så frisk. Själva coronaviruset oroar mig av någon anledning inte, trots att jag, som Hugo, är en gammal hypokondriker. Det är som om jag alltid varit beredd på att något dylikt kan hända, och i mina fantasier har sjukdomen som hotat varit mycket värre, vi talar ebola, minst. Och är det kanske alltid något lite upplivande med undantagstillstånd – äntligen händer det något? Det är när de är över som det blir svårt för mig, när allt plötsligt ska vara som vanligt igen, glatt och lätt, som om inget hänt. Ingen i min omgivning hör till riskgruppen, coronaviruset verkar just inte drabba barn (mina barn). Eller så fungerar mina försvarsmekanismer denna enda gång i livet. Som kvinnan skriver: ”Jag vet ju också att jag, liksom alla levande varelser, en gång måste dö, men mina händer, mina fötter och mina inre organ vet det inte än, och därför ter sig döden så overklig.”

Kvinnan benämner saker och ting. Väggen får heta så för att ”den ändå finns där”. Djuren får namn. Sitt eget namn använder hon inte, och hon inser att hon nästan glömt det eftersom det inte blivit använt av någon på så länge. Människan benämner, tänker jag lite enkelspårigt. Vi kallar detta som gör våra kroppar sjuka för ett ”virus” och ”viruset” kallar vi ”corona” och ”sjukdomen” som följer ”heter” ”covid-19”. Blixtsnabbt förvandlas allt det här till vedertagna uttryck och nu pratar varje motionär som kommer emot mig på spånstigen om coronavåren, coronaskilsmässor, coronahår och coronaångest. Varför får det mig att rysa? Som om namnen och självklarheten med vilken vi börjar använda dem lägger en luddig och falskt tröstande slöja över det som egentligen händer? Än värre är de gigantiska banderollerna som hängts upp på husfasaderna vid Brunnsgatan: Stay positive. Helsinki will survive. We will get through this. Vem är ”vi” och exakt vad ska vi ”ta oss igenom”? Vad betyder det att ”ta sig igenom”? Kan man åtminstone få vara negativ? Å andra sidan är det väl bara mänskligt och förståeligt att försöka hålla sig optimistisk, om än på lite falska grunder, att hålla borta det mest obehagliga? Och praktiskt att ha ord för företeelser – enkla koder – så man inte ska behöva dra hela existensens lagar varje gång man pratar? Vad är jag för en sanningspolis och besserwisser egentligen? Kanske coronakrisen kommer att avslöja är att jag inte var en så trevlig person egentligen.

Kanske coronakrisen kommer att avslöja är att jag inte var en så trevlig person egentligen?

Förutom civilisationskritiken och djuretiken som gjorde Väggen känd på 70-talet, är boken feministisk på ett sätt som känns överraskande relevant för mig, nu, snart sextio år efter att den skrevs. Kvinnan är medelålders och varken värst stark eller händig, aldrig skrytsam med sina onekligen superhjältinneaktiga bedrifter i alpstugan, tvärtom ständigt kritisk mot sig själv, noggrann, ordentlig, huslig. ”Moderlig” kallas hon i programmet Marlen Haushofer 100 år – bakom den svala väggen av Katarina Wikars i P1, som ursprungligen gjordes 1997 men sändes på nytt i år för att det gått hundra år sedan Haushofers födelse.

 Hon föddes alltså år 1920 i Frauenstein, en stad med ett par tusen invånare i södra Österrike. Modern var kammarjungfru och fadern jägmästare, vilket brodern också utbildade sig till. Jag läser någonstans att Haushofer frågade honom om råd då hon skrev Väggen, att hon var mycket mån om att den skulle verka autentisk, att alla detaljer om jakt, jordbruk och natur skulle vara rätt. Samtidigt som hon skrev och researchade skulle hon ”sköta hushållet”, så det blev rätt stressigt, skriver hon i ett brev till en vän, som jag hittar på Wikipedia. Själv föredrog hon att befinna sig på platser där det fanns caféer och bibliotek, läser jag, så de yttre upplevelserna hade hon inte gemensamt med sin huvudperson i Väggen. Hon hade studerat litteratur, gift sig med tandläkaren Manfred (sen skilt sig och gift om sig med honom), fått två söner (den andra med Manfred, den första med någon tidigare), de bodde i industristaden Steyr. Hon gav ut många romaner, varav fyra är översatta till svenska, samt barnböcker och hörspel. Alla romaner har ett liknande tema: En ensam, instängd kvinna som har svårt att relatera till omvärlden, till och med till sin man och sina barn, det är omöjligt att vara riktigt närvarande, villkoren för existensen känns trånga och omöjliga.

Marlen Haushofer dog som 49-åring i skelettcancer, utan att ha nått större berömmelse. Numera räknas hon som en av de viktiga österrikiska författarna och bland annat har Elfriede Jelinek tillägnat henne ett av sina Prinsessdramer. På bilderna ser Haushofer välfriserad och prydligt klädd ut, ingen posör eller provokatör, snarare blyg, vänlig.

Det har förstås spekulerats i vad till exempel den här väggen kunde var en metafor för. Är det snarare frågan om en psykologisk vägg som bildas mellan kvinnan och världen? Psykisk sjukdom? Kollaps? Eller handlar det om en kalla kriget-fantasi? Haushofers livstid var ju minst sagt turbulent historiskt sett. Mellankrigstid, nazitid, ännu ett världskrig, efterkrigstid. Plötsliga, osannolika katastrofer hade visat sig vara en realitet. Och för kvinnorna, kanske speciellt i regionerna hon kom ifrån post-Hitler, återstod att vara duktiga, anspråkslösa och ordentliga, sen när allt till sist mynnat ut i en vacklande terrorbalans. Fångna i konventioner och skam, mellan osynliga men orubbliga väggar.

Och för kvinnorna återstod att vara duktiga, anspråkslösa och ordentliga. Fångna i konventioner och skam, mellan osynliga men orubbliga väggar.

I radioprogrammet pratas det också om att det sexuella tonas ner i Väggen, vilket det, enligt de medverkande, överhuvudtaget alltid gör i Haushofers böcker. Jag tänker att det kanske inte finns jättemycket utrymme för sexualitet om man ska överleva i en alpstuga ensam i hela världen. Jag har också alltid undrat vad ordet moderlighet betyder, men kanske är det då just empatisk och normalt omhändertagande? Att man inte låter till exempel ett djur dö i onödan, för man kan leva sig in i dess smärta? Själva denna ”moderlighet” och förnuftighet blir kvinnans främsta superhjältinneegenskaper då hon ska överleva. Hur fräscht är inte det? Samtidigt har hon skarpa tankar om sitt kvinnoliv innan katastrofen. Som en burfågel levde hon.

Bara en amason hade kunnat frigöra sig, och hon var på inget sätt en amason, bara en plågad och jäktad kvinna med medelmåttig intelligens, till råga på allt i en värld som samtidigt var fientligt inställd till kvinnor och främmande och kuslig för kvinnorna. Hon kunde lite om mycket, om mycket inget alls; på det hela taget var det väldigt kaotiskt i hennes lilla huvud. En spegling av det samhälle hon levde i, som var lika ovetande och stressat som hon själv. Men en sak måste jag ge henne heder för: hon kände alltid ett vagt obehag och visste att allt det där var långt ifrån tillräckligt.

Det mörknar inte. Den här vårvintern är kvällarna så ljusa redan. Nu är min promenad över, nu korsar jag Mannerheimvägen, snart hemma, och ska knäppa av Anna Lyons röst som jag är så fäst vid vid det här laget att det känns som om hon var min bästa vän eller nästan en ny förälskelse. Röster är förrädiska på det viset. När det funkar så är det på något djupare plan. Jag är inne på det sista kapitlet, tror jag, och jag tänker lämna resten till vandringen imorgon. Som en karamell. Men då, plötsligt, är boken slut! Mitt i, efter en helt vanlig mening, brutalt och utan förklaringar! Jag är i chock. Det känns tomt. Jag beställer själva boken på nätet. Det tar fyra veckor innan den kommer. Jag läser om Marlen Haushofer och Väggen på nätet och upptäcker att det gjorts en film på basen av romanen år 2012. Jag kollar trailern och blir irriterad. Huvudrollsinnehavaren är (förstås) skitsnygg och allt är svinestetiskt och liksom ändå dramaturgiskt typiskt. Å andra sidan är det väl så där det ser ut i Alperna, åtminstone den gången jag var där. En nästan onaturlig skönhet. Statyesk. Går inte att göra sunkig. Kanske finns det fan fiction? Kanske borde jag själv börja skriva sådan? Hur tycker jag då att boken borde ha slutat? Eller borde den ha hållit på för evigt, bara för min skull? Det hade varit bra. Jag kan inte släppa taget. Men nu måste jag ändå göra det och så småningom börja leta efter något annat att förlora mig i. För böcker tar alltid slut och Anna Lyons är inte min vän på riktigt.

Marlen Haushofer dog innan jag föddes och kan aldrig berätta för mig hur hon hade tänkt sig att allt riktigt hängde ihop där vid alpstugan, kring den underliga väggen den där gången.

__________

Marlen Haushofer: Väggen (Thorén & Lindskog 2014, översättning från tyskan: Rebecca Lindskog) (orig. Die Wand 1963). Uppläsningen av Väggen har tyvärr utgått på P1, men Väggen och andra böcker av Marlen Haushofer finns på biblioteken (helmet.fi) och finns att beställa bl.a. på Adlibris.
Marien Haushofer – bakom den svala väggen går att lyssna på på Sveriges Radio P1.