Mark Levengood älskar Tove Janssons noveller

Eftersom Mark Levengood är en stor vän av Tove Janssons novellkonst bad vi honom lyfta fram några favoriter ur hennes kortprosa. Det blev en berättelse om en obekväm födelsedagsfest och en historia om en oändlig sommar som får Levengood att fundera på var i livets årstidscykel han befinner sig.

Mark Levengood har sagt att han tycker att det är just novellerna och inte Muminböckerna som Tove Jansson borde ha fått Nobelpriset i litteratur för. Så varför tycker han att man ska läsa Toves noveller?

”För att Tove låser upp ens hjärna. När man väl blir vuxen får man för sig att man vet hur saker och ting ska vara. Och man hamnar i någon sorts livets raksträcka. Då är det så otrolig friskt med någon som åter igen väcker frågorna hos en och påminner om att de svar vi når aldrig kan vara absoluta, eftersom förutsättningarna hela tiden förändras. Så återigen vaknar lusten att återupptäcka den värld vi lever i just nu, genom de här novellerna”.

Den första novellen Mark Levengood vill tipsa om är Åttiårsdag ur samlingen Resa med lätt bagage. Han påpekar att också samlingens första novell Korrespondens, som handlar om den åldrande författarens korrespondens med en japansk beundrare, enligt honom är oerhört charmig, men väldigt känd.

Finlandssvensk igenkänning

“Åttiårsdag är något helt annat. Berättaren tar med sin nya pojkvän till sin mormors 80-årsdag. Och allting blir sådär socialt väldigt känsligt. Pojkvännen beter sig inte riktigt som man ska och allting blir obekvämt. Det finns drömmar och förhoppningar som man förstår att inte kommer att uppfyllas. Den är ganska lång för att vara en novell. Men som finlandssvensk känner jag igen varenda nyans av det sociala spelet. Och som människa känner jag igen varenda nyans av det känslomässiga spelet.”

Jag håller med Mark och påpekar att Tove är fantastisk på att få läsaren att känna igen sig också i karaktärer som befinner sig i en helt annan livssituation än man själv – hon lyckas hitta det där djupt mänskliga som förenar oss, oberoende av om hon skildrar små barn, åldringar eller nybakade studenter.

“Det är just det! Tove är en väldigt sann författare, speciellt i sina noveller. Varje ord är så avvägt. Till och med när språket ska vara slarvigt så är det slarvigt med precision, och det älskar jag henne för”, säger Mark.

Att vara barnet som inte är som andra

Den andra novellen han väljer att tipsa om är Om sommaren ur novellsamlingen Brev från Klara.

“Det är fragment ur en barndomssommar. Och var och en av dem är en som en liten spegelskärva där man kan spegla sig själv och sina erfarenheter, som alltid med Tove. Det är väldigt korta stycken, där varje stycke innehåller en oändlighet av barndomssomrar. Jag kan inte ge något rationellt skäl till varför jag tycker så mycket om just Om sommaren. Men jag älskar den! Den rör vid något i mina egna minnen och mina upplevelser av hur det var att vara barn. Allt från hur hon bygger en koja, ett hus, på vinden och föräldrarna frågar varför hon inte kan vara som alla andra barn och hon svarar ‘Jag är inte alla andra barn, jag är hon som bygger ett hus på vinden!’ De där första försöken att frigöra sig och bli sedd som individ, och hur misslyckat det alltid slutar…

Ett annat starkt element i novellen är det som Mark Levengood kallar “sommarens oändliga rymd och vidd och ändlöshet”.

“Jag blev själv alltid så förvånad som barn när hösten kom. Men va?! Löftet var ju sommaren aldrig skulle ta slut.
Det är litet som när man är 55 och märker att va?! Det ingick inte i dealen! När man själv håller på att flytta från sommaren till hösten så är man så där ‘neeeej….!’”

Vi talar om en intervju som vi jobbat på tillsammans för ett Tove-evenemang som ni snart kommer att få läsa mera om här på Forlaget.com, och hur personen påpekat det unika sätt som Tove hade att ta honom på allvar, också då han var ett helt litet barn.

”Det är en sak som Tove verkade ha haft gemensamt med Astrid Lindgren”, säger Mark.

“Jag var med Astrid när hon mötte barn. Till och med när hon var riktigt, riktigt gammal och inte såg ett skit så minns jag hennes totala fokus på barnen, och hur hon aldrig, aldrig liksom talade över deras huvud, utan verkligen gick in för att möta dem. Och Tove verkar ha haft precis samma grej. Det var väl också det draget som gjorde henne till en sådan bra författare.”