Mattias Björkas: Pub Svartmes – en novell

FMI 413
Vasas flora och fauna
Namn: Mattias Björkas
Födelsedatum och -ort: 1983, Vasa
Intervjuare: Linda Smeds
Datum och plats: 8.11.2019, kl. 10.00. SLS/Finlands svenska folkmusikinstitut, Handelsesplanaden 23 A och Stockholm via Skype.
Ämnesord: musik, finlandssvensk musik, musiker, populärmusik, dialekter, företagande, nöjesliv

LS: Sådär, nu borde det funka. Vill du ta och berätta lite om hur allt det här började?
MB: Nå, vi hade länge sagt att så fort vi hittar en passlig lokal så agerar vi. Och när vi då fick tips om Andelslagets mejeri så tänkte vi att nu är det dags. Det stod tomt och budskapet var att det hade funnits rivningsplaner, vilket innebar att vi fick ta över det nästan gratis.

LS: Och vad var er vision i det här skedet?
MB: Vi ville helt enkelt skapa någonting nytt och fräscht och livskraftigt i bygden, ett ställe där vi själva skulle vilja hänga, och något som skulle skänka lite glans och mystik åt platsen. Alltså att man skulle tänka ”helt otroligt att det finns ett sånt här ställe här”. Det skulle vara stilmässigt förankrat i trakten, men inte plojigt, utan genuint och sobert.

LS: Och när var det här alltså? Jag minns att det inte var så länge sedan jag läste om att ni hade tagit över mejeriet. Det måste ju ha gått ganska snabbt allting.
MB: Jo, det var i februari, och vi hade mycket vind i seglen där i början. Vi sades ha goda chanser till startbidrag via Arbets- och näringsbyrån och Daniel blev muntligen lovad någon form av stöd via Leader Aktion Österbotten, det är den här föreningen som förvaltar EU-pengar för projekt på landsbygden. Folk inom kommunen verkade tycka att det var bra att det hände någonting med tomten, och det förstår jag. Den låg mitt i byn precis invid landsvägen och det såg riktigt ödigt ut där innan vi började, en stor grusplan med djupa mopospår, den stora betonghallen med två buckliga garageportar och en lastbrygga som flagnade av rost.

LS: Jo, jag är ju själv från trakten, så jag har kört förbi där ofta och sett det där. Så det var positivt då i början?
MB: Jo, allt gick faktiskt himla snabbt och lätt då under våren. Jag kollade just upp att det var den 9 mars vi fick se lokalen för första gången. Vi körde med Daniels Transporter och när vi kom tillbaks till stan efter visningen så kändes det som att vi var ganska överens om grundidéerna, så i princip satte vi igång direkt efter det.

LS: Och vilka var de där grundidéerna, vill du utveckla lite?
MB: Vi var överens om att behålla en del av det gamla och övergivna. Vi skulle alltså inte blåsa ut allt och göra något slickt och modernt. Helheten skulle liksom vara jordbruksindustriella element från förr blandat med nyare, hantverksmässiga detaljer. Tina lyfte tidigt fram Kyrö Distillery, som ju har vunnit internationella tävlingar med sin den här, vad heter den, Napue Gin, som alltså tillverkas i Storkyro i lokaler som också var ett gammalt mejeri. På deras hemsida fanns många stiliga svartvita bilder som jag tror att vi alla hade i bakhuvudet långt in i planeringsarbetet. Vi hade också tydliga idéer kring själva processen, alltså hur vi skulle göra saker och ting. Materialet för renoveringen skulle skaffas så lokalt det bara gick. Korta transporter skulle gynna miljön, och samtidigt skulle vi med lokala inköp knyta värdefulla kontakter i trakten och få lite goodwill.

LS: Aha, det visste jag inte.
MB: Jo, och det funkade för det mesta. Till exempel fanns en såg i närheten, och vi lät dem såga upp bräder åt oss trots att det hade blivit mycket billigare att beställa från K-rauta. Och snickerierna beställde vi från en firma i Kaurajärvi. Sedan hittade vi papper i ett skåp som visade att andelsmejeriet sedan 70-talet hade ägt andelar i ett sandtag i närheten, vilket hade inneburit att man hade kunnat köpa sand till självkostnadspris. Sandtaget fanns fortfarande kvar, men när vi kontaktade dem visade det sig att andelarna hade gått tillbaka när mejeriet upphörde, så vi fick lov att köpa till normalpris, men det var ändå bra då det låg så nära. Elektriker och vvs anlitade vi också lokalt, trots att det ju fanns smidiga paketlösningar i stan.

Men vi var inte helt konsekventa, och det var något vi hade enats om, att inte vara så rigida med olika saker. Jag vet med mig att jag har en tendens att fastna i dagar eller veckor med att försöka lösa något på exakt rätt sätt, logiskt eller ideologiskt rätt eller vad det nu kan vara. Daniel och Tina hade helt säkert diskuterat det sinsemellan, för jag märkte att de var lite sådär misstänkt överens när vi pratade om hur arbetet skulle fortlöpa. Tina sa någonting i stil med att den ganska snäva tidsplanen skulle göra att det inte fanns så mycket tid till att älta små detaljer, och Daniel fyllde direkt i med typ att det är helheten som är viktigast. I mitt låtskrivande är jag för det mesta av åsikten att saker måste få ta den tid de tar, och jag skulle väl ha kunnat bli lite sårad av att de förutsåg att mitt nitiska förhållningssätt skulle kunna bli ett problem snarare än en tillgång, som jag tyckte det var när vi gjorde musik. Men, samtidigt blev jag glad över att de ville se till att projektet blev klart i rimlig tid. Så jag tycker nog att jag gick in projektet med en rätt så pragmatisk inställning.

LS: Och när började ni bygga då, eller vad man ska kalla det?
MB: I juni, och jag måste ju poängtera här att det var Daniel som byggde absolut mest, i princip allt. Året innan hade han och familjen flyttat en hel släktgård från Vörå till Solf och sedan totalrenoverat den på mindre än nio månader. Nu var han igång igen och jag tyckte han jobbade som besatt. Ibland var han där på nätterna med bara arbetsbelysning och en termos kaffe. Själv var jag ju inte lika skicklig. Jag skyllde på att min pappa inte lärt mig ett piss om att bygga, och knappast hade Tinas pappa heller. Och ingen av mammorna. Jag minns att Tina ringde mig en kväll och frågade om jag trodde att Daniel tyckte vi var lata när vi inte hjälpte med renoveringen, för det fanns ju ändå många enkla uppgifter som vi kunde klara av: dammsuga efter slipningar eller möjligen rolla väggar. Jag svarade att jag trodde att han ville göra allt själv för att aldrig behöva bli sur på oss för att vi inte gjorde saker tillräckligt noggrant. ”Tror du han föraktar oss?” frågade hon halv på skämt, och jag svarade att Daniel troligen förstår varifrån vi kommer, vilken typ av Vasabor våra föräldrar var. Man kan säga att det finns två typer, och den ena är alltså donartypen. Den andra är som min pappa, som med viss stolthet i rösten pratar om hur usel han är på hantverk, att han var först i släkten med att ha tummen mitt i handen och så vidare.

LS: Jo, det stämmer säkert. Nå vad gjorde ni medan Daniel donade då?
MB: Alltså, jag vill ju ändå påstå att jag och Tina också jobbade hårt. Jag började med att söka tillstånd gällande utskänkning och miljö. Sen var man ju tvungen att läsa in sig på skatteregler, bokföring och hygien, införskaffa kassasystem, ta ställning till en massa saker, som till exempel kontanthantering kontra enbart kort, fundera på bolagsformer och löner och sånt. Och Tina ansvarade för den estetiska delen. Jag hade faktiskt mycket åsikter jag också när det gällde inredning och sånt, men Tina har gått en designlinje på Västra Nylands folkhögskola efter gymnasiet, och det kändes bra för min egen del att nån med ens lite skolning tog det slutgiltiga ansvaret, speciellt för färgval. Jag är ju färgblind och även om jag tycker att jag ser vilka färger som passar ihop och att jag har en utvecklad smak blir jag osäker när man ska rolla stora väggytor med nån färg som jag tror är typ vagt grön men lika gärna kan vara helt grå. Och jag och Tina var ändå överens om det mesta när det gällde interiören. Vi ville att inredningen vara sådan att den drog folk av sig själv, att den skulle bli något man ville komma tillbaka för. Vi hade båda som barn upplevt Pizzeria Rax i Vasa, alltså så som det såg ut förr, med en massa utländska skyltar och dockor eller vad det var som hängde på väggarna. Man såg alltid framemot att fara dit just på grund de där skyltarna, snarare än för pizzorna. Nu för tiden är ju sådana där gamla skyltar överanvända som inredning på allsköns pubar, så det var aldrig aktuellt att kopiera den idén rakt av. Men konceptet att ha föremål på väggarna ville vi använda, och i stället för att beställa en massa utländsk kuriosa skulle vi gräva där vi stod, vilket då ledde oss till den gamla mejeriapparatur som redan fanns i lokalen. De grejorna var absolut inte lika färgsprakande och iögonfallande som skyltarna på Rax, tvärtom var de flesta maskindelar oftast gråa och säkert svåridentifierbara för nån som inte är i branschen. Men vi ville inte vara övertydliga heller, liksom ”här har det gjorts mjölkprodukter, titta!, här är en ko med ett stort juver.” Vi ville vara mer ärliga och förankrade, som sagt. Vi tänkte att det skulle löna sig i längden, att man liksom bygger upp förtroende hos människor. Det gällde inte bara inredningen, utan Tina gjorde allt grafiskt material också, mycket utifrån typografiska exempel vi hittade i lokalen: broschyrer och manualer och fakturor, det mesta säkert från 50-60-talet. Och det var hon som formgav den där logotypen som du kanske har sett, den där svartmesen på orange bakgrund som fanns vid ingången.

LS: Jaa, nu kopplar jag först att det är en svartmes på skylten, jag förstod inte riktigt vad det var.
MB: Jo, just ljusskylten med logon blev liksom en symbol för att det var på riktigt det vi gjorde. Vi tände den en kväll sent i september, och den var ganska stark, parkeringsplatsen liksom badade i ett persikofärgat ljus, men jag tyckte det var helt magiskt, och jag minns att jag frös, för jag stod utan ytterkläder och jag kunde inte sluta titta på det, jag tyckte det var så fantastiskt att vi hade lyckats skapa just en sån här plats, just här.

LS: Jag måste bara fråga om namnet, vem var det som kom på det, och finns det någon liksom djupare mening bakom det?
MB: Nå, det naturliga skulle ju ha varit att puben skulle heta ”Mejeriet”, precis som alla de där pubarna i Åbo som heter ”Vessa”, ”Apteekki” och ”Koulu”, efter lokalens ursprungliga funktion. Men den grejen var gjord till förbannelse redan, inte bara i Åbo, och det kändes verkligen som formulär 1 A. Svartmes är ju en fågel som finns i skogarna här runt, och när vi väl hade kommit på det tyckte det var passande att vi slog ett slag för denna landets minsta mesfågel. Det var jag som föreslagit att döpa puben till ett djurnamn, och Tina räknade upp djur ur den lokala faunan: mink, bisamråtta, abborre, älg, innan Daniel sa ”svartmes”, det var en referens till det där ”Sjukt lokal lokal-tv”, tror det är från Malax TV där nån pratar om svartmesar.

LS: Okej, då fattar jag. I en intervju i Vasabladet den 22 september – det var alltså då… två veckor innan ni öppnade – säger ni att ni är väl medvetna om att ni inte skulle tjäna några grova pengar på det här. Det enda ni vill göra är att bidra med lite liv och fantasi. Kan du ännu utveckla det där, säga något mer om varför ni valde just det här projektet och inte något annat. Det hör ju inte till vanligheterna att en musikgrupp gör något sånt här.
MB: Nä, men det har alltid varit vår inställning att om man får en idé som känns lustfylld så ska man rida på den vågen, förstås efter att ha funderat på huruvida idén är genomförbar och relevant och så. Sedan är det ju så att det är viktigt för musiker i dag att bredda sig. Man tjänar inga pengar på skivor, vilket varit det som traditionellt dragit in de stora beloppen. Så i dag får man försöka hitta alternativa inkomstkällor, mera ett sånt där många bäckar små-tänk. Många satsar ju väldigt hårt på merchandise och betalda samarbeten och sånt, liksom att man lägger sitt namn på nästan vad som helst för skräp och sedan låtsas att man besjälat det. Vi förstår att folk gör så, man måste ju överleva, men vi ville göra något annorlunda, något som skulle skapa bestående värde i folks liv, och det på ett ställe där väldigt lite funnits tidigare. En vacker blomma på rågåkern, sa Tina nån gång, och det låter ju verkligen lite pinsamt i efterhand, men det var nog så vi tänkte.

LS: Alltså jag vet ju lite redan om hur det gick sedan när ni öppnade, men om du skulle kunna berätta med egna ord.
MB: Alltså, innan vi öppnade var humöret på topp, ända in på själva öppningskvällen. Vi hade ju lyckats över förväntan med både tidtabell och budget. Sista vecka innan premiär hade faktiskt varit relativt lugn, vi hade hunnit fila färdigt på alla detaljer. Jag vet inte om du var där nån gång?

LS: Nä, faktiskt så hann jag aldrig vara …
MB: Nä, jag förstår det … Nå, till exempel fanns sju sorters öl på kran. Kranarna var just specialgjorda för att se ut som om de var mejeriutrustning. Fyra ölsorter kom från Kvarkens bryggeri, som vi hade bra kontakt med ännu då. Därutöver hade vi två ekologiska sorter från Keppo, ett mikrobryggeri på Keppo gård i Jeppo, och till sist Lapin, som vi erbjöd mest lite ironiskt. Vi hade också lite olika gin-cocktails med Kyrös Napue-gin, bland annat en helfinsk negroni med alltså det här statliga Altias anonyma vita vermouth, och sen en bitter från Lignell och Piispainen. Jag säger det här bara för att det låg så otroligt mycket tankearbete och planering bakom just dryckesutbudet. Vi spelade också bara lokal musik första veckan, alltså från Österbotten, både finskt och svenskt.

LS: Det låter ju mysigt …
MB: Vi tyckte ju vi hade gjort det så fantastiskt bra allting! Och ändå så märkte vi ju efter bara en kort stund att något var fel. De första gästerna, två unga killar som kom efter en halvtimme, beställde 0,3 liter Lapin och gick och satte sig vid det enda bordet man inte hade uppsikt över från baren. Efter ytterligare en halvtimme kom det enda större gänget, några från kakelfirman som fixat vessorna, och därefter droppade det in fem-sex till innan stängning. Vi hade förstås hoppats på fullt hus, men det var inte det låga antalet gäster som oroade oss mest, utan hur de betedde sig. De liksom satt med ytterjackorna på och kurade ihop sig, viskade snarare än pratade med varandra. Jag stod bakom baren och minns att jag upplevde att de vek undan med blicken när man tittade åt deras håll. Tina påstod efteråt att två gäster ur två olika sällskap hade skakat på huvudet och flinat åt en specifik inredningsdetalj, en ventil från en mjölkavskiljare som jag hade hängt upp på väggen och riktat en spot mot. Det irriterade mig särskilt, för Tina hade uttryckt skepsis mot ventilen när jag höll på fixa med den.

LS: Så premiärkvällen gick inte så bra då …
MB: Nej, verkligen inte, den blev ett tyst och stilla nederlag. Gästerna hördes och syntes knappt, och de spenderade inga pengar. Det var en ogin, hård stämning i lokalen. En medelålders man vände redan i dörren, gick tillbaks ut till bilen, rivstartade och körde iväg, allt på typ tio sekunder blankt. Tina sökte min blick, jag låtsades att det var krångel med datorn. Daniel satt i bakrummet hela kvällen, han ville säkert inte att vi i bandet skulle vara fler än gästerna.

LS: Och ni tänkte inte att folk bara inte visste om att ni hade dragit igång?
MB: Jo, det var väl det vi försökte intala oss själva. Fast vardagsveckan som följde var nästintill helt öde, och vi hade kampanjat ganska hårt på att vi hade after work med gratis plockmat, och det fanns ju ingen i trakten som erbjöd nåt liknande. På måndagen räknade vi in fyra snabbt avklarade gäster och på tisdagen var det enda tecknet på besökare något som vi tyckte lät som en hård spark i dörren. När vi gick ut och kollade var det ingen där, men Daniel påstod att det hade kommit en till buckla i porten. Han sa att det säkert var de där satans mopopojkarna som svärmar runt överallt här på landet.

LS: Man blir ju lite nyfiken på hur diskussionen gick mellan er, hur reagerade ni på det här?
MB: Man ska förstå att allt förberedande arbete hade genomsyrats av en stark övertygelse, och också av en stark glädje. Det var sällsynt lång period av flow vi hade varit inne i, och kanske var det lite så att vi hade glömt bort att planera för motgångar, speciellt för något sånt här chockartat. För jag tror det var efter den andra helgen, som var minst lika dålig som premiären, som vi började ta konstiga beslut. Vi gödslade exempelvis på med mera annonser på sociala media, för tusentals euro, med budskapet att vi nu slagit upp dörrarna. Detta trots att statistiken berättade att så gott som alla inom en 50 kilometers radie inklusive Vasa borde ha sett våra kampanjer flera gånger redan. Det är så lätt att bara mata ut mera annonser via facebook. Det var ett gemensamt beslut, men sedan började vi klampa in lite på varandras områden, och jag får väl erkänna att det var jag som började då jag beställde tio gamla mjölkkannor, alltså sådana som var från helt fel tidsepok, utan att rådfråga Tina. Jag visste ju att de var kitschiga på alla sätt, det stod ”milk” på dem tror jag, men jag hade fått för mig att vi behövde hamra in den här mejerikänslan ordentligt hos såna besökare som var för tröga för att fatta, om du ursäktar. Det var Tina som råkade ta emot leveransen, hon såg förbryllad ut när budpojken kom. Jag fick skynda fram och säga att det var jag som hade beställt dem. Sedan när budkillen hade farit sa Tina förstås ”Vad fan är det här?” och jag började då förklara just någonting i stil med att folk här på landet är så ovana med den här mera subtila estetiken vi ville åstadkomma, att man måste brassa på lite. Och då sa hon ”Ja men då så, då spänner vi väl upp kohudar på väggarna och lassar ut hö på golvet”. Jag minns att hon sen i ett mail skrev att kannorna i ett svep skulle omintetgöra hennes arbete, vilket förstås var lite drastiskt, men det hade snabbt blivit en sån stämning i gruppen. Det slutade med att vi kompromissade och placerade ut två kannor som paraplyhållare vid dörren, resten fick fara ner i källaren.
Så om du frågar hur vi reagerade så kan man väl säga att vi blev rädda, vi började pendla mellan att liksom fäkta vilt och ransonera. Vid något av krismötena funderade vi på om vi kunde sänka elkostnaderna på något sätt, och jag hade föreslagit att man kunde se över värmen i källaren. Där fanns en oljepanna från 50-talet som hade utrustats med elkassett precis innan mejeriet slog igen på 80-talet. Vi hade dragit in nya elradiatorer i själva publokalen, men uppvärmningen i källaren hade vi inte gjort något åt. Elkassetten i källaren stod och tickade och vi tänkte att den säkert var omodern och ineffektiv, varpå vi tog beslutet att helt enkelt slå av uppvärmningen i källaren. Det var sedan när jag skulle bära ner de där jävla mjölkkannorna som jag kände mögellukt. Då vi tog ner en ordentlig lampa såg vi att det blommat ut vitmögel på stora delar av väggytan. Exakt när det egentligen hade skett är oklart, vi hade fått höra att pannan hade varit ställd på underhållsvärme innan vi fick ta över byggnaden. Daniel åkte i alla fall direkt in till stan och köpte en luftavfuktare och en fristående elradiator, för han ville inte dra igång värmepannan igen. Jag hade aldrig tvivlat på Daniels omdöme i tekniska frågor förr, men nu var jag ändå så pass stressad över att han i dessa knapra tider for och köpte två nya, ganska dyra apparater att jag började ställa frågor. Jag märkte att avfuktaren blåste ut kalluft medan elementet värmde upp luften igen, så jag frågade Daniel om det inte var så nu att de olika apparaterna arbetade mot varandra, att de bara stod och drog el utan att åstadkomma någonting. Han sa bara ”läs lite högstadiefysik så klarnar det nog” och gick därifrån.
Så så var det, alla började vackla lite. Tina började bli ganska gnällig, speciellt efter det där med kannorna. Hon började mena att den här förfallsromantiken som vi plöjt ner pengar i inte var så häftig för vanligt folk som vi trodde. Jag hade nog anat att hon hade stört sig på mina utläggningar om att kände mig hemma i miljöer som är lite slitna och smutsiga och hur alienerande det kunde vara med rent och blankt. Hon hade nu och då pikat mig lite, frågat ifall vi borde hälla mjölk på dörrmattan så att den sög åt sig och skapade rätt arom vid ingången, och när jag packade upp vår nya Moccamaster sa hon att gå nu Björkas och sandpappra den lite så slipper vi höra att den är för småborgerlig sedan. Nu såg hon det som sin uppgift att snabbt snygga till vissa utvalda delar som hon tänkte att kunderna helt enkelt uppfattade som sjaskiga. Jag tyckte det här var helt fel sak att lägga energi på och slog väl lite dövörat till när hon jomade till exempel om den buckliga porten. Men det ledde ju då till att hon hux flux hade kontaktat en lokal plåtslagare som gladeligen levererat en ny och fräsch skiva kulhamrad plåt. Kulhamrad plåt är alltså sån där helt vanlig plåt som man har på bland annat husvagnsväggar, men på basen av vad han fakturerade kunde man tro att han suttit och hamrat in mönstret för hand. Den hade väl kostat kanske en fjärdedel om vi hade beställt den från nätet någonstans. Men jag kände att jag inte hade råd att klaga på Tinas omdöme, dels på grund av kannorna, dels på grund av att jag tidigare anmärkt när hon köpt blomkrukor från var det Rusta i stället för från Wikmans plantskola här bredvid. Tina hade försvarat sig med att Wikmans säkert också får sina från Kina, men jag menade att oberoende varifrån de hämtar sina varor är det viktigt för oss i längden att stötta kommersiellt liv i bygden, att om pengaflödena gick via lokalsamhället så skulle det komma även oss till godo i slutändan och så vidare.
I efterhand måste vi väl konstatera att vi aldrig blev en del av det lokala ekonomiska livet vi så gärna ville stötta, för när jag ringde och bad om uppskov på fakturabetalningar backade de inte en millimeter.

LS: Ni fick alltså nå såna problem också där redan i början? Betalningssvårigheter.
MB: Jo, det kom ju inte in nå pengar överhuvudtaget, och vi hade inte haft möjlighet att betala allt ”up front”. Dessutom kostade driften ganska mycket, trots att vi verkligen försökte dra ner på allt. Så läget blev ganska snabbt desperat. På måndagen efter tredje helgen, katastrofal också den, ringde en typ som sa att han var med och ordnade en svensexa och sökte en lämplig lokal att vara i. Det var något med tonen som gjorde mig illa till mods, eller var det bara namnet, Beijar, han lät som en av mina mobbare i högstadiet. Hur som helst var det tydligt att de hade räknat ut att vi satt i skiten, för de kom med ett skambud: de ville hyra hela lokalen hela helgen för 30 euro. Det var just sådana här dumheter som man hade sett fram emot att skriva om på facebook, och jag var faktiskt nära att göra det innan de andra stoppade mig. Daniel sa att vi inte hade råd att i det här läget börja jävlas med nån Beijar, och Tina började prata om att det ändå skulle passa bra med en andningspaus och lite tid att tänka. Så jag svarade Beijar så neutralt det bara gick att det passade riktigt bra, det var bara att hämta nyckeln.

Tänk själv hur förnedrande att öppna ett drömställe och sen behöva låna ut det gratis åt ens fiender. Alltså, det var ju inte samma Beijar, men svensexor överlag är för mig värsta sortens mänskliga aktivitet. Och inte ville jag egentligen ha någon andningspaus heller, så den helgen var otroligt frustrerande för mig. Och givetvis visade det sig på söndagen då att Beijar hade grisat ner nåt så in i helvete, det såg ut som om nå vilddjur hade gått lös. Klibbigt överallt, fläckar på tygsitsarna, och vi hade inte avtalat om nån städning, så det blev en heldag för oss. Jag gick nästan omkring och spanade efter tecken på medveten skadegörelse från deras sida, kände mig paranoid. Men det var nog bara en vanlig spritorgie, så man får väl önska Beijars kaveri lycka till i äktenskapet.

LS: När var det här alltså?
MB: Det här var då sista helgen i oktober.

LS: Så det här var bara tre dagar innan branden?
MB: Jo, det var sista helgen. Och det var ju inte öppet nå mer på måndagar och tisdagar, så egentligen var torsdag kväll sista öppetdagen.

LS: Nå om jag sku fråga lite om själva branden då. Jag vet ju att det har varit utredning, att den är nedlagd. Men vad har du själv för tankar om vad som hände?
MB: Nå, va ska man säga, Daniel ringde mig mitt i natten, jag bor ju på vägen dit från honom, så han och Tina plockade upp mig och vi körde dit. Sen när vi kom dit var det ju redan helt övertänt. Brandkåren var där och de sa att det bara var att vänta ut.

LS: Hur kändes det i det ögonblicket?
MB: Nå … det var ju en speciell situation. Nog var det ju ledsamt, men samtidigt … Alltså, den kemi som funnits i Vasas flora och fauna sedan vi började har varit så himla värdefull för mig, också på ett rent existentiellt plan, jag kan inte tänka mig ett liv utan Tina och Daniel. Och nu höll allt det på att förstöras bara för att det inte kom några kunder till det som i grund och botten var en jävla pub. Det kändes fullständigt orimligt, det fick bara inte gå så. Så ur det perspektivet … ja, jag vet inte, känns konstigt att säga att det kan finnas positiva aspekter när något man har jobbat på i månader brinner ner till grunden. Jag hade varit och talat med brandmannen och när jag kom tillbaka till bilen trodde jag Tina satt och grät, men det visade sig att hon skrattade åt något. Daniel satt med sitt stenansikte, men jag visste att han dragit nåt skämt om mig. Och jag var så otroligt lättad.

LS: Men vad tror du på riktigt att det var som orsakade branden?
MB: Nå, det är ju inte helt osannolikt att det var typ den där avfuktaren och radiatorn som hade stått och hetsat varandra tills en av dem fattade eld, i utredningen sa de ju att det troligen var nå elfel.

LS: Men du tror inte att nån hade tänt på?
MB: Nej, jag gick ju runt och var paranoid under veckorna vi hade öppet, jag trodde att alla var ute efter att förstöra för oss. Men varför skulle nån vilja bränna ner stället när det redan gick så skit för oss? Såklart det känns märkligt när något händer bara sådär, men om man läser statistik så är det just elfel som är den vanligaste brandorsaken. Man ska dra ur kontakten och så vidare. Men vissa saker måste ju stå på, som avfuktaren då till exempel.

LS: Ja.. jag hade skrivit här att jag skulle fråga om ni har lärt er nå av hela den här historien. Eller såhär: kan ni kan dra några slutsatser av allt det här?
MB: Kanske att man borde göra noggrannare marknadsundersökningar innan man börjar fila på intrikata estetiska koncept. Det känns som att det finns en del ordspråk som passar in också, till exempel att man inte ska kasta pärlor åt svin. Daniel som kan bibeln gjorde mig uppmärksam på att när Jesus i Bergspredikan säger att man inte ska kasta pärlor åt svin säger han något i stil med att svinen trampar på dem, vänder sig om och sliter den som kastat pärlorna i stycken. Svinen blir alltså rasande av pärlorna och därför är det inte bara onödigt med pärlor åt svin utan direkt farligt. Nä men… om man verkligen kunde räkna ut på förhand vad som funkar skulle man säkert inte vilja göra någonting över huvud taget, är det inte så?

LS: Nä, det är kanske sant. Nå vad har ni framför er nu då? Har ni nåt nytt på gång?
MB: Jo, vi ska snart släppa två ep:n, ”Dags för slöjd med Libäck” i april och ”Live från Villa Gerby” i maj.

LS: Aha, är alltså det en liveskiva?
MB: Nä, den är helt vanlig nog.

LS: Okej, okej. Ja, då tror jag nog att jag börjar ha allt som jag undrade över. Jag får tacka så mycket och lycka till i fortsättningen!
MB: Tack själv! Hälsa Linnea!

_______

Mattias Björkas är musiker och låtskrivare, bosatt i Stockholm och aktiv med bandet Vasas flora och fauna, som även gav ut boken Atlas på Förlaget 2019.