Michaela von Kügelgen: När Mumin kom till Nepal

”Trots brinnande inbördeskrig bänkade sig hela landet framför tv:n varje lördag klockan tolv, för då var det Mumin på tv.” Författaren Michaela von Kügelgen om hur Tove Janssons småtroll blev otippade nationalhjältar i Nepal, tack vare finska journalistparet Leena och Erkki Vihtonen.

Jag äger sexton Muminmuggar, varav fjorton hänger i en hemsnickrad ställning på köksväggen. Jag köper Muminkläder till min svenska författarväns barn när jag åker för att hälsa på. Jag klär mig i Muminklänning på bokmässor och fester. Jag somnar i Muminlakan – ja, ännu som 34-åring – och ibland också till Muminberättelserna i ljudboksformat, inlästa av Tove Jansson själv.

Som alla finländska barn födda kring åttio- och nittiotalen har jag vuxit upp med Mumin. Min mormors man Uki spelade in både de finska och svenska versionerna från Yle och sedan nötte jag VHS-banden i åratal, tills det var dags att ge dem vidare till min tio år yngre kusin.

Tack vare Tove är jag också författare. Utan hennes litterära arv skulle Förlaget inte finnas sådant det är idag, och kanske inte mina böcker heller. Och jag är knappast ensam om det – utan Toves inflytande skulle den finlandssvenska kulturen vara oerhört mycket fattigare i dag. Vi är alla så marinerade i Mumin att det knappt går att föreställa sig en verklighet utan trollen.

Det går knappt att föreställa sig en verklighet utan Mumintrollen.

Och det gäller förstås inte bara Finland längre – Tove Jansson och framförallt den underbart knasiga Muminfamiljen är älskade världen över. När jag för snart femton år sedan jobbade på varuhuset Stockmanns filial på Helsingfors-Vanda flygplats kunde japanska turister köpa Muminkulspetspennor för hundra euro. Ja, du läste rätt, pennor för en hundring. Och mycket, mycket mer. Så länge det var Mumin var det hett.

Att Mumin är stort i Japan har knappast undgått någon, men visste ni att trollen är lika omtyckta också i Nepal? Nej, det gjorde inte jag heller. Inte förrän jag i somras blev kontaktad av en nepalesisk journalist som undrade om jag var intresserad av att skriva en artikel tillsammans med honom – om Mumin såklart.

Journalisten Abhaya Raj Joshi berättade hur alla nepalesiska familjer i början av 2000-talet varje lördag klockan tolv bänkade sig framför tv:n för att se den japansk-finländska animationsserien I Mumindalen. Landet låg mitt i ett grymt och utdraget inbördeskrig, men när titelmelodin rullade igång samlades man framför tv:n. Det var, enligt Joshi, alltid en andäktig stund.

När Muminmelodin satte igång samlades man framför tv:n. Det var alltid en andäktig stund.

Även om I Mumindalen visats i över hundra (!) länder var det ändå ingen självklarhet att den skulle hitta till just Nepal. Det hände tack vare de finländska journalisterna Leena och Erkki Vihtonen, som första gången åkte till Nepal redan i mitten på 1980-talet för sin dåvarande arbetsgivare Yles räkning. “Under åren 1985–87 var vi med och lade grunden för Nepals nationella tv-bolag, och deltog i olika utvecklingsprojekt fram till 2001”, berättar Leena Vihtonen. Förutom know-how donerade Yle också avlagd sändningsutrustning till Nepal.

Paret Vihtonen bekymrade sig för att det inte fanns några barnprogram på nepalesisk tv. Största delen av programmen kom från USA eller Indien och var rätt våldsamma, så de började fundera på om det fanns några lämpliga finländska program som kunde fungera i Nepal. “Och då tänkte vi genast på Mumin.”

Vihtonens började med att kontakta sin tidigare kollega Dennis Livson, som äger rättigheterna till I Mumindalen-serien. “Vi hade tyvärr ingen kontakt med Tove, men hade gärna träffat henne”, berättar Leena Vihtonen.

Förutom know-how donerade Yle också tv-utrustning till Nepal.

Efter att de etablerat en kontakt med Livson kontaktade de en bekant nepalesisk regissör, Deependra Gauchan, som de hade samarbetat med tidigare. Han blev presenterad som kandidat för att regissera den lokala versionen av programmet – först för Yle och sedan också för Finlands utrikesminister. Utrikesministeriet deltog också i finansieringen av översättningen.

Samtidigt som Mumindalens invånare packade väskorna inför resan till Kathmandu, somnade Tove Jansson in i Finland, men hon hade hunnit ge sitt godkännande för resan. Totalt finns 104 avsnitt av I Mumindalen, varav Nepals tv köpte rättigheterna till hälften.

Av en slump hade Nepals tv-bolag fått en dubbningsmaskin i gåva från Japan, vilket var ett avgörande steg för att möjliggöra produktionen. Regissören Deependras fru Beena Gauchan översatte serien till nepalesiska genom att använda främst det engelska, men också finska och svenska materialet. Hon lät Mumintrollen och de andra karaktärerna prata på ett väldigt vardagligt sätt – något som var ovanligt på nepalesisk tv då och sannolikt en delorsak till Mumins stora popularitet i Nepal.

Inför lanseringen av serien visste ingen i teamet hurudant mottagandet skulle bli. Reaktionerna under de första veckorna var rätt ljumma, men småningom hittade allt fler tittare till sändningstiden, och till slut blev den en massiv hit. Inte minst för att de lokala tidningarna lyfte fram den stort som något nytt och spännande.

Översättaren lät mumintrollen prata vardagligt språk, vilket var oerhört i nepalesisk tv.

“Serien tilltalade publiken för att den var så enkel men ändå hade så djupa karaktärer. De var oskyldiga, älskvärda och aldrig våldsamma”, säger Binod Giri som var seriens nepalesiska berättarröst, och även spelade Muminpappan och Hemulen.

Också Erkki och Leena Vihtonen minns hur tv-serien växte till omåttlig popularitet. “Varje lördag klockan tolv när sändningen började tystnade hela vårt bostadshus – trots att det inte ens bodde några barn i huset.”

De berättar också om den gången då regissören Gauchan var ute och filmade ett annat program på den nepalesiska landsbygden. “Barnen svärmade runt filmteamet som hade problem att få jobbet gjort, men strax före klockan tolv kom en pojke från grannbyn springande och ropade att Mumin snart börjar på tv. Alla barnen satt av i rasande fart hemåt och filmteamet fick en timme ostörd arbetstid.”

Barnen kom ändå tillbaka efter en timme och samma problem kvarstod. “Men av medverkarna hade spelat Sniff i tv-serien och han sa med sin Sniff-röst att barnen skulle vara tysta och det fungerade. De satt tysta och slutade störa”, berättar Leena Vihtonen.

Enligt avtalet hade Nepals tv-bolag rätt att sända I Mumindalen två gånger, men under åren har serien rullat på i många fler repriser, och en del nepalesiska avsnitt ligger också ute på Youtube. Där hittar man också otaliga klipp av vuxna människor som sjunger Muminsången på nepalesiska.

“Jag tror att varken Tove eller Dennis skulle ha blivit särskilt upprörda över att serien visades fler gånger än avtalat. Kontrakt betraktas som väldigt ’västerländska’ i Nepal, vid behov kan man alltid flexa lite”, säger Leena Vihtonen.

Problemet är att de gamla avsnitten är sparade på analoga videokassetter.

I Nepal finns än idag många som önskar också att de kunde se serien igen, eller visa den för sina egna barn, men problemet är att de gamla, älskade avsnitten på nepalesiska ligger sparade på analoga videokassetter. De är svåra att överföra till digitalt format utan ett massivt redigeringsarbete för att bibehålla eller återskapa kvaliteten – ett arbete som ingen på Nepals tv verkar ha tid eller pengar för.

Det är inte heller självklart att den nya animationen Mumindalen (2019) någonsin kommer att visas på nepalesisk tv. De som var inblandade i den gamla produktionen berättar att Nepals tv helt enkelt inte har råd att köpa rättigheterna – åtminstone inte i dagsläget.

För Erkki och Leena Vihtonen blev Mumin, efter närmare femton år av olika jobb i Nepal, det sista stora projektet. Det är tydligt att trollen lämnat ett bestående intryck hos både stor och liten, och paret Vihtonen har fortfarande varma minnen från sin tid i landet, dit de också fortfarande återvänder regelbundet. De hade planer att resa under 2020, men väntar nu på att coronavaccinerinationerna kommer igång så att de kan resa till sitt favoritland igen.

“Mumin blev ett slags höjdpunkt för hela vår arbetskarriär i Nepal. Trots det fysiska avståndet och skillnaderna mellan våra samhällen, lyckades vi exportera finländskt kulturarv till Nepal. Det är väldigt fint att ha fått vara en del av det”, säger Leena och Erkki Vihtonen.

(Foto: Sanjay Hona / Unsplash.)

__________

Michaela ”Kugge” von Kügelgen (f. 1986) är fri skribent och författare. Hennes senaste roman Nationen utkom våren 2020.