Monika Fagerholm: Inspiration, hängivenhet, delaktighet

Monika Fagerholms sprudlande inspirerade tacktal vid mottagandet av Tollanderska priset och medaljen vid Svenska Litteratursällskapets årsfest på Runebergsdagen 2020.

Tack. Det här hade jag aldrig trott. När jag var liten, på sextiotalet och början av sjuttiotalet, och min mormor Elin Herrgård hade debuterat som författarinna i sextioårsåldern på Söderströms förlag – hon var österbottnisk bonddotter, upptäckt av Hagar Olsson och Johannes Salminen, en som aldrig fått gå i skolor, bara folkskola men legat som en del sjuka barn i sängläge i långa perioder, månader, upp till ett år och då fått läsa och upptäcka litteraturen på egenhand – och plötsligt, till allas och kanske hennes egen förvåning, fick ett helt nytt liv, ett författarliv.

Så var det en rolig farbror i släkten jag hade som då sa till henne, du ser stolen där, Elin – det var en köksstol –
kliv upp på den nu. Det är där du ska stå nu, och se på världen, från ett upphöjt perspektiv. Så gör en författare.

”Det anstår mig inte att göra mig … mindre än vad jag är.” Så att säga. Så nu står jag, mormors dotterdotter, här, ett femtital år senare, som författarinna. Vilket jag heller aldrig trott alltså.

En gång i tjugoårsåldern på åttiotalet vann jag tredje pris i Studentbladets novelltävling och vann, vid sidan av äran och publiceringen av de två novellerna jag skrivit ett hundra marks presentkort till Akademiska bokhandeln. Det var som att få Tollanderska priset för mig – jag minns också vilken bok jag köpte för pengarna, Det vita hotellet av D.M. Thomas och jag minns också vem som vann tävlingen, en jämnårig med mig, numera professor i estetik, Pauline von Bonsdorff (*här en nick till Pauline som också var närvarande på festen) – men jag var så blyg att när jag skulle avlämna fotografiet av mig som skulle publiceras i Studentbladet med novellerna, ett passfoto från en fotoautomat, jag såg ut en tidpunkt på dagen när det var minst sannolikt att den tvåhövdade redaktionen skulle vara på plats i tornet på Nya studenthuset så att jag bara skulle kunna droppa in det där fotot i brevinkastet utan att träffa någon. Vilket också lyckades.

Se på världen från ett upphöjt perspektiv. Så gör en författare.

Men det där var i alla fall början på något slags författarliv, för något senare – i alla fall fick jag gå på krog med författaren till (bland annat) romanen Utspelad i Ulan-Bator. Och föra litterära samtal. Eller ännu något senare (med växande djärvhet) klättra uppför stuprännan på innergården fem våningar upp där han som skrev Ingen & den knottriga damen bodde. Full – av vad då – hängivenhet?

Men jag blev (även en) skrivande författare. Och står här idag. Nu. Med äran föra ordet för mig och mina andra prisbelönade kolleger ikväll. Och ändå igen, i ett annat perspektiv, lite närmare i tid.

Det här hade jag aldrig trott.

Så sent som för bara ett år sedan vid den här tiden så minns jag hur jag simmade eller rättare sagt kände hur jag långsamt sjönk i bassängen på Långvik spa där jag var och motionerade ibland mitt i mina ensamma skrivdagar på sommarhuset, vid tanken som var som en förbannad insikt sju år förbannat sju år (tiden sen jag senast gett ut en bok) jag blir aldrig färdig. Allt detta skrivande skrivande. Går och går kommer aldrig till dörren, det är mitt skrivande, det är jag.

Nä, man lär sig aldrig, alltid samma osäkerhet, samma drama. En gång kastade jag bort ett helt manus efter år av arbete för att jag förstod att jag ändå måste börja om. Minns dagarna innan beslutet då jag rekade på stan i ett moln av intighet och utmattning och plötsligt förstod precis hur den amerikanska författaren Edmund White kände sig då han mitt i en komplicerad skrivprocess där han om och om igen körde fast, medan åren gick. Förstod även han? Att han aldrig skulle bli färdig.  Och tänkte där han gick invid en livligt trafikerad gata i Paris där han bor att om han nu bara skulle kasta sig ut i trafiken hamna under bilen och dö skulle alla problem vara ur världen, ingen skulle heller täckas kräva tillbaka alla de redan använda förlagsförskotten.

En gång kastade jag bort ett helt manus efter år av arbete.

Nå så blev inte. Hans bok om Jean Genet på åttahundra sidor blev färdig och utgiven och räknas idag som en höjdpunkt i hans författarskap och i det som skrivits om Jean Genet. Och min Glitterscenen blev också färdig. Och den här romanen, Vem dödade bambi.

Så, vänner, damer, herrar, alla. Det är dags för tack. Från mig, från oss alla pristagare som är här i kväll. Tack ni bildade, intresserade, litteraturälskande människor som utgör Svenska litteratursällskapet i Finland. Tack för att ni stödjer och arbetar för den svenska litteraturen i Finland.

Även, såhär, genom priser och belöningar till alla oss författare som har glädjen och äran bli prisbelönta av er idag, Runebergsdagen 5 februari 2020. Jag har talat om mig för jag ska inte, kan inte, göra anspråk på att tala om andras tillblivanden, andras processer, resor i skapandet, skrivandet. Det går inte. Under mitt liv som författare har jag inte träffat på en enda författare, kollega, som skulle jobba på samma sätt som den andra. Skapandet är djupt individuellt, ett personlighetsdrag. Och samtidigt ett vet jag (tror jag mig veta), hundra procent: Att ingen av oss prisbelönta trott, vetat, haft en aning om under själva skrivandet, att den skulle få finnas här idag, som pristagare. Den fundamentala futtigheten, intigheten. Den oron, otron. Misstron. Den känner vi alla igen. Tror jag.

Och nä det blir inte bättre med åren. Att börja nåt nytt är alltid att börja om. Ibland i maximal osäkerhet. Nä, vi tror inte, vi vet inte, vi räknar inte med – våra processer är drama bergochdalbana oförutsägbara – vi kan inte ens räkna med oss själva. Ändå gör vi det här, framhärdar, envisas. Skriver, från dag till dag till dag …

Så därför vill jag rikta en stark tanke också till alla kolleger som inte fått pris, som aldrig får pris, som framhärdar, envisas, skriver, gör, från dag till dag (för det är ju inte därför man skriver, för att få pris). Och kära mecenater, läsare, publik. Ni behöver oss. Inte som underhållning, avkoppling, glasyr på tårtan, guldkant i vardagen eller hur det brukar heta, mjukvaran som ändå förutsätter hårdvaran etc etc. Eller ens som upprätthållare av det svenska språket (även om allt detta förstås också är viktigt).

Att börja nåt nytt är alltid att börja om. Ibland i maximal osäkerhet.

Men vi författare, vi som skriver, vi gör språket, vi visar språket – både ordböckernas språk, modersmålet, modersmålen och språken i oss. Rytmerna, tonfallen – vi skriver språken som är livet som försiggår under det där vardagslivet. Där som väsentligheterna pågår, hela tiden. Vi får det att visa sig, det där ibland också andra, främmande, ibland träda fram så starkt att det pockar på eller öppnar för ett nytt seende. Ny syn, nya vinklar också, i det vardagliga, i samhälle, värld och politik. På så vis är litteraturen alltid en värld, världar, och en potential av värld och möjlighet. Ett förslag, en utopi.

Frågor på det? Något som blev osagt?

Nåja. Själv gick jag nu på något sätt igång på det där som jag talade om i början, med stuprännan. Så okej då, måste erkännas. It wasn’t me. Jag klättrade inte uppför stuprännan till den där lilla lägenheten i Tölö med fönster som vette mot innergården där författaren till Ingen & den knottriga damen och romanen Pravda Love – världens bästa roman står det i min dagbok från den tiden och, som vi vet, dagboken ljuger aldrig – bodde. Och nu vet ni säkert vilken författare jag menar också. Men jag hade kunnat göra det.

Och när jag för några veckor sedan hörde att någon annan faktiskt gjort det under de där tiderna blev jag nästan avundsjuk och tänkte: Ack om det hade varit jag. För utan Martin Enckells visionära energi – och Thomas Wulff och Pojkgruppen Kain och Cris af Enehielm som Zarathustra i Anette Arlanders all female-uppsättning av Så talade Zarathustra på Svenska teaterns miniscen (och Susanne Ringell som oförglömlig Skugga, come to think of it) – som träffade rätt i solar plexus hade jag inte kunnat skriva en rad.

Liksom att, och ännu mer, att träffa och umgås med och skriva och tänka och leva med poeten Merja-Riitta Stenroos i början av åttiotalet. I tiderna ”Svenskfinlands egen Rimbaud” (som hon kallades av somliga), om ni minns. Hade debuterat som sjuttonåring och gav sedan i rask takt ut två diktsamlingar till innan hon mot i mitten av åttiotalet lämnade Finland för att ge sig ut på en evighetsinterrail, jag kommer aldrig tillbaka, lovade hon, men det gick nog alldeles bra för henne, hon är numera professor i medeltida engelska i Stavanger.

Men hos Merja, det jag fick av henne, det som får hjärtat att slå. För skriva är inte bara skriva. Men finna ett jag, framkalla sig, få en en plattform i sig därifrån man kan skriva. Hitta i sig en figur av mod och djärvhet, energi.

Mormor blev inte bara författare, hon fick ett liv. Ett författarliv.

Jag tänker på mormor igen. Elin Herrgård. Som, närmare sextio år gammal, kunde inleda ett författarskap och hann publicera romaner, noveller och en diktsamling innan hon dog i Vasa 1999, hon var då 92. Men hon blev inte bara författare, hon fick ett liv. Som många av sin generations kvinnor levde hon tillsammans med en krigsskadad, alkoholiserad man som inte var särskilt snäll med henne heller, hon hade varit hemma, skött om barn och hus och inte haft så mycket säga till om men märk förvandlingen och effekten på honom, på alla när hon som även annars var begåvad med en imponerande kroppshydda återvände till hemmet i Vasa från det legendariska kvinnolitteraturseminariet på Biskops Arnö iförd svart- och silvermönstrad fotsid kaftan. Det anstår mig inte – verkligen.

She was such a fan, sa någon om den amerikanska musikern, låtskrivaren, artisten skådespelaren poeten och författaren Patti Smith på sjuttiotalet när hon började. ”She was such a fan”. Hur hon öppet oblygt beundrade tog intryck av inspirerades av härmade imiterade, var som, ville vara som – att det var drivkraften (vilket i och för sig också föranledde poeten Gerard Malanga, som upptäckte och gav ut hennes första diktsamling och sen släpade omkring på hennes böcker från tillställning till tillställning att säga lite surt att han onekligen sen blev lite flat där när hon i boken stortstilat tackade typ Bob Dylan, Rimbaud och Anita Pallenberg men inte nämnde honom med ett ord).

She was such a fan. Så vackert. Jag tror på inspiration och hängivenhet och delaktighet. Så det är väl vad jag vill säga till sist: något om vikten av att inte skämmas, inte finn fem fel, inte skruva ner: Våga inspirationen, hänförelsen. Det gäller i hela vår kultur, konst, litteratur, i skrivande och läsning. Håll kvar öppenheten för det nya obekanta. Den oskuldsfulla barnsliga nyfikenheten – ha sexton öron och sin fyrkantighets mun (för att parafrasera Gunnar Björling).