Johannes Ekholm: Orka mindre, skynda långsamt

Via bruk och missbruk av energidrycker undersöker författaren Johannes Ekholm vilka krafter, ideal och trender i samhället som pushar oss att orka allt mer, vila allt mindre och hela tiden vara på alerten. Går det att köra käppar i ekorrhjulet, kan livet längre saktas ner?

”Jag älskar den här konstgjorda melonsmaken”, skriver Maria (28) via chatten. ”Den känns nästan hälsosam!”

Jag har nyligen publicerat en Instagram story där jag efterlyst människor som använder energidrycker. Några svar har flutit in. Samtliga jobbar inom kreativa branscher och är mellan 25–35 år, men eftersom min uppfattning är att energidrycker främst är en grej för ännu yngre människor, googlar jag ”energidrycker vanliga bland unga”.

En skolhälsoundersökning från 2017 utförd av Institutet för hälsa och välfärd (THL) visar att elva procent av högstadiekillarna och fem procent av tjejerna använder energidrycker oftare än varannan dag. Sju procent av pojkarna och tre procent av flickorna gör det dagligen. Som de vanligaste orsakerna anger ungdomarna ”den goda smaken”, ”behovet av energi” och ”för att hållas vaken”. Av samma orsaker som jag själv alltså.

Jag frågar Maria ifall den konstgjorda melonessensen känns mer energisk än naturliga aromer? ”Absolut!”, svarar hon. ”Men jag saknar den där härliga, industriella smaken som Red Bull och Battery har.”

Vi snackar om Nocco Focus Melon Crush, en sockerfri kolsyredricka som Maria precis publicerat en bild av på sin instastory. Nocco är drycken för en sportig livsstil och människor som tränar, hyllad av influencers såsom plant based-coachen Mark Schadenberg som har över femtiotusen följare på Instagram.

”Man kan dra Spirulina och sen Nocco till efterrätt”, skriver Maria. ”Med Nocco känns det som man svettas mindre än av Battery.”

Hälsoaspekten sitter ändå inte rätt i alla sammanhang.

”Då vi spelar D&D måste jag ha Battery, för Nocco är lite för fancy”, skriver Maria. ”Red Bull och Battery har den där bensinsmaken som gör att NU JÄVLAR KÖR VI!”

SÖMN ÄR BARA SUBSTITUT FÖR KAFFE

28-åriga Ville som jobbar inom IT berättar att en vanlig arbetsdag för honom börjar med två stop kaffe (motsvarande fem normala koppar eller 315 mg koffein). Utöver det slinker lätt en liter Coke Zero (130 mg) ner – sammanlagt 445 mg koffein per dag.

”det är mitt vanliga recept”, skriver Ville utan skiljeteken och versaler. ”rätt mycket kaffe och ibland någon kolsyrad enu i st f cola och så har jag cofi-tabs men dom drar jag bara om jag ska ut och e trött.”

Koffein kan hos vissa människor medföra ökad rastlöshet, hyperaktivitet och nervositet, och leda till sömnsvårigheter. Ville däremot känner att koffeinet främst har positiva effekter. ”jag kanske känner att det ger lite surr och man ska ju alltid vara lite maxad. passar bra med snus också.”

Jag berättar att nikotin påskyndar kroppens intag av koffein. En ny insikt som tydligt gläder Ville: ”XD maximum kofe.” Koffeinet ger inte Ville några abstinenssymptom. Eller så hinner de aldrig infinna sig eftersom det ständigt finns koffein tillhanda. ”om det int finns så får man hämta mer. guaranteed supply var som helst i världen i guess.”

Jag frågar Maria om hon någon gång varit utan koffein en hel vecka på jobbet? ”NEJ”, svarar hon genast. ”Alltså jag är kaffenarkoman och får sån sjuk huvudvärk om jag inte får en kopp inom två timmar. En gång försökte jag sluta med kaffet, men jag blev en helt fruktansvärd människa, plus att det är helt jättesvårt då det finns kaffe överallt.”

Vilka effekter har för mycket koffein då?

”Ångesten ökar osv”, svarar Maria.

Koffein som dricks upptas till fullo i blodet och vävnaderna på cirka 45 minuter. Koffeinhalten peakar i kroppen 15–120 minuter efter intaget och halveras var fjärde timme.

Eftersom det inte alltid är möjligt att upprätthålla ett ständigt intag av koffein, är det bra för produktiviteten att arbetsavtal ofta innehåller lagstadgade kaffepauser. För varje fem och en halv arbetstimme har till exempel busschaufförer rätt till trettio minuter vila uppdelat på max två etapper. I logistikbranschen har man rätt till två kaffepauser per åtta timmar arbete. Längden på en lagstadgad kaffepaus för statligt anställda är tolv minuter – just lagom för en fika.

Maria berättar att hon inte använder energidrycker dagligen ”för det är lite som med spriten, om man tar mer än det normala, är fan snabbt lös.”

HUR MYCKET ÄR MYCKET?

Enligt Europeiska livsmedelsverket EFSA kan en vuxen utan problem inta 400 mg koffein per dygn eller max 200 mg på en gång. En trygg övre gräns för barn och unga är 3 mg koffein per kroppsvikt i kilogram. För ett förskolebarn på cirka 20 kg innebär det max en burk Coca-Cola Zero om dagen.

Den trygga dagliga dosen kan ändå vara svår att uppskatta, eftersom det är stor variation på koffeinhalterna olika drycker emellan. En kopp kaffe innehåller 70–140 mg, en single shot espresso 75 mg och en dubbel 150 mg.

Läskedrycker som varnar för hög koffeinhalt (som till exempel Monster, ED, Red Bull eller Battery) innehåller trots allt bara cirka 32 mg/100 ml eller 105 mg per burk. Men det finns också högre halter. En normal Nocco på 33 cl innehåller 180 mg koffein, vilket är fyrtio procent mer än till exempel Battery.

I klass för sig är sedan koncentraten som säljs i små bruna glasflaskor och liknar mediciner: Boom (333 mg/100 ml) eller thailändska M-150 (67 mg/100 ml) som trots att den inte är särskilt vanlig i Finland är den mest sålda energidrycken i Thailand. I energidryckssegmentet tävlar också Mountain Dews ”vitaminerade läskedryck med blodapelsinsmak” vid namn KickStart som innehåller 19 mg koffein per deciliter, eller 86 mg/burk. Kickstarts förpackningsdesign betonar – i stället för koffeinhalten – att drycken innehåller hela fem procent juice.

STICK UT ELLER DÖ

De så kallade funktionella dryckerna dit också energidryckerna hör är typiska för stadskulturen. Bara tanken att någon skulle ta med sig en Battery till sommarstugan eller hugga ved på Monster känns direkt knasig.

När finska Sinebrychoff några år innan millennieskiftet lanserade Battery räckte det med sloganen och löftet Keeps you going.

På Youtube hittar jag en Batteryreklam från 1997 där en klassisk träleksaksfågel långsamt doppar näbben upp och ner i ett vattenglas – tills den får syn på en burk Battery och börjar hacka frenetiskt. Jag skickar länken till Maria.

”Det är just sådär, det är något crazy med energidryckerna”, kommenterar hon. ”BING BONG TUUT TUUT!”

Enligt en rapport från amerikanska myndigheter ökar antalet stadsbor med 1,5 miljoner invånare varje vecka. År 2022 kommer sextio procent av världens befolkning att bo i städer. Vardagens hets, hårdare krav i arbetslivet, urbaniseringen och en ökad hälsomedvetenhet är faktorer som förväntas driva tillväxten på marknaden för funktionella drycker.

INNEHÅLLSMARKNADSFÖRING LÖNAR SIG

De tre största varumärkena Red Bull (grundat 1984), Monster (2002) och Rockstar (2001) delar på cirka nittio procent av den globala marknaden. Red Bulls framgång är baserad på långsiktig innehållsmarknadsföring genom bland annat konserter och olika sportevenemang, liksom sensationella upptåg som ska kommunicera mod och risktagning. Många minns säkert det vansinniga Red Bull Stratos-hoppet i oktober 2012 då stuntmannen Felix Baumgartner skickades fyrtio kilometer upp i stratosfären för att sedan i fritt fall accelererade upp i ljudets hastighet. Han nådde Mach 1,25.

Också Red Bull Music Academy har i tjugo år erbjudit makalösa möjligheter för nätverkande, synlighet och ekonomiskt stöd åt experimentella musiker och ljudkonstnärer. Då man 2019 lade ner skolan lämnade man efter sig ett svårfyllt tomrum. Men musik och extremsporter är också kärnan i många andra varumärken.

Athletes, musicians, anarchists, students, road warriors, metal heads, geeks, hipsters, bikers dig it – you will too, står det skrivet längs sidan på Monsterburkarna.

När den finska anarkistgruppen A-Ryhmä träffas är det ändå inte Monster utan den kolsyrade och kalorifattiga matéextraktdrycken Club Maté (koffeinhalt 20 mg/100ml) som säljs i baren.

Andra kända vänner av Club Maté, enligt en artikel av Bruce Sterling i Wired (2007), var tyska Chaos Computer Club och Noisebridges hackerspace i San Francisco. Nördar och hackers älskar fortfarande energidrycker. 2018 lanserades ED Gamer Light som enligt tillverkarens pressmeddelande var ”särskilt riktad till utövare av e-sports” och ”utvecklad enligt spelarnas önskemål”·

Den sockerfria, lila drycken innehöll förutom koffein och guarana också B-vitamin, zink och magnesium, vilka påstods ha hälsofrämjande effekter som är särskilt lämpade för dataspelare.

EN SNABB SJÄL I EN PÅTÄND KROPP

Den gemensamma egenskapen hos alla energidrycker är att de ger energi.

”Jag har funderat på att energidrycker, kaffe osv är något slags löfte om att inte behöva stanna upp”, skriver Maria.

Men att aldrig stanna upp är inte enbart positivt. Maria har stundvis haft svårt att lugna sig och under terapisessioner fått träna på ”att helt enkelt lära mig att BROMSA mentalt, och fysiskt också”. Jag föreställer mig en jonglör med alltför många bollar i luften men på grund av omständigheterna, som jordens dragningskraft, är det aldrig möjligt att jonglera långsammare … och ju fler bollar, desto svårare blir det.

”Jo”, svarar Maria. ”Och så är det säkert något arv från kriget att man har ett inre mantra som säger att DET ÄR BARA ATT STÅ UT!”

Den finska krigshistorien bjuder faktiskt på otaliga, häftiga anekdoter om just ihärdighet. I Mikko Ylikangas bok Unileipää, kuolonvettä, spiidiä – Huumeet Suomessa 1800–1950 berättas om den finska soldaten Aimo Koivunen som av misstag fick i sig hela kompaniets förråd av Pervitin – det vill säga metamfetamin – och drabbades av svåra hallucinationer. Efter flera dagars blackout hade Koivunen marscherat tio mil åt fanders och kommit långt ifrån sin patrull. Under följande två veckor på drift levde han av tallskott och en lavskrika som han fångade med bara händerna och slukade rå. Efter att ha skidat fyrtio mil i 20–30 minusgrader och sårats av en landmina på vägen blev Koivunen äntligen upphittad och intagen på sjukhus. Hans vilopuls uppmättes till tvåhundra slag i minuten och kroppsvikten var 43 kg.

Det dras i Finland ofta paralleller mellan den heroiska så kallade vinterkrigsandan och det moderna arbetslivet, när hårt arbete och särskilt företagande ska glorifieras. Å andra sidan finns samtidigt en strävan att förringa de krigiska elementen i arbetskulturen, och framställa jobbet som en lek, som något kul, ett slags yrkesmässigt jonglerande.

Gränsen mellan arbete och fritid är i upplösning. Orden labour och play har smultit samman till nyordet playbour, medan vänner blivit ersatta av frolleagues (friends + colleagues). Arbetet har blivit personligt och kan potentiellt utföras var och när som helst. Att klara sig förutsätter ständig självkontroll – annars finns en risk att jobbet tar över livet helt.

Världshälsoorganisationen WHO meddelade nyligen att man lagt till utmattning eller burnout till den internationella statistiska klassifikationen av sjukdomar och relaterade hälsoproblem (ICD). Enligt WHO:s definiton är burnout en följd av obehandlad arbetsrelaterad stress.

”Det var konstigt kluvet”, skriver Maria, ”då jag samtidigt var deprimerad och led av ångest. För mig innebär depression att man inte orkar göra något, och ångest att man går på högvarv … så det var ett intressant tillstånd att befinna sig i [gråtskrattande emoji]”.

FAT CITY I MERCEDES LJUS …

Energidryckernas genealogi fogar sig naturligt till den teknologiska utvecklingen under senaste decennier, till de urbana subkulturerna och den nyliberala ekonomiska politiken med betoning på individuell prestation, effektivitet och hyllandet av risktagning. På 1990-talet, då bland annat världens första internetkafé Compu Café öppnade i Helsingfors, prisade kosmopolitiska yuppies som Sam Inkinen, författare till avhandlingen Teknokokemus ja Zeitgeist 1999 den nya technomusiken och de deterritorialiserande effekterna hos snabba droger.

Vad annat behövde en yuppie som likt Sonic The Hedgehog accelererar längs ljuskablar ut i satelliternas omloppsbanor och vidare mot cyberrymden, om inte mera speed!

Energidrycker verkar paradoxalt nog kunna skapa viss moralpanik hos vuxna människor, även om de samtidigt fungerar som inkörsport för barn till ett vuxenliv där alla sinnestillstånd, alerthet och prestationsnivå kan och bör regleras på kemisk väg. Problemets kärna är ändå inte ungdomarna, eller ens energidryckerna.

Som Ville säger: ”man måst alltid va lite maxad”

En kultur som åtminstone på ytan dyrkar fart och ungdomlighet, förtrycker och stigmatiserar ändå i praktiken dem som skapar den. Jag undrar om mitt eget intresse för energidryckskulturen kommer sig av en dylik paradox eller konflikt?

I den nya finska regeringens programförklaring som publicerades sommaren 2019, föreslås att energidrycker skall förbjudas för alla under 16 år. Jag kan inte se det som något annat än en attack mot ungdomens egna fjortiskultur om till exempel kaffe, som ofta innehåller tre gånger så mycket koffein som energidrycker, inte hotas av några åtgärder. Av någon anledning väljer man man att hellre öka kontrollen än försöka åtgärda de underliggande problemen som styr unga mot det här slags improviserad självmedicinering.

33-åriga Tuomo som studerar i London säger sig känna igen fenomenet: ”Det finns massiva mängder energidrycker i butikerna, men man ser väldigt sällan någon som dricker dem. Man blir liksom sedd som en fjortis om man har en burk Monster i näven”, skriver Tuomo på instachatten. I praktiken kan alltså alla som konsumerar energidrycker jämföras med lågstatusungdomar, fjortisar.

När lågprismärket Euroshopper 2008 introducerade sin egen energidryck blev den snabbt en favorit bland finska fjortisar. Drycken fick smeknamnet ES, vilket numera noteras till och med på Euroshoppers internationella hemsidor.

Enligt Atro Ojalehto som formulerade medborgarinitiativet för att förbjuda ES har dryckens popularitet skadat Finlandsbilden: ”Tidigare var vi finnar kända som salmiakälskande fyllon som slåss med isbjörnar, dricker kossu och piskar varann med björkris i hundragradig bastu, och vartannat ord som kommer över läpparna är PERKELE! Men hur ser det ut om 10–20 år då den här ES-läppjande fjortisgenerationen ska betala skatterna och rå om samhället? Då kommer finnarna att vara ett gäng lata knarkare som lapar holländskt renpiss och bara ’maxar’.”

Borde fjortisarna alltså tagga ner, bli vuxna och sakta in? Eller borde de, som Gilles Deleuze & Félix Guattaris Anti-Oidipus (1972) föreslår, accelerera vidare, deterritorialisera och avkoda sig själva i en otröttlig strävan efter än mer schitzofren berusning?

… VITA LINJER, HELIUMRUS

Enligt Tuomo är koffein långt ifrån den enda stimulantian som studerande använder för att hålla upp sin energinivå och alerthet: ”Många här drar till exempel Modafinil, en form av narkolepsimedicin, när man har essädeadlines hängande över sig”, skriver Tuomo.

Psykoaktiva ämnen som höjer den kognitiva förmågan kallas allmänt nootropiner eller nootroper. I Finland har de också kallats smartmediciner eller hjärndoping. Det är förbjudet att sälja modafinil i Finland men med specialtillstånd från Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet FIMEA kan narkolepsi medicineras med ämnet även här. I motsats till kokain eller amfetamin stimulerar modafinil inte dopamintillförseln i centrala nervsystemet, men kan ändå orsaka välbefinnande och beroende. I djurtester började apor självmedicinera modafinil, men bara om man först introducerat dem till kokain.

Smartmediciner och andra pluggdroger är i sig inget nytt i studentkretsar. Franska studenter med prestationsångest tydde sig redan på 1950-talet till ett ämne kallat Corydrane, en mix av amfetamin och aspirin. Den rekommenderade dosen var en (1) tablett på morgonen och en (1) under dagen. Jean-Paul Sartre sägs ha dragit tjugo (20) knappar Corydrane dagligen, vilket motsvarar cirka 200 milligram amfetamin.

För att upprätthålla arbetstakten bestod Sartres dygnsranson förutom speedet av minst två paket cigaretter, stora mängder vin, öl, whiskey och vodka, samt några gram barbiturater för att kunna sova … vilket förstås gjorde morgnarna rätt tunga, men då var det redan dags för nästa portion Corydrane. 1971 blev Corydrane i Frankrike klassad som olaglig substans.

Jag frågar Tuomo om inte smartdrogerna höjer ribban och försätter nyktra studerande i underlägsen position?

”Jag kan tänka mig att det kan vara ett problem inom de ämnen där pluggande har direkt nytta, men inom kreativa branscher har jag inte sett några tecken på det. Däremot är det många i min egen krets som använder hjärndoping för att släta över följderna av sina slitsamma levnadsvanor. Om man festar hela helgen hjälper modafinilet dig i arbetsskick till måndag morgon.”

Bruket av stimulanter är vanligt också i andra än kreativa branscher.

”Största delen av mina kompisar i servicesektorn, som till exempel jobbar på pubbar, säger att kokain eller modafinil under arbetspasset är business as usual.”

Något liknande har också Kaisa (30), arkitekt och småbarnsmamma, noterat: ”Man hålls inte vaken på bara öl längre. Och stimulanter ger ingen bakis heller. Vardagen och jobbet lider inte av festandet, så det är helt logiskt.”

Kaisa misstänker att orsaken till att snabba droger är så populära sannolikt är politisk: ”Handlar det inte om prestationssamhällets krav? Att livet överlag är så betungande?” I Kaisas kompiskretsar käkar man till exempel en drog vid namn Concerta, som vanligtvis ordineras åt barn med ADHD, det vill säga hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning. Enligt Kaisa figurerar Concerta också i gatuhandeln.

Då jag frågar Ville om han prövat annat än koffein för att höja prestationsförmågan, dyker samma ämne upp: ”nä”, svarar Ville, ”uppåttjack XD men jag har kanske ADHD vill ha Concerta XD men har aldrig orkat gå på nå [tester]”.

Enligt Kaisa kan Concerta trots allt ha också oönskade bieffekter: ”Dom få jag känner som har ADHD-diagnos och medicinering, säger att de helst inte tar den varje dag, bara om man måste läsa till prov eller fylla i blanketter och formulär. Den rubbar tydligen personligheten för mycket.”

INTENSITETEN INTENSIFIERAS

I sin bok Narcocapitalism: Life in the Age of Anaesthesia (2017) beskriver Laurent de Sutter hur användningen av droger flätas samman med ekonomi, politik och vardagsliv. Enligt de Sutter skulle det moderna ekonomiska systemet inte klara sig om inte världens befolkningen hölls i shack med psykofarmakologisk kontroll. Han beskriver kapitalismen med den för kokainet typiska dubbeleffekten av samtidig avtrubbning och upphetsning.

I den moderna kapitalismen, säger de Sutter, har kokainet alltid påträffats där också makten koncentrerats, det vill säga inom staternas administrationer och på bankerna. Då andra investerare under subprimekrisen 2007 drog bort sina tillgångar var det kokainekonomin som på egen hand höll bankerna flytande, tills staten trädde in och löste ut dem – från situationen de själva förorsakat.

I en artikel om accelerationism publicerad på webbplatsen E-flux ställer den italienska mediaaktivisten och vänsterteoretikern Franco ”Bifo” Berardi frågan huruvida en tillräckligt accelererad kapitalism kommer att destabilisera själva kapitalismen? Enligt Bifo: Nej. För att överhuvudtaget fungera kräver nämligen kapitalismen en fortgående accelerering av produktion och exploatering. Även om en alltmer intensiv accelereringen skulle introducera allt större instabilitet i det kapitalistiska systemet kan den aldrig fälla det, eftersom kapitalismen i sig inte är grundad i stabilitet utan i permanent volatilitet med upprepade kriser och krascher.

Enligt Bifos tolkning är accelereringen en form av förtryck som kapitalismen utövar mot individen. I en ändlöst accelererande ström av dataflöde försätts det undermedvetna i ett paniktillstånd för att till slut förlora också sina sista förutsättningar till autonom subjektivitet.

Den futuristiska rörelsen under det tidiga 1900-talet dyrkade också hög fart och nya maskiner, liksom prestationshöjande teknologi och medicin. I Italien ledde denna fartens tjusning de framtidsälskande spjutspetsarna rätt i klorna på fascismen och kriget.

Det var också flera dygn av sömnlöshet som låg bakom när en 56-årig man en natt i september 2018 på Helsingfors järnvägsstation plötsligt knivhögg en vilt främmande person i ryggen. Offret hade enligt gärningsmannen ”stirrat på ett provocerande sätt”, varför mannen körde in en långbladig fiskekniv mellan skuldrorna på honom.

Då jag frågar Maria vad hon hellre skulle välja; a) helt biverkningsfria mediciner för att hållas vaken och kunna somna eller b) att livet vore mindre stressigt och osäkert, tvekar hon.

”Tuff fråga. Jag skulle säkert sova hela tiden, om jag bara kunde XD.” Om en stund tillägger hon ändå: ”Men b.”

ATT SOVA ÄR LYCKAN

I ett videoklipp på en finsk memewebbsida förklarar en nervös ung man för någon utanför bilden om dubbelheten i psykofarmakologisk självmedicinering: ”Solen skiner, okej, en bra orsak att dra lite speed, bra orsak att dricka lite sprit, för att det är bra väder, ut och träffa folk, men om det regnar så äääh, orkar inte gå ut, då kan man sitta inne och dra subutex och öl, stanna inom fyra väggar …”

Att gå ut och träffa folk kan vara nödvändigt för ens karriär, men avigsidan med ett roligt jobb är att om arbetet förutsätter festande, blir själva festandet ett jobb. Kanske är det därför det blivit alltmer populärt med ”hygge”, att bara stanna hemma och mysa? Där hemma kan man vara – eller åtminstone inbilla sig att man är – skyddad från världens prestationskrav. Åtminstone tills man öppnar internet … Så var kan en människa finna ro på allvar?

”Att sova, sa min mormor alltid, är som pengar på banken”, skriver Maria. ”Om jag har ångest eller känner mig fittig eller så, går jag alltid och lägger mig. Det är som en panikknapp – halt med allt, stäng av tankarna. Lite som emotionellt ätande eller supande, man orkar bara inte ta itu med vissa tankar och problem, hellre undviker man dem.”

Att stanna hemma och sova kan förstås också ha sina avigsidor: ”Julia Kristeva har några sköna tankar om hur vila är ett sätt att spela död (fast det handlar om depression)”, säger Maria. ”Inte direkt död kanske men typ värdelös, och hur det kan bli ett fängelse, då endast den presterande människan verkligen existerar. Om man inte gör något, så syns man inte och då finns man inte.”

En vilande människa är alltså så gott som död. Jag känner att jag vill säga emot, på något sätt vända på steken så jag kommer åt att anklaga nyliberalismen för att också vilan nu gjorts till ett problem. Det är väl uppenbart att människor borde få sova mer!

”Det där var ett slags breaktrough i min terapi, att när man länge haft svårt att orka göra annat än ’vila’, att inse hur det är ett straff man utdelar sig själv, att inte existera.”

Har vi alltså inkorporerat nyliberalismen så djupt i våra själar att blotta tanken på att samtidigt vara både i fred och till freds framstår som omöjlig?

”Jag känner ändå att jag behöver mera sömn än jag får nu”, tillägger Maria, ”men inte bara sömn, för det är ju då liksom att undvika livet.”

SLOW YOUR ROLL, MAN

Där mänskligheten vid millennieskiftet fortfarande hyste denialistiska drömmar om en ändlös tillväxt och acceleration, färgades 2010-talet av undergångsstämningar, klimatkrisen och visioner om den slutliga ekonomiska recessionen. Tillväxten och accelererationen är av allt att döma vid sina vägars ände. Som gränsvärden kommer dels människokroppens inneboende bräcklighet emot, dels planetens begränsade bärkraft.

Eller som det uttrycks i Arbetsvägrarens handbok (2019): ”Klimatångesten förtär förmågan att föreställa sig en bättre framtid. I samma takt som tron på nuet försvagas, omöjliggörs framtiden.”

Maria säger sig ha funderat i liknande banor: ”Jag frågade min terapeut att ifall ångest är den dominerande känslan för min generation, vad är då definierande för z-gen när de står inför en potentiell apokalyps? Och han svarade att sannolikt psykos då.”

Enligt en färsk rapport från den brittiska tankesmedjan Autonomy borde den genomsnittliga arbetsveckan förkortas till nio timmar om vi vill hejda den globala temperaturökningen vid två grader Celsius. Också medförfattaren till #Accelerate-manifestet Nick Srnicek har senare konstaterat att han övergett accelerationsutopin: ”Vi vill inte bara intensifiera allting”, säger Srnicek i en intervju för brittiska The Guardian. ”Kraven på kortare arbetsvecka betyder att människor har ett behov att leva långsammare.”

I diskussioner om automatisering och förkortad arbetstid hör man ofta frågas: så vad ska en människa göra om inte jobba? För en investerare med marknadsandelar på hjärnan förvrängs frågan till: hur gör man detta produktivt? Vad ska man sälja till folk som inte har bråttom?

Tuomo berättar att det i London numera är lagligt med alla möjliga produkter som innehåller CBD-olja: ”Det finns i form av chai, cold brew, fuktighetskrämer, vape-vätskor mm. I kylskåpet på vårt lunchkafé finns CBD infused ice tea.” Enligt Tuomo ger CBD-produkter samma känsla som efter ett bra bastubad.

CBD eller cannabidiol är en av många cannabinoider som förekommer naturligt i cannabis. Den saknar de psykoaktiva verkningarna hos THC och den vanligaste biverkningen av CBD är dåsighet. CBD har också upptäckts ha vissa smärtlindrande, inflammationshämmande, antipsykotiska och antiepileptiska effekter. CBD har varit allmänt tillgängligt i Storbritannien sedan 2008 då också cannabis för medicinskt bruk legaliserades. I Finland är CBD klassat som olaglig narkotika.

Så vad ska vi i framtiden sälja till alla bastubadare och downshiftare, till slappande slackers och inbromsare, till de redan utmattade och de frivilligt arbetslösa, till förtidspensionerade, chillare och festtrötta softare, till sömnlösa latmaskar och morgontrötta siestanjutare, till mediterare och pulssänkare, yogare och drömmare, till sorglösa underpresterare och alla de andra arbetsskygga?

En möjlig riktning mot framtiden erbjöd amerikanska Innovative Beverage Group som redan 2010 lanserade ”anti-energidrycken” Drank. Den såldes i vanliga mataffärer och innehöll melatonin, nyponextrakt och Valeriana, som har konstaterats orsaka dåsighet. Produkten floppade trots allt och drogs från marknaden.

Vad gick fel? Kanske var tiden bara inte mogen för en anti-energidryck? Men idag då? Kunde extreme relaxation-drycker som Drank, nu när automatisering och radikalt kortare arbetstider sysselsätter vår kollektiva fantasi, väcka större intresse än för tio år sedan? Och hur är det med rejäla relaxanter? Vad sägs om en flaska heroin- eller Xanax-infusion i stället för den vanliga fredagsvinet? Och till sist: är det verkligen det vi vill ha?

I det välkända Rat Park-experimentet visade man att råttor som fick leva ett naturligt och arttypiskt liv i sin egen sociala gemenskap inte visade något som helst intresse för rusmedel eller böjelser till beroende av droger, som i andra sammanhang hade konstaterats vara ytterst addiktiva för samma art. (Jani Kaaros artikel i tidningen Tiede 17.2 2014 är läsvärd!)

Jag vill avsluta med ett hypotetiskt scenario: Vilket skulle du föredra om du fick välja mellan a) en lite snävare bur där du erbjuds ändlöst med underbara narkotiska preparat eller b) mera fritid och autonomi över ditt eget liv?

______

Artikeln har tidigare publicerats på finska i tidskriften Libero. Johannes Ekholms nya roman Planet Fun Fun utkommer under våren 2020 på Förlaget, och på finska via förlaget Otava