Peter Mickwitz: ”Att vinna hjälper ingen”

En gång i tiden tilldelades författare priser, nuförtiden vinner vi dem. Men med vinnare kommer också förlorare.

Litteraturpriser hör till det mest självklara i den litterära världen: få kritiserar dem, få analyserar vad de betyder för litteraturen, och att ett pris kan vara viktigare för en författare än att få klartänkta och kunniga recensioner.

Jag har ett mångkluvet förhållande till litteraturpriser. Å ena sidan ser jag dem som ett harmlöst ’än sen’-fenomen. Å andra sidan anser jag att de är någonting som åderlåter det som litteraturen kunde betyda för samhället. Å tredje sidan är jag själv långt ifrån immun – deras betydelse lever även i mig; jag vill gärna ha priser.

När jag talat med författarkolleger anser många att priser och tävlan inte är någonting som gör litteraturen gott. Ändå är det just ingen som tycker att fenomenet borde tonas ner, eller att prisernas betydelse vore överdriven och ihålig. Denna inställning bottnar nästan alltid i det här argumentet: ”Priser är någonting som ger litteraturen synlighet, och synlighet är det som litteraturen mest av allt behöver i tider som dessa.” Men vad är det som görs synligt med detta slags uppmärksamhet och varför? Och har synlighet ett egenvärde?

Det sägs att litteratur behöver synlighet, men vad är det som görs synligt?

När man synliggör böcker eller ett författarskap med priser är det oundvikligt att man samtidigt också osynliggör.  Författaren M. Lynx Qualey skriver om hur bara fyra av de 103 författare som var aktuella för nobelpriset 1969 var kvinnor (Anna Seghers, Simone de Beauvoir, Nathalie Sarraute och Elisaveta Bagriana). Det är både upprörande och orättvist, men inte förvånande därför att det är just det som litteraturpriser gör: de utesluter. De riktar ljuset snävt på det som – medvetet eller omedvetet – är prisutdelarnas och juryernas agenda. Det är ett strukturellt problem som också är en ofrånkomlig del av litteraturpriskulturen. Prisernas uteslutande och osynliggörande verkan kan vara extrem, såsom framgår av det här exemplet.

Att tro att prisjuryer har något allvetande förhållande till litteraturen, och med objektivitet och rättvisa kan hålla framme allt som är konstnärligt och samhälleligt viktigt, är naivt. Hur skickliga, hur okorrumperade personer som än sitter i prisjuryerna handlar det ändå alltid om ett begränsat antal personer med begränsad insyn i litteraturen; även om intentionen är felfri kan godtycket vara överraskande stort.

Litteraturpriser utstrålar en litterär auktoritet som nästan aldrig är realistisk – jag borde veta för jag har själv suttit med i flera prisjuryer. Även om vi alltid har arbetat seriöst och professionellt skulle jag aldrig tillskriva juryn någon absolut auktoritet, inte närapå. (De allra mest problematiska juryerna är de allt vanligare enpersonsjuryerna. De gör litteraturen den största otjänsten. Vare sig det är Anders Anderson eller guds mest utvalda litteraturprofessor som är den enda personen i en jury så representerar en enskild persons tycke det mest uteslutande godtycket.)

När böcker blir en tävling börjar författare skriva enligt tävlingens regler.

Att tävla inom litteraturen producerar hierarkier: att vinna är att vara bäst, om man vinner betyder det att andra förlorar, att de är sämre. Hierarkierna stärks ytterligare av att den som en gång vunnit också tenderar att vinna i fortsättningen. Det är lättare för en jury att uppmärksamma de redan framgångsrika, och framgång föder framgång. Med synliggörandet tilltar också osynliggörandet.

Litteraturhierarkier som baserar sig på tävlingar kan också producera hierarkilitteratur; litteratur anpassad till de former som krävs för att ta sig uppåt i hierarkin. För att förbättra sina chanser följer författaren medvetet eller omedvetet de regler som gäller – alla tävlingar har oundvikligen regler. Då det gäller litteraturens tävlingar är reglerna oskrivna men de finns där, tro inte annat. Och att följa regler är inget som brukar förknippas med seriös konstnärlig verksamhet. Tävlan och regler likriktar och kan leda till att hantverksskicklighet betonas framom konstnärlig integritet och kreativitet. 

Böcker som är illa anpassade till tävlingens regler har ofta svårt att göra sig gällande i tävlingar. För att motverka det här grundas det ibland motpriser, det vill säga priser med uppgift att uppmärksamma litteratur som faller utanför den litteratursyn som de etablerade priserna representerar. På något sätt är det speciellt sorgligt: just vi som tror på att konst handlar om integritet, inte anpassning, anpassar oss till och deltar i en begränsande litterär institution, de litterära priserna. Och för motpriserna gäller – förstås – precis samma problem som för alla andra priser.


Peter Mickwitz är flerfaldigt belönad författare som även suttit i många prisjuryer, bland annat för Finlandiapriset, Nordiska rådets litteraturpris och Statspriset i litteratur. Rubriken på artikeln är ett citat ur Reetta Pekkanens diktsamling Kärhi (Poesia 2019).