Peter Mickwitz: Hur mina barn uppfostrar mig

”Den andra och viktigare delen av min egen uppfostran fick jag först som vuxen”, skriver poeten och essäisten Peter Mickwitz. Det är barnen som gör det osäkra och ensamma författarlivet hållbart.

Jag levde min barndom på 1960- och 1970-talen i en familj där båda föräldrarna var politiskt vänsterengagerade. Bland annat var min pappa och mamma aktiva i den tidens kvinnorörelse. Det i sin tur återspeglades i hur jag och min syster uppfostrades. Inte för att jag märkte det. Det vi blev lärda trodde jag att var självklarheter. Hemmet är ett centrum varifrån det är svårt att se resten av världen och därför tog det mig ända upp till vuxen ålder att förstå att inte alla i min generation är feminister, inte ens alla kvinnor. I själva verket långtifrån – fick jag som vuxen till min besvikelse märka.

Allt i min barndom var inte politiskt, även om jag har minnen av sådant som familjeråd och fördomsfrihetskvällar. Till exempel skulle vi lära oss äta fördomsfritt, bland annat myror och gräshoppor stod då på menyn. I min uppfostran fanns också ett drag av någonting jag associerar med tyskhet – en bakgrund som min pappas släkt har – och speciellt minns jag sådant som ”prata inte med mat i munnen”, ”smaska inte”, ”ha inte armbågarna på bordet” och ”du sitter vid bordet tills fatet är tomt”. (Varför alla dessa minnen associerade till mat?)

Det här slaget av uppfostran lärde mig egentligen ingenting, bara ett slags inskränkt normalbeteende.

Innan jag fick barn var jag närmast rädd för barn. Nu kan jag läsa signalerna.

Den andra och viktigare delen av min uppfostran fick jag först som vuxen. Mitt första barn föddes 1990 när jag var 26 år gammal. Det andra barnet föddes 2005 och det tredje 2016. Det verkar som om jag kommer att ha barn hela mitt liv. Att ha barn innebär bland annat att uppfostra dem. Men för mig har att ha barn också betytt det motsatta: barnen har uppfostrat mig.

Jag lever ett liv som på många sätt är osäkert, otydligt och till och med skrämmande: inga fasta arbetstider, ekonomisk osäkerhet, ensamhet. Känslor av misslyckande och utanförskap sätter emellanåt hård press på psyket. Själva skrivandet är fullt av osäkerhet; det till och med frodas i osäkerhet. Jag tror inte att jag skulle ha klarat av ett sådant här liv utan mina barn.

Barnen har tvingat mig – för vilket jag tackar dem – att ha struktur i mitt liv. Barnen har lärt mig vad ansvar innebär, mycket mera än sådan uppfostran som baserar sig på att följa normer. Barnen har behövt mig och deras behov har gjort mig otroligt mycket gott. Jag vet inte var jag skulle vara utan dem, kanske hela mitt liv vore ett ändlöst ohejdat kaos utan barnen? Tack vare barnen har jag lärt mig oerhört mycket om mig själv, och jag har lärt mig att jag tycker om att bära ansvar och att jag kanske inte är helt usel på det.

Barnen har lärt mig vad ansvar är, och att jag tycker om att bära det.

I år är det tolv år sedan jag började ha mellanbarnet varannan vecka. Dessa varannanveckoår är nog det mest betydande som hänt mig i mitt liv. De är i betydelse jämförbara med att skriva och läsa. Därför har dessa tolv år format mig så mycket.

Innan jag fick barn var jag närmast rädd för barn. Nu känner jag mig trygg med dem och jag vet att jag klarar av att sköta barn och bära ansvar för dem. Jag kan läsa signalerna de ger mig eller jag kan försiktigt prova mig fram tills jag förstår hurdant just detta barn är; hur jag får det att sova, hur jag får det att äta, vad det vill och kan. Ibland kanske det tillfälligt går lite fel, men det är ingen katastrof utan bara lärorikt.

Liksom i all uppfostran finns det också i den här sådant som inte självklart är bra. Till exempel har mina barn många gånger hindrat mig från att delta i offentliga debatter och de har fått mig att dra mig ur konflikter i vilka jag kanske borde ha stått på mig bättre. Detta därför att jag har en tendens att helt – både psykiskt och fysiskt – uppslukas av sådant; jag blir helt frånvarande i allt annat än den debatt eller konflikt jag är indragen i. Vilket går ut över barnen, jag klarar inte av att vara närvarande för dem. Och det går inte an, alltså drar jag mig ur debatten eller konflikten.

Kanske har barnen därför också gjort min medfödda skygghet ännu större?

______

Konstnärsprofessor Peter Mickwitz (f. 1964) har tio böcker bakom sig inom poesi, prosa och essäistik. Mickwitz är flerfalt prisbelönt både för sin litteratur och sina översättningar. I december tilldelades han Samfundet De Nios julpris. Hans senaste, experimentella diktverk solen går ner det verkar omöjligt publicerades våren 2019.