Peter Mickwitz: Middag på slottet

Författaren blir bjuden på fin middag med presidenten och prinsessan … men att mingla och konversera ledigt är inte poetens styrka.

Jag lärde mig inte så värst mycket när jag studerade vid Helsingfors universitet på 1980-talet och jag kan inte heller säga att jag trivdes med mina studier. Men några trevliga studieminnen har jag trots det. Speciellt bra kommer jag ihåg det seminarium på vilket professorn brukade inleda sina föreläsningar med att berätta på vilka tillställningar hen hade varit under den gångna veckan. Uppenbarligen var den här professorn mycket populär inom diplomatkåren för varje vecka hade hen varit på cocktailparty på minst en ambassad. Jag har ett vagt minne av att det fanns ett uppfostrande och pedagogiskt syfte med dessa berättelser, men jag minns inte riktigt vad. Jag vill ändå göra ett försök i professorsstil, om inte annat så för att visa att jag visst lärde mig någonting när jag studerade:

För många år sedan blev jag av någon mycket oklar orsak för första – och sista – gången i mitt liv bjuden på middag till presidentens slott. Tarja Halonen var president och anledningen till middagen var att kronprinsessan Viktoria besökte Finland. Efter att ha köat en god stund tillsammans med de andra gästerna fick jag skaka hand med såväl president som prinsessa. ”Trevligt att ses”, lyckades jag klämma ur mig förvånansvärt hurtigt. Att maten var god minns jag, däremot inte vem mina bordskamrater var. Men jag hade en intressant diskussion med henne som satt till höger om mig, kanske hon hörde till diplomatkåren?

Och så undrar man varför jag har sociala bekymmer …

Efter maten vidtog mina sedvanliga sociala bekymmer. Mingla är inte min grej och jag smög därför omkring längsmed väggarna och försökte med dålig framgång undvika att se alltför vilsen ut. Efter ett tag kom till all lycka två av mina kolleger fram och började prata med mig. vad vi pratade om? Om kläder, förstås! Det var nämligen så att de två hade träffats några dagar tidigare på Stockmanns varuhus där de varit för att köpa kostymer till kvällens tillställning. Som av en slump hade båda fastnat för var sin Hugo Boss-kostym. ”Visste du att Hugo Boss var Hitlers hovskräddare?” frågade den ena kollegan mig. Ja, det visste jag. ”Vad har du för kostym på dig?” fortsatte han. ”En Dressmann-kostym. Kanske Dressmann var Goebbels hovskräddare?”, svarade jag. Och så undrar man varför jag har sociala bekymmer.

Senare på kvällen, efter slottet, gick jag och den ena av kollegerna tillsammans med några bekanta till Hotell Kämps bar. Där hade jag aldrig varit tidigare och där har jag aldrig varit sedan dess. Men det var roligt och jag hoppas vi drack någonting mousserande, det skall man alltid göra.

Veckan därpå fick jag av en vän ett mejl som innehöll en enda mening: ”ÄR DET DU PÅ BILDEN?”. På det bifogade fotot ur en kvällstidning syntes en lång kö av människor på väg att skaka hand med prinsessan. Och mycket riktigt: längst bort i kön, i en dörröppning, kunde man alldeles tydligt se min panna och ovanför den fullt igenkännbart mitt hår.

Författarliv, att figurera i kändisspalterna!


Peter Mickwitz är poet och essäist, och numera även kåsör. Hans senaste diktverk ’solen går ner det verkar omöjligt’ utgavs på Förlaget 2019.