Peter Mickwitz: Musik till ‘Bo i ett hus som ligger i mörkret’

I FRLGT:s serie om musik till våra böcker har turen kommit till poeten Peter Mickwitz, som sammanställt en läcker låtlista till sin senaste diktsamling Bo i ett hus som ligger i mörker. ”Det är en eklektisk lista”, säger Peter, med mycket skön, gammal jazz, men också pop, rock och något dansant.

Jag lyssnar på musik nästan alltid när jag skriver litterära texter. En del av mina böcker har präglats djupt av den musik jag lyssnat på medan jag skrivit dem. Här en lista med en del av den musik jag lyssnade på/använde när jag skrev Bo i ett hus som ligger i mörkret:

Klicka på play så startar spellistan, och läs Peters kommentarer till de enskilda klippen här nedan.

Brian & Thomas Owens: A Change is Gonna Come
Den här låten spelade jag på högsta volym i bilen dagen efter att Obama blivit vald till president. Det är oändligt länge sedan.

The Caretaker: Everywhere At The End Of The Time
The Caretaker är (var) ett projekt av Leyland James Kirby (elektronisk musik), i vilket han undersöker minnet och dess gradvisa upplösning. Jag lyssnade en hel del på The Caretaker när jag skrev Bo i ett hus som ligger i mörkret. Istället för det personliga minnets upplösning som hos Kirby (neurologiskt, ända till demens) använde jag den här musiken för att å ena sidan försöka leva mig in i en upplösning av kollektivt minne och å andra sidan känna mig för vad minne som förlust i sig är. The Caretakers musik går långt ut på att bearbeta, skrapa och omvandla schlagermusik från 1930-talet: mera och mera tills bara svagt vagt suddiga ljudbilder återstår.

Thelonius Monk: Don’t Blame Me
Också hos Monk blir det absolut igenkännbara förvandlat, förvrängt – flyttat ett steg åt sidan: att lyssna på Monk när han spelar jazzstandardnummer är att vara vid sidan om. Viktig poesi ställer också om; ställer läsaren på ett annat ställe; öppnar ett okänt landskap, låter hen höra andra, främmande, ljud, får hen att förstå att hen egentligen, sen heller, inte förstod, trots att det verkade så enkelt.

Bill Evans: Piece Peace
Bill Evans är en av de viktigaste jazzpianisterna någonsin. Den här kompositionen av honom – här spelad av honom – spelades på min mammas begravning sommaren 2020.

Aldrig mera?
Die US Armee in Koblenz, 18. März 1945.

Efteråt.
Flight from Hanau to Koblenz 1945 – Aerial Footage (SFP 186).

Bill Evans: Nardis
Bill Evans undersökte vissa låtar om och om; gjorde (och spelade in) version efter version av samma låt. En av de låtar han ägnade sig mest åt var Miles Davis Nardis. Här en version från 1970. Den här versionen är lite exotisk för mig därför att den är inspelad i Helsingfors på Drumsö, inte långt från det ställe där jag bodde mina fem första år.

Michel Petrucciani: C Jam Blues
Från en tid då begåvning – kanske – var tillräckligt.

Miles Davis: Love for Sale
Den här versionen av standardnumret Love for Sale har jag lyssnat om och om på under många år. Orsaken är den otroliga skillnaden mellan John Coltrane och Cannonball Adderley, mellan tenor- och altsaxofon. Adderleys solo kommer först och hans saxofon slår – bokstavligen – till inom en millisekund efter Miles Davis trumpet och vad som följer är ett av de mest intensiva saxofonsolon jag känner till. I kontrast till Adderleys solo verkar Coltrane vara borttappad; disträ och frånvarande. Just därför är också hans solo fascinerande, men mest av allt fascinerar mig i detta kontrasten mellan de två saxofonisterna.

Chad Lefkowitz-Brown: On Green Dolphin Street
Jag har lyssnat på otaliga versioner – att jämföra och hela tiden lära sig nytt! – av denna jazzklassiker. Här en version med saxofonisten Chad Lefkowitz-Brown.

J. Karjalainen: Mennyt mies
Jag har på många sätt ett kluvet förhållande till Finland och jag kan inte med bästa vilja säga att det förhållandet har blivit bättre under de senaste tjugo åren. Det här är dock någonting finländskt som jag har ett helt okluvet gott förhållande till.

Bruce Springsteen: Badlands och Darkness on the Edge of Town
De två åren (2019–20) då jag skrev Bo i ett hus… var svåra, dåliga år för mig, och som alltid när jag har det illa lyssnade jag på Bruce Springsteens album Darkness on the Edge of Town. Jag upptäckte den här skivan som tonåring under en svår period, så det handlar alltså om någonting lite pubertalt. Jag tror att sådant finns i oss alla, oberoende av ålder, och att det ibland kan vara viktigt att uppsöka det.

Enligt mig är Darkness on the Edge of Town (1978) en av de allra bästa skivorna som någonsin gjorts. Den är en skickligt komponerad helhet, en båge från inledande Badlands till titellåten, som avslutar skivan.

Sångtexten till Badlands kom i tonåren att bli något av ett evangelium för mig – att inte ge upp hur illa saker än är: ”For the ones who have a notion, a notion deep inside / That it ain’t no sin to be glad you’re alive / I wanna find one face that ain’t looking through me/ I wanna find one place, I wanna spit in the face of these / Badlands” . Stort patos, absolut, och jag är inte säker på om jag längre kan eller vill skriva under just det, men jag tror att den den här låten – vid sidan om arvet efter min mamma – har bidragit till den min envishet som varit både till skada och nytta för mig i livet.

Yussef Dayes X Alfa Mist: Love Is The Message feat. Mansur Brown & Rocco Palladino (Live @ Abbey Road)
Därför att musik, liksom poesi, är tredimensionell: man kan röra sig i alla riktningar inom den. [OBS! Trummorna!]

Charlie Hunter: Funky Niblets feat. David Sanborn
Lyssna gärna på hög volym! Det hjälper en att förflytta sig in i musiken; att känna att den inte kommer från högtalarna till mig, utan att den är här och jag befinner mig i den.

Maceo Parker: Shake everything you’ve got
Jag är själv dålig på det men tycker mycket om det, när jag vågar: dansa! Och ibland är att skriva också som att dansa.

Barbara Dennerlein & Rhoda Scott: Nova
Hammond B3 är ett häftigt instrument.

Wyclef Jean: NPR Music Tiny Desk Concert
Wyclef Jean har sina problematiska sidor, men han är också en musiker och producent av enorma mått. På 1990-talet lyssnade jag mycket på Fugees och jag tror att det lärde mig en del om att skapa text med ljud, med rytm och rum.

Sam Cooke: It’s All Right/For Sentimental Reasons
Från en av världens bästa liveskivor Live At The Harlem Square Club; inspelad 1963 och utgiven 1985.

John Coltrane , Johnny Hartman: Dedicated to You
Patos och stora känslor är svåra att närma sig och använda när man skriver skönlitteratur. Det finns en platthet och banalitet som hela tiden hotar när man gör det. Men det är en utmaning som man bör anta, tycker jag. Den här låten visar hur konst och schlager kan förenas: Avantgardisten John Coltrane på saxofon spelar med sångaren Johnny Haartman som har en röst som är alldeles för mycket men ändå precis rätt.

(Foto: Daoud Abismail / Unsplash)

___________

Peter Mickwitz (f. 1964) är poet, essäist och översättare. Hans tre senaste böcker har utkommit på Förlaget. Du hittar dem och mer av Peter på FRLGT här nedan: