Revolutionen äter sina barn

Finland har i veckan debatterat aktivisten Veikka Lahtinens uppgörelse med de destruktiva tendenserna inom den feministiska rörelsen. Varför har goda syften alltid en tendens att korrumperas?

Det hade länge knakat och skavt, och i början av sommaren var det något som brast. Den långvariga och hårdföra, feministiska aktivisten Veikka Lahtinen gick då ut med att han fått nog av det överdrivet ”strikta och moralistiska” anslaget inom den feministiska rörelsen i Finland, som han själv varit en central del av. På begäran av tidningen Helsingin Sanomat författade Lahtinen en ytterst läsvärd essä, där han satte fingret på några ömma punkter i rörelsens gruppdynamik, och blottade paradoxala fenomen i arbetet för en mer rättvis värld.

Revolutionen hade börjat äta sina barn, och i kampen för alla djurs jämlikhet, för att tala med George Orwell, hade vissa djur blivit mer jämlika än andra.

Det är knappast möjligt att utan hån och illvilja använda termen Social Justice Warrior, men det var vad Lahtinen identifierade sig själv som (och fortfarande gör). En aggressiv röst för nolltolerans gentemot alla former av förtryck och förminskande, rasism och sexism, på alla samhällsområden. Lahtinen beskriver hur han i sitt eget språk och vardag kritiklöst inkorporerade vokabulären och slutsatserna av den intersektionella feministiska analysen, och han var långt ifrån den enda.

De som minns den radikala vänstervågen på 1970-talet känner säkert igen dynamiken – skulle man tillhöra det intellektuella innegänget var det bäst att plugga och anamma begreppsfloran i den marxistisk-leninistiska samhällsanalysen. Också då var syftet lika gott som retoriken var kompromisslös. Det fanns en och endast en väg till global rättvisa och universell lycka, och valde man inte den eller förhöll man sig skeptisk till den uppenbart enögda, bevisligen något maniska och rätt oklädsamt självrättfärdigande rörelsens mål och medel, var man fritt villebråd för förnedring, förminskning och ren mobbning.

Det som då skedde i universitetens kaféer, sker i dag på sociala medier.

Lahtinen började först känna att allt inte stod rätt till då han i kontakten med människor som uppenbart sympatiserade med de feministiska målen om diversitet, inklusion och blottläggandet av förtryckande strukturer, berättade att de inte vågade delta i diskussioner av rädsla för att ”säga något fel”. Han citerar också den feministiska konstnären Liv Strömquist, som 2016 noterade att ”bitterheten som riktas mot de egna leden” var den feministiska vänsterns största hinder för att uppnå sina egna målsättningar, liksom den svenska Afa-aktivisten och medgrundaren till Reasearchgruppen Mathias Wåg som i sin mycket nyktra, ideologihistoriska betraktelse Ressentimentsvänstern (Brand, 2018) noterar, att rörelsens aktivister hade en växande tendens att rikta fokus och energi på att rektifiera interna avfällingar (även om Wåg inte använder precis det begreppet) i stället för skapa bredare samarbeten för ett mål som ändå är gemensamt.

Samma fenomen verkar historiskt gå igen hos alla radikala, revolutionära rörelser, oberoende av politisk färg. Det är liksom alltid viktigare att bestämma huruvida man ska kalla sig The Judean People’s Front eller The People’s Front of Judea, än det är att befria Judéens folk. Utan att dra desto djupare paralleller är det nyttigt, tror jag, också för dagens feministiska rörelse att jämföra det som sker inom den egna rörelsen med den splittring i olika fraktioner som vänstern upplevde på 1970-talet, såväl som den finska extremhögerns rent parodiska splittring i rivaliserande men helt identiska grupperingar såsom Suomi ensin ry, Suomen kansa ensin ry, Kansallinen rintama och Rajat kiinni-gruppens olika avarter.

Kanske finns här en historisk läxa om att när de egna leden börjar framstå som fiender, är det något i en själv som inte längre håller för en kritisk och intellektuell granskning?

Ett ironiskt och paradoxalt element i jämställdhetskampen, noterar Lahtinen – trots att vissa konrekta framsteg nog skett för inklusion och diversitet – är att hierarkierna som man ville rasera egentligen bara vändes på huvudet. Där den patriarkala strukturen anses gynna vita, cis-sexuella och män, började den fenimistiska diskursen i stället automatiskt ge störst trovärdighet i alla samhällsfrågor åt åsikter och infall hos rasifierade, queers och kvinnor. Lahtinen beskriver själv hur han började dra sig för att komma med inlägg, då han ju själv besatt exakt de attribut som utmärkte en person som skulle ”ge plats” och vars perspektiv var både suspekt och destruktivt.

Till det paradoxala hör också att många av dem som varit med i rörelsen länge och i åratal fått ta smällar i den publika diskursen, verkar ha drabbats av en viss cynism som börjat visa sig i form av arbetsvägran. Det blev, beskriver Lahtinen, allt vanligare att också uppriktiga frågor från rookies om till exempel hur man borde förstå specifika fenomen genom en feministisk lins, kunde besvaras med arroganta utspel som ”Jag har inte betalt för att förklara det här för dig”. Att bemöta till rörelsen sympatiska, potentiella resurser med förakt, och lämna dem att på egen hand tillskansa sig de insikter som för veteranerna redan är axiomatiska, är naturligtvis destruktivt för rörelsens återväxt och utveckling. Kanske kan man kalla det battle fatigue, men är man så förkovrad att unga prospects vänder sig till en för råd, och då bara kallt avfärdar dem som lata utnyttjare av ens egen kunkapsbank, är det kanske dags att också checka sina egna privilegier och ta kanske lite avstånd och perspektiv till kampen, åtminstone för en stund.

Det är förstås tungt att leva i den kognitiva dissonans som utgörs av att utopin i ens eget huvud är fullbordad, medan verkligheten dagligen bevisar motsatsen.

Det ska ännu noteras med versaler att Veikka Lahtinen själv, trots att han nu modigt vågat utmana sin egen ”familj” offentligt, inte är desillusionerad vad kommer till den intersektionella feminismens analys och målsättningar. Tvärtom är det för att rädda själva kärnan och det goda arbetet han upplever att dagligen görs, som han tagit bladet från munnen. Det gjorde han kristallklart i Ruben Stillers talkshow på Yle Puhe i fredags: ”Till alla anti-feminister som nu missbrukar min text för sina egna syften vill jag bara säga att ni kan dra åt helvete.”

Lahtinen avrundar sin välskrivna kria med en vädjan till den växande rörelsen för ett hållbart klimat, att den tar lärdom av och förblir känslig för den destruktiva dynamik som radikala rättviserörelser nästan per automatik tycks drabbas av. Frys inte ut dem som är på er sida, även om de inte lever ett fullständigt kolneutralt liv. Miljörörelsen står inför en så ödesdiger kamp att den helt enkelt inte har råd att tappa en enda anhängare på grund av intern inkvisition, om hen så väljer att ta flyget till Berlin ett par gånger i året.

Spjutspetsar behövs i alla reformatoriska rörelser, och de behöver inte vara trevliga människor. De får vara vassa och de ska vara beredda att hugga. Men för att inte spåra ut i blodbad för dess egen skull, måste de kunna göra skillnad på sämre vänner och bättre fiender.