Rosanna Fellman: Kärlek i coronans tid

Många författare och frilansarbetare drabbas ekonomiskt av evenemang som avbokas i strävan att förhindra spridningen av coronavirus. Rosanna Fellman är en av dem, men hon ser också ett högre syfte – och ett värre systemiskt virus.

Mitt brödjobb består av att uppträda som estradpoet och skriva texter lite varstans. Nu har statsrådet utfärdat uppmaningar om att inte hålla evenemang som är större än 500 pers, och att arrangörer för mindre evenemang också borde fundera på att avboka. Det här har lett till att en stor del av mitt arbete och min inkomst försvinner.

Idag (torsdag 12.3) var jag tvungen att flytta fram min poesiklubb Poetry Pub till hösten. Poetry Pub ordnar jag månatligen i Åbo och det här var första gången som vi var tvungna att avboka. Var såklart tråkigt, men vi ville ju inte att någon som är i riskgruppen ska få viruset, så det var för det allmännas bästa.

Det är inte det enda som blivit avbokat. Mariehamns Litteraturdagar är avbokade, inkommande onsdag hade jag deadline för att skriva dikter som skulle ingå i ett konsertsamarbete med a cappella-kören Let Us Be Franck. Den blir nu förmodligen inte av i april som planerat, möjligtvis på hösten. Föreläsningar jag gör som autismaktivist kommer säkerligen också bli avbokade, ett gig i Göteborg faller bort, ett i Borgå, ett i Esbo, ett i Pargas och Åbo Poesidagar får knappast gå av stapeln. Min resa till Island med författarkollegan Henna Johansdotter kommer att bli avbokad. Allt avbokas för att de som har större risk för ett allvarligare slut, inte ska få ett allvarligare slut.

Jag är inte i riskgruppen, vilket är ett stort privilegium. Med privilegier följer ansvar.

Hysteri för att bli sjuk har jag inte speciellt mycket längre. Har förstått att jag inte är i riskgruppen för viruset och att jag kommer att undkomma det här rätt smärtfritt. Vilket är ett stort privilegium. Och med privilegium kommer ansvar, eftersom man som mer frisk har ansvar för dem som inte är privilegierade – att inte sprida viruset till de som absolut inte får smittas.

Eftersom jag inte är rädd för själva viruset i sig själv, har jag istället övergått i ett sorts tunnelseende där jag tänker på hur det kommer att gå för ekonomin. De nämnda avbokningarna innebär nämligen ett underskott på närmare femtusen euro i min budget. Tur för mig att jag sparat pengar från Vimmapriset, så jag kan klara de kommande sex månaderna utan panik. Det är ännu en fördel för mina chanser att överleva i vårt sjukvårdssystem.

Om/när jag får Corona så kommer jag inte bara att överleva det – jag kan dessutom ta mig före i kön om jag vill. Enligt senaste uträkningarna kommer 40–70 procent av världens befolkning att få det här viruset, men för mig är det bara att gå till privat mottagning och göra ett test för att se om jag är smittad. 195 euro kostar ett Coronatest på privat mottagning just nu. I Finland borde alla ha samma rätt till hälsovård, men som det ser ut nu kan de med mer pengar få snabbare hjälp. I USA är det här systemet riktigt gottigotti, de med sjukförsäkring och hälsa kommer att vara vinnare. Borde det inte vara mycket mer jämlikt i Finland, när vi nu inte har helt samma sjukförsäkringsgottigottisystem?

Alla har lika rätt till vård, men med pengar kommer man förbi kön.

De som inte har vunnit ett Vimmapris, de som inte kan skita runt med sitt privilegierade wc-papper, de som inte har arbetsavtal där de kan vara borta eller som ger avlönad sjukledighet, de som inte har sparade pengar som gör att de kan ta prover som kostar tvåhundra (priset ökar förmodligen när fler insjuknar), de som är småföretagare, de som förlitar sig på att få överlevnad via byråkratin, de som väntar på svar från Migri, de som redan före viruset hade svårt att betala hyran. Vart ska de vända sig när pengarna är slut?

Alla har inte råd att bli avbokade. Folk ska inte behöva bli avbokade. Jag är mer rädd för det här nu än för själva Coronaviruset. Det värsta viruset i samhället är klasskillnaderna.