Strömsöborna vaknar till liv

Kalla det ljudbok eller radioteater, när estradpoeten Rosanna Fellmans debutsamling Strömsöborna blir ljudbok sker det på ett alldeles unikt språk, vagt besläktat med svenskan.

På fjärde våningen i ett fult företagshus vid den hårt trafikerade Bangårdsgatan i Åbo ligger studio Maisti. Vanligtvis är det hiphoppare som håller till och spelar in sina beats här, och det vittnar också gatukonsten på väggarna om. Men för några heta dagar i augusti 2020 är studion nervcentralen för ljudboksversionen av fjolårets mest uppmärksammade poesidebut.

Vid kontrollbordet sitter Henry Neuman, musiker och producent som under senare år specialiserat sig allt mer på inspelningar av ljudböcker. ”Det är inte så mycket pengar i musiken längre, och jag har en familj att försörja.” Om du någon gång lyssnat på en finlandsvensk ljudbok är det stor sannolikhet att det är Henry som suttit bakom spakarna med de feta hörlurarna på. Vanligtvis sitter han och tar in uppläsarrösten i sin egen mysiga studio vid Puolalaparken, men för det här jobbet behövdes lite större lokaler, då ensemblen består av hela sju personer. Strömsöborna ska nämligen bli något mer än en ”vanlig” ljudbok, något som gränsar till radioteater, vilket också stöds av att rundradiobolaget Svenska Yle är delfinansiärer i projektet, och har första tjing på att sända verket i september.

Ljudtekniker Henry Neuman övervakar inspelningen, Rosanna Fellman läser in i vokalbåset.

Dagen innan vi besöker studion har skådespelaren Alma Pöysti varit här och läst in sina textrader, idag är det hennes kollega Carl Alm som ger liv åt bokens karaktärer, tillsammans med regissören Rosanna, hennes bästis Roland, och författarkollegan och litterära handledaren Mia Franck.

”Det är en långvarig dröm som gått i uppfyllelse, att få göra en så här stor produktion av Strömsöborna”, säger Rosanna. Ovanligt är det också – finlandsvenska kulturbudgeter favoriserar ofta det småskaliga och kostnadseffektiva, men produktionsteamet hoppas att detta ska bli en föregångare som visar att om det kostar lite mer, kan det också smaka så mycket bättre. ”Då jag först talade med min förlagsredaktör Tapani Ritamäki om mina planer för ljudboken, föreslog jag att vi använder tjugotre röstskådespelare. Redaktören sa nej. Då föreslog jag femton. Han sa nej igen. Men sju stycken fick jag.”

Strömsöborna har trollbundit läsarna med sina raka och ärliga vardagsskildringar från den skuggigare sidan av Svenskfinland, en tillvaro genomsyrad av knapphet, missbruk, våld och psykiskt illamående, men också vilja, kärlek och dråplig komik. Fellmans prosa är så avskalad på all korrekthet och eufemismer att gåshuden knottrar sig och klumpen i bröstet hårdnar, men ändå är det omöjligt att hindra mungiporna från att ständigt söka sig mot öronen. Det är livets ambivalens i ett enda knytnävsslag från den man älskar – ”Mamma, pappa slog mig idag”, som bokens kyliga, inledande fras lyder.

Rosanna Fellman i studion för inspelningen av Strömsöborna.

Författar-regissören Fellman vet själv väl vad som behövs när man ska förvandla text till ljud. Det var som uppträdande estradpoet som hon först slog igenom i de finlandssvenska kultur- och studentkretsarna i studiestaden Åbo. Artistnamnet Spurgupoeten fångar, för den som kan sin finlandssvenska, Fellmans hela konstnärskap och klassmedvetna aktivism för samhällets olycksbarn – de som på gammal svenska hette uslingar, les misérables.

Strömsöbornas språkdräkt liknar ingen annan, och är kanske något som kunde kallas pidginsvenska. Djupt i kärnan finns en grund av Ärans och hjältarnas, som Tegnér i sin patetiska hyllning till modersmålet kallade svenskan, men i Fellmans uttryck har äran åkt på semester och anti-hjältarna blandar sina spurgugroggar lika sorglöst som de blandar språken – finska uttryck, fraser och hela verser perforerar den också i övrigt syntaktiskt och grammatikaliskt dubiösa uttrycksform som Fellmans pidgin utgör. Men den är också verklighetens språk, och kommer därför närmare än mången pretentiös och akademiskt bildad ordbrukare.

”Jag förälskade mig genast i boken, språket och miljöerna, och hur Rosannas karaktärer pratar”, säger också Carl Alm, känd och omtyckt röstprofil från teaterscenerna i Helsingfors. ”Det var lätt att tacka ja till uppdraget. Det var något jag kände igen direkt.”

Inspelningsteamet med Henry Neuman, Mia Franck, Rosanna Fellman, Roland och Carl Alm tar en välförtjänt lunchpaus i vackra Port Arthur i Åbo.

”Alla frågar alltid om jag inte borde skriva så att också folk i Sverige kan förstå, men det har jag inget särskilt intresse av att göra. Jag är finlandsvensk och skriver såhär.” Och Rosanna får medhåll av kollegan Mia Franck, som i sin senaste roman, krigsbarnsskildringen Bombträdgården, också lät till exempel finska brev stå oöversatta. ”Svenskarna kan gott stå ut med lite finska också.”

Det är inte ofta en (finlandssvensk) diktsamling blir ljudbok. Vi spekulerar med teamet huruvida Strömsöborna faktiskt är det första poesiverk som spelas in och publiceras i sin helhet? (Litteraturhistoriskt bättre bevandrade må invända, vi väntar med spänning.) I FRLGT:s enkät om ljudböcker som utfördes i juni 2020, ansåg endast femton procent av de svarande att poesi alls lämpar sig som uppläst.

Fjolårets Finlandiaprisvinnare, poeten Ralf Andtbacka filosoferar i sin essä Den röst som ljuder i dikten är inte min kring problemet med att läsa sina egna dikter högt: ”De låter inte rätt!” Andtbacka löste problemet genom att låta en syntetisk dataröst läsa upp manuset för honom själv. Kanske pröva ett helt gäng skådisar nästa gång?