”Tala svenska eller dö!”

”Ert språkhandikapp tar er ingenstans / tack vare oss har ni ens en chans / Vi gör vad vi vill / ni gör vad ni kan / Alternativen är väldigt få / Att bo i Villmanstrand / är ditt öde / Tala svenska eller dö”
-Bob Malmström (2011)

Då jag i våras stod uppställd som kandidat i riksdagsvalet för Svenska folkpartiets Helsingforskrets, var det en utländsk vän som frågade vad det är för ett parti? Jag fick fundera en stund, men svarade sen: ”It’s a fringe ethno-nationalist party for the Swedish-speaking bourgeoisie”. Och tillade: ”But it’s ok, we are liberals!” 

Det var kanske varken en smickrande eller särskilt uttömmande beskrivning av ett parti som bland sina medlemmar och kandidater räknar allt från klimatskeptiska svinbönder, homosexuella grundskolelärare, socialkonservativa frikyrkliga, metoo-aktivister och tafsande bankdirektörer, och förstås några alldeles vanliga exemplar av arten das Man, med svenska språket som sammanbindande ideologiskt klister. Men att på engelska klart uttala den etniska dimensionen av Sfp:s raison d’être gav en välkommen Entfremdung-injektion till frågan om vad Det finlandssvenska – som vi i dag firar med Svenska dagen – egentligen består av.

Jag har för den här kolumnen brottats med frågan om huruvida det alls är möjligt att fira etniska särdrag utan att det dyker upp bruna inslag i festkalsongerna. Och det är fullt möjligt, men endast om man blundar med hjärnan.

För dryga tio år sedan då de första årskullarna av Timo Soinis sannfinländare examinerades från Elämäm koulu och tog plats i riksdagen, fick jag uppdraget att åka och intervjua den baskerprydda excentrikern, musikern och rabulisten Pertti ”Veltto” Virtanen i hans lilla farmorsstuga uppe i Lembois (Lempäälä), söder om Tammerfors. Veltto bjöd på kaffe och sig själv, förevisade sina katter och klättrade för fotograferingen upp på en tio meter hög trave av skogsavfall där han livsfarligt vinglande poserade med en gitarr i handen, och sjöng om sin roll som punkens pionjär i Finland. Då han klivit ner ville han tala om Sfp med mig.

Den uppsluppna ordkonstnären hade nämligen kommit på något så fyndigt som att förvränga partiets finska förkortning Rkp (Ruotsalainen kansanpuolue) till Rasistinen kielipuolue (Rasistiska språkpartiet) och det var ingen ände på hans förtjusning. ”HAHAHAHAA!!! Förstår du, r-k-p!?”, frågade han alltför många gånger. ”Jag förstår”, sa jag, ”det är jättekul” men han var inte klar. Nu följde en passionerad utläggning om Axel Olof Freudenthal (1836–1911), den kända svekomanen, som hyste en rad förklenande åsikter om det finska folket, språket och kulturen.

Freudenthals arkaiska uppfattningar om den svenska kulturens överhöghet gentemot finnarna var en talking point som finsknationalisterna vid Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet) och särskilt förbundets tidigare ungdomsavdelning Suomen Sisu börjat använda flitigt, sedan extrema krafter i början av 2000-talet tagit över i bägge föreningar. Velttos tirad mot Sfp och Freudenthal var första gången jag råkat ut för det slags göbbelska hatretorik som numera är modus operandi bland bigotter på alla fronter: Utgå från fyrtio procent sanning, blanda in sextio procent lögn och förtal, servera med en rejäl nypa illvilja och torka bordet rent på all försoning. Det är vi mot er. Det är vi eller ni.

Jag och fotografen åkte hem och jag skrev en lustig artikel om kufen på vedhögen och tänkte – som många andra år 2007 – att det här nationalistiska vansinnet som Soini frigjort säkert blir en övergående modefluga. Vi hade fel, och kanske kände någon på Svenska folkpartiets kansli varifrån det blåste, för på den stora Svenska dagen-festen senare samma höst delade Sfp ut de hittills sista medaljerna i Freudenthals namn. De gick till författaren Henrik Cederlöf och minister Paavo Lipponen.

Att lägga den anrika medaljen (som delats ut sedan 1937) på is var ett lyhört beslut av Sfp. Professor Freudenthal förtjänar säkert sin plats i Finlands akademiska och politiska historia, men ett förtjänsttecken i hans namn är lika onödigt provokativt som att posera med nazister och fascister vid Eugen Schaumanns grav. Man kan vid köksbord och soaréer tycka och säga vad man vill om de två 1800-talsgentlemännen och deras gärningar, men det finns inget att vinna på att skylta med det i allmänheten.

(Som parentes kan nämnas att den enda som ännu på 2010-talet försökt upprätthålla Freudenthals goda namn och rykte är Lovisabon och språkaktivisten Thomas Rosenberg, som vid millennieskiftet argumenterade för den fängslande idén att ”byta bort” den obligatoriska skolsvenskan mot att de finlandssvenska kustregionerna utropas som permanent svenskspråkiga, oberoende av faktiska framtida språkförhållanden. Tillsammans med Ekenäs gåva till språkforskningen Leif Höckerstedt (och ovan citerade Bob Malmström) utgör han sannolikt det närmaste man idag kommer offentliga finlandssvenska nationalister.) 

Freudenthals arv lever ändå vidare och det är knappast helt fel att hålla honom åtminstone delansvarig för den skarpa division som ofta råder mellan språken och kulturerna i vårt land. Freudenthals indelning av Finlands folk i ”finnar” och ”finländare” lever fortfarande kvar i vårt språkbruk men den var redan då – liksom den är nu – en mycket mer värdeladdat klibbig än rent deskriptiv distinktion. Det är ett faktum att den tyskbördige Freudenthal betraktade finnarna som något av ett barbarfolk, eller den ryska motsvarigheten ”tschud”. Barbarer för de antika grekerna var alla icke-greker, de förmodat ociviliserade och ”skäggiga” folken medan tschuder, så som den kortlivade men inflytelserika etnologen M.A. Castrén (1813–1852) använder ordet, har den liknande betydelsen ”icke-ryssar” eller ”urtida (skogs)folk”.

I den finsknationalistiska offerberättelsen (som högerextremisterna av någon anledning gärna traderar) framställs finnarna som rousseauanska ”ädla vildar”, vars land svenskarna ockuperade, vars folk de förslavade och vars kultur de kuvade i åttahundra år. Det är därför paradoxalt nog så att både finlandssvenska och finska nationalister berättar samma skeva historia, men med totalt motsatta syften. Extremer dras till varandra.

Även om vi nu formellt drivit ut Freudenthals ”bättre folk”-anda ur Svenska dagen-firandet, förtjänar själva festdatumet fortfarande lite uppmärksamhet. Det är inget problem (om man väljer att blunda för det) men den sjätte november är alltså Gustav Adolfsdagen till minnet av den brutala död som kung Gustav II Adolf göt vid de av J.L. Runeberg besjungna ”Lützens kullar” 1632.

Gustav, skottskadad i dimman, dammet och röken på slagfältet, rider vilse över fiendelinjen, blir upptäckt och knivhuggen, nedriven på marken från hästryggen och sedan kallt avrättad med ett pistolskott för tinningen. Och detta mord ska alltså vara den inspirerande bakgrundshändelsen till Svenska dagen.

Gustav hade dragit in Sverige i det Trettioåriga kriget och befann sig i Tyskland oinbjuden. Att det rörde sig om ett expansivt anfallskrig torde vara klarlagt – enligt vissa hade Gustav till och med ambitioner att bli tysk kejsare. Hans fälttåg blev en definierande del av den tidiga svenska stormaktstiden då ”tala svenska eller dö” ännu hade en bokstavlig mening.

I stället för att vältra sig i blodig gyttja firar man i Sverige Gustav Adolf med en bakelse, och i Finland ska Svenska Dagen ägnas åt att hylla den kulturella rikedom som landets två språk innebär. Här blundar vi gärna för det faktum att antalet människor i Finland med annat modersmål än svenska eller finska numera överstiger oss svenskspråkiga. Det talas nästan tvåhundra språk i Finland, men för finlandssvenskar är Finland alltid ett ”tvåspråkigt land” och den sjätte november påminns vi åter om att alltid inleda med svensk hälsning på stan, på spårvagnen, i butikskassan och hos myndigheter för ”om inte vi gör det är det ingen annan som gör det”. Tala svenska eller dö ut, lille vän!

Det är lätt att kritisera och göra sig lustig över Svenskfinland för dess inavel, bästa broder-nepotism, stagnation och konservering, till och med strutsbeteende, men det är också svårt att bestämma sig för var man borde börja om man nu ville fräscha upp här hemma lite grann. Kanske ta exempel av Finland? Där varumärket Suomi tidigare krampaktigt klamrade sig fast vid Mannerheim, HK Bleu, Formel 1 och rökbastu, har man målmedvetet uppgraderat Finlands brand mot moderna värden som högklassig utbildning, politisk och ekonomisk stabilitet, innovativ teknologi och en ren natur. Och i allt det här är förstås också finlandsvenskarna delaktiga.

Kvar blir språket och våra högtidstraditioner – den finlandsvenska litteraturen och teatern är av internationell klass, medierna är många och diversa, och det finlandssvenska skolväsendet är i grunden stabilt. Det finns mer fondpengar än det finns vettiga projekt att sätta dem på. Att offentliga finska myndigheter ännu i praktiken skulle fungera på svenska känns nästan girigt att begära. ”Vi” har det kort och gott sjukt bra ställt – är det kanske det vi firar?

Svenska dagen-festen som i kväll äger rum på Svenska teatern – med prisregn, tal och uppträdanden – är naturligtvis en harmlös och jättekiva tillställning, som vilken branschgala som helst där man uppmärksammar dem som under året varit goda ambassadörer för varumärket. Och det är ju bara roligt att få göra saker tillsammans på svenska, liksom.

Samtidigt kan jag tycka att det i vår tid, då det nationalistiska vansinnet inte alls visar några tecken på att vara en övergående modefluga, och etnicitets- och identitetspolitik åter börjat uppvisa sina fulaste avigsidor, också kan kännas ohemult kladdigt att lite aningslöst fira galakväll för att hylla sin specifika särart och härkomst. Vissa menar att man måste tydligt definiera och vara stark i sin egen etniska identitet för att kunna bry sig om andra folk – att man måste älska sig själv för att kunna älska andra. Kanske ligger det något i det, men i dagens globala tillvaro där vi desperat behöver se förbi och överbygga skillnader, och istället betona våra likheter och gemensamma öde, kan också alldeles harmlösa inbördes hyllningar av en exklusiv, etniskt definierad folkgrupp väcka känslor av alienering från större relevanta sammanhang. Särskilt när de historiska fundamenten för festen är murkna av skallmätare och anfallskrigare.

Men det är alltså verkligen inget problem, så länge man inte tänker på det.

____

Rättelse 7.11 kl 10: I en tidigare version påstod skribenten att Gustav Adolfsdagen i Sverige brukar uppmärksammas av extremhögern. Det var fel. Nynazisterna brukar hylla Carl XII den 30 november.